Jag vågar!

…åtminstone just nu.
Det kändes inte jättebra inför terapin i tisdags men jag övertalade mig själv att i alla fall påbörja mötet ”så kan jag avsluta om jag inte orkar”.
Jag skrev ju i förra inlägget att jag känner mig trygg med Sofia men insåg att det gör jag faktiskt inte fullt ut än.
Jag vet inte hur hon reagerar om jag säger eller gör vissa saker, om hon svarar med att tycka att jag ska ”skärpa mig”, är tramsig, lat eller ”inte försöker.” (Jo, det har hänt att folk har sagt det till mig även inom psykiatrin! Det torde väl annars vara ganska vanligt just bland psykiatripatienter att de inte riktigt vill/vågar/kan – eller orkar. Det är skillnad mellan ‘orka’ och ‘orka’…)

I vilket fall, det kändes ändå bra under och efter mötet. Hon reagerar på precis det sätt jag behöver och när hon förklarar eller beskriver saker så blir de med ens självklara. Inte genom att hon fördummar mig utan för att det egentligen stämmer med det jag själv upplever och då blir klart och tydligt.
Dessutom är hon rak och ärlig vilket är ett stort plus. Det gör att mitt förtroende för henne ökar.
Hon slår inte bort min oro över att jag ska bli sämre och att jag i så fall ska skada mig själv (eller värre än så) utan diskuterar det och hur vi kan jobba vidare utifrån de premisserna.
Inte ”skärp dig nu” utan hon tar det på allvar.

Till exempel så tog vi upp det här med att bipolära personer (det är nuvarande huvuddiagnosen) ofta blir sämre med åren, att det blir djupare dalar som kan komma tätare.
Hon menade på att det stämmer, depressioner sliter hårt på en och en del drabbade återhämtar sig aldrig – precis som efter en del somatiska sjukdomar.
Man kan alltså få lättare och lättare för att hamna i depression eftersom kroppen och ”själen” får mindre motståndskraft.

Men samtidigt blir man förhoppningsvis bättre på att tackla de där dalarna, att delvis kunna förebygga dem och att kunna hantera dem om och när de kommer.
Det stämmer väl till viss del, om inte annat så för att jag numera faktiskt har mindre att förlora.
Jag släppte förhoppningarna om att kunna plugga och jobba för flera år sedan och även om det var jäkligt tungt och smärtsamt att inse att det aldrig kommer att funka så är det ändå skönt.
Förut var det en enda lång kamp för att klara studier eller jobb, nu slipper jag det.
Samma sak med att skaffa familj, att ha ett förhållande är en sak men jag är faktiskt glad att jag för rätt många år sedan insåg att det var lika bra att släppa förhoppningarna på barn.
På sätt och vis så är det dessutom rätt skönt att nu är det för sent, jag behöver inte fundera över om jag ”ändå inte borde”. Näpp, jag borde inte och det gjorde jag inte heller.
Ett av de stora valen i livet som jag faktiskt är väldigt nöjd med.

Men jag har ju fortfarande värdefulla saker att förlora. Stallet är en av dem, jag vill verkligen inte behöva släppa taget där!
Samtidigt kanske det är lika bra att inse att det i bästa fall kan vara som jag har det nu: jag hjälper till med Greina när det passar men har inga bestämda dagar eller tillfällen när jag ”måste”.
Marita löser det på annat sätt och om jag känner att jag orkar när Greina är ledig så är hon så att säga ”min” den dagen.

Det är egentligen inte så att jag vill att det ska vara men jag måste acceptera att det är så – jag klarar inte att ta på mig bestämda saker utan måste ha en back-up.

Den sociala biten är en annan stor del där jag fallerar betydligt. Jag vill men jag orkar inte – eller så törs jag inte.
Sofia undrade vad jag egentligen är rädd för när det gäller släkt och vänner, vad det är som trots allt är läskigt även i situationer som jag borde känna mig trygg i?
Det kan man förstås grotta ner sig en hel del i men hon gav till ett rejält skratt när jag konstaterade att jag i alla fall inte är rädd för att bli styckmördad. (Det kanske är osmakligt att ta upp det med tanke på rådande rättegång men det var faktiskt inte den jag tänkte på, det var en mer allmän reflektion.)

Det är mycket ”Sofia säger” och ”Sofia tycker” just nu inser jag, man kan undra var jag hamnar i allt det här men det är väl det som är grejen. Sofia reflekterar och förklarar, det handlar ju om mig men hon speglar och tydliggör det som kanske borde vara självklart men inte är det.

Så – i morgon är det Danjou-träff med promenad i Åkulla bokskogar. Massa cairnissar som allihop är släkt med Lillskiten – och så Nikka, förstås! Hon är någon slags wannabe-cairn och självskriven på kennelaktiviteterna.
Håll tummarna för att jag kan och orkar!


Greina och hundarna i sommarhagen
Våren 2020
(Nej, Greina är inte så korttjock, bilden blev knas när jag beskar den!)

