Pinsamt

Bostadsbolagsmännen kom aldrig igår (de vågade inte gå in i lägenheten eftersom det satt en Varning för hunden-skylt på dörren) så i morse ringde de och frågade om de kunde komma idag. Jag trodde ju att de bara skulle lämna dosorna och gå sedan men näe, de skulle naturligtvis skrota runt i lägenheten och mäta direkt också.
Nu är det ju så att jag bara hade städat synliga delar av lägenheten så det var rätt pinsamt att öppna dörren till ett knökfullt grovkök för att han skulle kunna stoppa in sin mätmoj och ännu pinsammare att erkänna att det inte gick att ta sig in i förrådet.
Tyckte dessutom att de såg sig om med skumma blickar och tyckte att det såg fult ut här hemma.
Skroff blev jätteglad över att få besök och studsade glatt omkring medan tervarna var instängda i vardagsrummet och mutades med Frolicar för att hålla käft.
Nu skall mätarna stå här i två månader och så kommer gubbarna och hämtar dem i april. Bäst att städa hela lägenheten tills dess ifall de skall mäta då också.

Annonser

Aj, aj, aj och biverkningar

Just nu tycker jag lite synd om mig själv. Anne och jag var ute i mörkret och gick med hundarna på en slinga vid Volvo. Eftersom jag är närsynt har jag sämre mörkersyn än Anne vilket jag trodde bara var nys när jag pluggade körteorin men nu har insett att det faktiskt stämmer. Annes uggleögon ser betydligt bättre än mina i mörkret!
Vi hade gått nästan hela slingan när jag snavade på en sten. Jag lyckades hålla balansen men snavade på en sten till och trillade raklång framlänges över en stor sten med vassa kanter. AJ!!!. Dessutom lyckades jag på något sätt slå undan tassarna på Svinet så han trillade också (gissa vem Anne var bekymrad över? Inte var det mig som låg halvdöd på marken i alla fall). Lyckligtvis slog jag inte skallen i stenen den här gången, man får vara glad för det lilla, men låret håller på att få sig en ordentlig bula.
Aj aj aj vad det är synd om mig!
Tapper som jag är så simmade jag ändå och tja, det är ju synd att säga att det går bra. Visserligen går det framåt men det ser troligen ytterst tafatt ut vilket gör att jag skäms och bara kan med att fusk-crawla några tag åt gången. Urbota dumt egentligen, varför skall man skämmas?

Roade mig med att läsa igenom bipacksedeln på min medicin tidigare idag. (Anne roade sig med att läsa den på norska vilket var ännu roligare.) Jag har en känsla av att ha gjort ett liknande inlägg när de satte in medicinen men här kommer det igen:
Vad det används för: schizofreni, hallucinationer och bipolär sjukdom. Låter ju upplyftande men jag är varken schizo eller manodepressiv, jag har fått den för att balansera mina tvångs- och fobitankar samt att stabilisera mig eftersom jag ligger ganska nära en psykos.
Biverkningar:Naturligtvis diverse sedvanliga biverkningar som illamående, huvudvärk och viktökning (varför går man inte NER av någon medicin?) men sedan har vi också skojiga biverkningar som ökad salivmängd (läs: dreglande), rinnande eller täppt näsa, skakningar eller spasmer, mjölkutsöndring, män kan få större bröst. Överdriven törst och ofrivilliga rörelser i ansiktet och tungan (skitkul) och till sist hjärnblödning och hjärtstopp.
Man undrar ju ibland vad det egentligen är man stoppar i sig.
Men men, antingen så är det Skroffan eller så är det medicinen för sedan jag började äta den så mår jag bättre. Dock var det samtidigt som Skroff kom hit så hon är nog inte ”oskyldig” hon heller.

Sitter för övrigt och kikar efter lämpliga MH:n till Skroff men har inte bestämt mig än var jag skall göra det. Kallebäck går ju bort eftersom det är på hemmaplan. Kruxet är annars att alla banor inte är byggda för en kortbent hund. Inte stor mening om hon inte ens ser momenten som tex lilla jakten och avståndsleken.

