Sov gott älskade Posh!

I somras var de tre, nu är det bara Nikka kvar 😦 .

Jag visste ju att Skroffan levde på lånad tid och sedan Posh gjorde CT på sin rygg i juni stod det klart att även hans tid var på väg att rinna ut. Han hade spondylos och förändringar i ryggen, ryggmärgen var delvis i kläm.
Vi hoppades ändå att han med hjälp av rehab och lite extra pyssel skulle kunna hänga med ett bra tag till.
Så blev det inte, under sommaren försämrades han långsamt men var fortfarande en pigg och glad Posh.
Han skuttade för det mesta glatt omkring i skogen, visserligen tappade han muskler och fick lite svårt att hålla koll på sitt ena bakben – men han njöt helt klart av livet.
Så för två veckor hände något som förmodligen utlöstes av att han var ute på en promenad utan täcke när det regnade. Jag trodde att han skulle klara det eftersom han rörde sig hela tiden och blev torkad samt fick täcke på sig så fort vi kom in, men på kvällen hade han ont.
Han fick Tramadol som vi fått för att använda vid behov men sedan gick det i princip bara utför.
Håkan och jag insåg båda två att det var dags att ta farväl men ville dels ha hundfysioterapeutens omdöme och dels skämma bort Posh det sista.
I torsdags var vi så hos Anna på Hund i Harmoni och hon kunde bara bekräfta att Posh hade ont. Visst kunde vi fortsätta att behandla honom och ge honom medicin men Posh var värd bättre än så.
Att ha kvar honom för att vi inte kunde eller ville släppa taget hade inte varit rätt mot honom.
Någonstans där blev Posh ännu sämre. I fredags var hans blick trött och sade tydligt ifrån att det var nog. Det gjorde verkligen ont att se honom, hade vi vetat att det skulle gå så fort på slutet så hade vi tagit bort honom tidigare.
Helgen har jag tillbringat med att proppa i honom allt möjligt gott och att försöka skämma bort honom så gott det gick.
Det är märkligt hur fort en hund inser att vanliga regler inte gäller längre utan att man kan göra lite som man vill, sno mat både ur händerna på folk och från andra ställen, dra i kopplet och ställa sig och slicka på tikfläckar – vilket han givetvis fick.
I morse så var det dags att ringa det där outsägligt svåra och tunga samtalet, vi hade tur och fick en tid till vår favoritveterinär Marianne redan på förmiddagen.
Jag fick smått panik, vi hade bara ett par timmar kvar tillsammans <3.
Posh var trots allt bättre i dag än han varit i helgen så vi lämnade Nikka hemma, tog en upptinad and och gav oss ut i skogen för att busa lite och ta de sista korten.
Sju års träning försvann på fem minuter när Posh, förmodligen för första gången i sitt liv, fick leka med och kampa med en fågel. Fjädrarna flög åt alla håll och Posh sprang glatt omkring utan att vilja lämna ifrån sig pippin.
Vi tjoade och tjimmade, jag tror verkligen att Posh hade roligt, ljuset kom delvis tillbaks i blicken.
Samtidigt såg jag ju att kroppen inte fungerade riktigt som den skulle men fy, vad svårt det är när hunden är glad.
Det känns trots allt skönt att Posh fick en fin sista dag, vi gick hem och han fick gnaga på märgben innan vi åkte iväg till veterinären.
Väl där fick han käka köttbullar och kom förmodligen så nära att vara mätt som en labrador kan. Faktum är att de sista köttbullarna fick han nästan tvinga i sig – men äta ville han!
Marianne tyckte inte att det behövdes någon undersökning för försäkringsbolaget utan att resultatet från CTn talade för sig själv. Posh slapp alltså att bli klämd och känd på utan kunde sitta och mysa och äta.
Så fick han den första, lugnande sprutan och jag satt med honom på golvet tills han var riktigt trött och fick en kanyl i benet. Han hade med sig sin älskade mjukisblomma som han alltid gått och burit på och hade den hos sig vilket förmodligen tröstade mig mer än honom.
Marianne kom in, Posh fick sakta den sista sprutan – och så var han borta.
Fina, älskade Posh fanns inte mer.
Det gör så ont trots att fulla vetskapen om att han inte kommer tillbaka inte har sjunkit in än. Han ligger inte i sängen och sover, det hänger bara ett koppel på kroken bredvid dörren och det står bara en matskål i köket.
Varje gång en bil åker förbi förväntar jag mig att han höra hans skall som han brukar ta till när han tror att det är husse som kommer hem.
Och mitt i sorgen och saknaden vet jag att det bara är en bråkdel av det Håkan måste känna nu. Hans trogna jaktkamrat jagar nu vidare utan honom.
Posh, jag hoppas att du sitter i en kanot, hör skotten eka, ser änderna falla och bara väntar på att få höra ditt namn så att du får hoppa i efter dem.
Tack för året vi fick tillsammans ❤

Annonser