Skroff-rapport

Så har vi då varit på ännu ett nytt veterinärbesök. De goda nyheterna: inga baskelusker eller andra fula saker i urinprovet förutom epitelceller men de kommer troligtvis av att hon löpt nyligen. De dåliga nyheterna: urinen var lite sämre koncentrerad igen. Hon ligger stadigt under lägsta gränsen, förra gången tangerade hon den men nu var det alltså sämre igen. Det är dock inte ligga utspätt som det var i höstas eller i vintras när hon var sjuk.
Annars var allt bra, Skroff tyckte som vanligt att det är ett kul ställe där alla är till för att klappa henne.
Skroff dricker ju 6-7 dl/dag vilket var i överkant, hon borde dricka runt 5 dl. Det vi skall göra nu är att gradvis minska på vattenintaget tills hon är nere på 5 dl. Det kan vara så att hon har fått wn ”dålig vana” att dricka för mycket, att hon dricker utan att egentligen vara törstig. Genom att begränsa vattnet hoppas vi att hon skall komma ur den vanan. Eventuellt är njurarna också ”felinställda” efter det ökade vattenintaget vilket gör att de inte reglerar salterna korrekt. För att råda bot på det skall hon få vätskeersättning ett tag.
Funkar inte detta skall vi gå vidare och kolla diverse hormonella sjukdomar som Cushing’s. Varken Johanna eller jag tror dock att det är Cushing’s, Leia har ju inga som helst andra symtom som tyder på det.

Bostadsgubbarna har mig veterligen inte varit här, jag ser i alla fall inga dosor på ställena där de brukar ställa dem. Bara att hoppas att de inte kommer och knackar på någon annan dag, det gillar vi icke!

Nu är det rättsliga efterspelet igång för grannen som slog ner den andra grannen (båda heter ju Tony vilket är lite förvirrande). Den Onde grannen dök inte ens upp i rätten och är nu vräkt from april. Skönt! Bara att hoppas att han inte överklagar men det var tydligen inte mycket som talade för honom. Lycka till med att få en ny lägenhet i bostadsbristens Göteborg, he he!
Samtidigt så blir jag av med problemet med porttelefonsringande ungar för de åker naturligtvis också ut. Och ungarna gör väl att han får förtur i någon annan bostadskö men huvudsaken är att vi blir av med dem.
För övrigt är det inte bara jag som tycker att det är obehagligt att gå ut med soporna, den påpucklade grannen vill inte sticka ut näsan som det är nu.

Tills sist en god nyhet: Skroffs ensamhetsträning går lååångsamt framåt. Nu kan hon vara ensam medan jag slänger soporna. En pyttestund med andra ord men nu hoppas jag kunna öka på ganska snabbt. Jag tror ju inte att hon har ont av att vara ensam egentligen, det är bara det att hon inte kan knipa käft. Man kan ju undra varför jag får glappkäftade hundar hela tiden fast Mulen höll förstås käft.

Städat!

Nu är (nästan) hela lägenheten städat för i morgon kommer det små bostadsbolagsgubbar som skall mäta radon. Fattar inte varför de måste mäta i just MIN lägenhet vareviga gång men det har väl att göra med att jag bor på botten. Hoppas att de inte skall in i grovköket eller klädkammaren för där är det inte städat. Alltför lätt att slänga in massa skit och stänga dörren!
Skroff och jag evakuerar oss till Annes lägenhet för jag har bostadsbolagsmänsfobi. Troligen kommer de bara in fem minuter och ställer ifrån sig dosorna men det är fem minuter för mycket.

Skroff skall till veterinären i morgon igen med ett nytt urinprov. Hon verkar bättre men jag tycker fortfarande att hon behöver kissa för ofta och nu när det har varit snö så är hennes kiss mycket ljusare än tervarnas. Aptiten är dock bra igen, nu studsar hon runt som vanligt och vräker i sig maten som förr. Skönt!
Fattas bara annat förresten nu när hon har fått snordyr mat. Jag tyckte inte att hon funkade så bra på fodret vi hade tidigare (Lone Star som Mulen och Ludd gick på) så jag bestämde mig för att byta. Hade tänkt ta ett foder i samma prisklass men Skroff älskar Royal Canin så till slut fick det bli RC. Hon får allt se till att äta med andakt!

Pust

Idag var jag sååå trött men släpades med till simmet av Anne i alla fall (varför är hon alltid mycket hurtigare än jag?). Iförd ny baddräkt (den gamla hade blivit pinsamt genomskinlig pga kloret) och sprillans nya simglasögon så intog jag alltså bassängen och gjorde tappra försök att crawla.
En klar förbättring med simglasögon men resten lämnade nog ganska mycket att önska. Fick några vänliga tips av Anne (”varför simmar du inte som de andra? De gör så här” osv) som forsade förbi, dock utan att crawla eftersom hon inte heller kan det.
Nåja, det gick nog(?) bättre idag i alla fall, jag kunde andas samtidigt som jag simmade vilket var en klar förbättring. Kallsupar blev det men inte riktigt lika många som förra gången.
Fördelen med att ha simglasögon, eller rättare sagt att inte ha på sig glasögonen, är att jag ser inte övriga simmare, badvakter och diverse annat folk som skulle kunna tänkas stå och glo på mig. Jag är alltså ovetandes som en treåring som blundar – ser jag inte så syns jag inte – vilket gjorde det hela något mindre pinsamt.
Blev i alla fall behagligt trött i kroppen och sitter nu sedvanligt och slöglor på tv. Skroff gör sitt bästa för att försöka traska omkring på soffbordet där det står rester efter kvällsmaten. Hon blir en lååång terrier och när jag harklar mig och försöker påtala att det faktiskt är förbjudet med snubbelfötter på soffbordet så vänder hon sig bara om och tittar på mig varpå hon ger mig en puss på näsan. Uppenbarligen har kräket lärt sig vad som lönar sig.

Jag KAN!

Det här låter som en treårings pekbok: ”Totte KAN gå på pottan”, Totte KAN…” men jag kände att det är dags för ett ”jag är bra-inlägg”. För det mesta är jag nämligen väldigt duktig på att hitta fel hos mig själv och att rikta in mig på saker som jag inte kan så nu kan det vara på tiden med ”jag kan…”.
Jag KAN tex köra bil och det riktigt bra (så länge Anne inte är med i bilen. Är hon det så kan jag inte köra bra av någon anledning.), i alla fall för någon som har tagit körkort relativt nyligen.
Jag KAN rida och även om jag inte är världsbäst så sitter jag för det  mesta kvar och får hästarna att trivas med mig på ryggen.
Jag KAN fostra en cairnterrier för hittills är Skroff riktigt trevlig. Nu är det kanske inte så mycket min förtjänst för jag har ett bra material att jobba med men å andra sidan hade hon nog kunnat vara en sämre hund i händerna på en klant.
Jag KAN bjuda hem A (fast det satt hårt inne) trots att det inte var städat hemma. (Men pinsamt var det. Och så att ingen får konstiga idéer så var naturligtvis Anne med.)
Ja, på sista tiden har jag helt enkelt kunnat känna mig ganska nöjd med tillvaron och kan till och med få känna mig duktig ibland. Annars så är det alltid en liten jävel (och det är inte Anne!!) som sitter på min axel och bankar till mig varje gång jag tänker en positiv tanke om mig själv.
Det är först nu som jag har insett att jag faktiskt har varit deprimerad de senaste åren. För mig är en depression nattsvart, ångest och smärta så jag har helt enkelt tänkt att livet är sådär tråkgrått och lerigt som det har varit de senaste 5 åren, utan att inse att det tråkgrå faktiskt var en depression det med men av den lättare sorten.
Det känns helt konstigt att faktiskt kunna vara nöjd med något jag har gjort eller varit med om och att faktiskt tycka att det är trevligt att vara vaken i stället för att sova. Sömn är annars något underskattat, det är ett mycket trevligt tillstånd om man inte har mardrömmar då förstås. (Härom natten drömde jag om elektriska ridgebackar som man fick stötar av att ta på, inte alls kul med brännblåsor på händerna för naturligtvis kan man inte ha en RR utan att klappa den. Vrickat värre.)
Naturligtvis har jag en jättelång väg att gå innan jag blir en person som funkar som man ”ska” (dvs klarar av ett jobb och att ha normala relationer till folk) men jag har kommit några små babysteg på vägen i alla fall. Jag kanske aldrig når ända fram men att kunna vara nöjd med saker och ting som de är är en jättegrej för mig.

Idag är jag tex nöjd med att först ha gått en långpromenad med A, Anne, Kra, W och K och med Skroff naturligtvis. Skroff var jätteglad över att hennes bästa polare Krasse var med. Han å sin sida tycker nog inte att det är lika kul att ha en liten terrier hängandes fastmonterad i sig men håller för det mesta god min. Wille däremot gör sitt bästa för att inte se en leksugen Skroffa.
Skroff var i vilket fall duktig och höll koll. I dag var jag lite slapp och tänkte att hon har säkert inga tankar på att pipa iväg efter olika spår och det gjorde hon inte heller. Annars har vår träning faktiskt gett resultat, hon håller sig betydligt närmre mig när hon är lös nu och gör inte sidoavstickare in i skogen. Skall man springa så får man göra det på stigen och det funkar faktiskt. Härligt Skroff! Bara att hoppas att det håller i sig nästa trotsålder också.
Efter promenaden var jag JÄTTEDUKTIG och åkte hem till mormor. Det är löjligt för min mormor är världens bästa mormor och vi har en bra relation (hon var en extramamma för mig när jag växte upp) men ändå gör min sociala fobi att det är jobbigt att åka dit. I dag tog jag alltså tag i saken och åkte dit med en flaska Baileys som mormor beställt, hon kan ju inte handla själv och hemtjänsten går knappast till systemet. Dessutom köpte jag med mig två semlor vilket var mindre duktigt. Anne och jag har ju sagt att vi skall äta varsin semla på tisdag men det blev alltså en idag med. Å andra sidan åt jag många semlor förra året så två stycken i år är en klar förbättring.

De senaste dagarna har jag saknat Ludden mer än vanligt. Hon hade varit överlycklig för all snön som har kommit och nu när det vräker ner hade hon varit salig. Leia tycker visserligen att det är kul att busa i snön men hon älskar den inte som Ludd gjorde.
Men sanningen att säga så saknar jag Mulen mer än jag saknar Ludd. Trots att Mulen blev 12 år så känns det som om hon togs ifrån mig för tidigt medan Ludd och jag fick hela sex bonusår. Hon kunde ha lämnat mig när hon fick Addison men kämpade sig igenom flera kriser så av någon anledning känns det som om vi fick vår tid tillsammans. Det är inte många som får ha sin hund i nästan 16 år.
Kom häromdan att tänka på att om Skroff lever lika länge som Ludd så kommer jag att vara över 50 när hon dör. Jisses!

Nöjd

Sitter här mätt och belåten med en sovande Skroffa bredvid mig. Idag har Anne och jag gått i Tumlehed igen, hittade en härlig runda som var precis lagom. Dels gick den på småvägar med fina hus, dels på grusade promenadvägar i skogen. Perfekt! Skroff uppförde sig kanon hela rundan vilket hon iofs brukar göra men man vet ju inte hur länge det håller i sig. Skroffade omkring och retade Wille men det kan hon gott få göra litegrann tycker jag, i synnerhet som Wille hittade människoskit och glufsade i sig. Bläärk.
Naturligtvis satte sig Skroff och bajsade precis framför en grind i början på promenaden så jag fick gå runt med en bajspåse halva rundan. Till slut tröttnade jag och slängde den i någons soptunna. Det är uselt att det finns så ont om allmäna papperskorgar! Jo, jag veeet, ”någon” måste tömma dem och får lön för det så det kostar pengar men det är jäkligt irriterande att alltid behöva gå kilometervis med en doftande påse i näven.

Är så superdupernöjd med Skroff för tillfället. Hon funkar bra i de flesta lägen och har precis lagom aktivitetsbehov för mig. Hon hänger med på allt jag hittar på men är ändå inte superkrävande. Ligger hon på den här nivån som vuxen så har jag verkligen hittat den perfekta rasen för mig även om jag fortfarande velar om nästa hund skall bli ett Pyre till eller en labbe. När jag ser bilder på en islandshund så undrar jag iofs hur jag överhuvudtaget kan tänka på någon annan ras, de är så otroligt fina.

Efter promenaden käkade jag middag med ingefärs- och kokoskyckling + sallad och kände att jag nog har hittat min melodi när det gäller kosten. Ner 4 kg sedan jul vilket inte är häpnadsväckande men jag är nöjd!

Har idag också varit duktig och ringt försäkringskassan för en ny blankett om bostadstillägg. Får hoppas att det går igenom den här gången, annars blir det som sagt flytt till Arvesgärde.
FK har för övrigt kommit med sitt utlåtande om mitt sjukbidrag. 50% är ju för gott och resterande 50% har jag nu t.o.m. augusti 2010. Känns skönt även om det är planerat för en återgång till arbete sedan. Det tror jag ju inte riktigt på, någon form av deltidssysselsättning möjligtvis men ett ”riktigt” jobb och dessutom inskrivning på AF tror jag inte funkar. Men men, det är väl trevligt att de inte har gett upp hoppet än även om jag själv har gjort det.