KBT

Jahapp, jag började alltså med KBT tidigare i våras. Så vad gör man då?
Ligger på en schäslong, tolkar sin usla barndom enligt Freud medan man utstöter primalskrik?
Nä, så roligt har vi faktiskt inte.
Dessutom sker mötena via nätet just nu på grund av Covid-19 och jag har ingen schäslong hemma så det faller direkt ändå.

Sofia har annars ett helt vanligt mottagningsrum med två helt vanliga stolar och vi brukar inte använda vare sig Freud eller Janov oavsett om vi ses där eller via länk.
Vi pratar mycket om ångest och så kallade ”sorkkar” som är en metod att hantera sin ångest på. Kort förklarat så handlar det om att lägga märke till det som händer när man är på väg att få, eller har, ångest. Sedan ska man kunna ”bena ut” och hantera de där bitarna för att förhoppningsvis kunna klara av ångesten bättre.
När ångesten börjar komma krypandes så ska jag alltså notera hur det känns rent fysiskt, vad jag tänker och vad jag har för känslor.
Dessutom få med lite bakgrund; om jag är trött eller pigg, vilket humör jag är på innan ångesten kryper fram, om jag är påverkad av droger eller alkohol (svar nej) och hur situationen ser ut rent allmänt.
Det är ganska knepigt, i synnerhet att skilja på tankar och känslor och vad som leder till vad.
Jag förstår idén bakom och med hjälp av Sofia så kan jag sedan gå igenom det, strukturera upp det och ”titta” på det. I nuläget handlar det inte så mycket om att göra något mer än att konstatera att ångesten finns där.

Men. Det är svårt, det är skitsvårt!
Dels att inte trilla i fällan att överanalysera allt, ”Åh skit, nu har jag ångest helvete också jag har ångest fan vad tårna krullar ihop sig och nu är det faktiskt skitjobbigt och tänk om jag får ännu mera ångest och tänk om jag blir helt galen och tappar kontrollen och fan nu knyter sig händerna också…”
Där nånstans går min hjärna i spinn, i synnerhet som jag innerst inne vet att jag själv måste lära mig att styra det där.
Skitäckligt och skitsvårt, ibland känns det som att jag tappar både broms och ratt och det snurrar vidare.
Där behöver jag Sofia! Som kan bromsa, bena ut, lätta på kraven och få mig att hitta åtminstone en liten känsla av att det här kan leda till något bra.
Det är inget litet förtroende jag ger henne, att lita på någon annan i den situationen är oerhört svårt.
Hon började dock asgarva sist när jag sade ”Jag litar faktiskt på dig, när du säger att vi kan hantera detta. Andra terapeuter tänker jag bara ‘vilken jävla idiot!!!’ om och dissar dem rakt av.”
Så, Sofia är alltså ingen idiot utan tvärtom en av de bästa jag har träffat inom psykiatrin. Hon är duktig, hon fattar vad jag menar och hon garvar åt ”rätt” saker (som när jag kallar andra för idioter).
Vi klickar helt enkelt och ja, jag känner mig trygg med henne.
Jag litar på att hon är lyhörd, kan läsa av mig, hör vad jag säger och tar mig på allvar. Tycker jag att det går för fort så bromsar hon, det får ta den tid det tar.
Det är lite fascinerande för jag riktigt känner hur hjärnan processar vissa saker, att de liksom ligger och blir nån slags ny grund.
Samtidigt är det skrämmande, jävligt skrämmande!

Sofia och jag jämför ångesten med en spindel, en stor jävla hårig spindel (förlåt, Jenny!).
Förhoppningsvis ska jag kunna acceptera att spindeljäveln faktiskt finns i mitt liv och kommer att finnas där – men att jag kan hantera den och, hrrm, klappa den. Just nu jobbar jag med att peta på den med en lååång pinne vilket är tillräckligt jobbigt.

Att ”titta på” det som skrämmer en mest, att granska sina känslor och tankar, att ifrågasätta sina känslor och tankar – och inse att den grunden som man byggt i princip hela sitt liv på, de tolkningar och förutsättningar som man alltid har trott på kanske faktiskt inte stämmer.
Att jag kanske måste utmana mig själv att våga göra det där, att det kan gå åt pipsvängen och att det är jag själv som har det yttersta ansvaret även om jag har god hjälp av Solhem och Sofia.
Törs jag? Vill jag? Jo, jag tror faktiskt det, fast en del av mig helst vill lägga av med en gång, stänga av som jag brukar göra med att både bildligt och bokstavligt dra täcket över huvudet. Tryggt och välbekant även om det inte är bra.

Är det här för jobbigt att läsa? Kommer det för nära? Är det otrevligt att någon blottar sig såpass mycket?
Sorry!
Det är frivilligt att läsa, likväl som någon skriver om sin kamp mot cancern (vilket inte alla pallar att läsa heller) så skriver jag om min kamp mot min sjukdom. Det är såhär mitt liv ser ut – välkommen till mitt kaos!

Nikka i Skagen, sommaren 2017

Mera Nikka

Jag framställer ju ofta Nikka som okomplicerad och välartad men faktum är att även solen har sina fläckar. Hon är världens bästa hund – men inte världens bästa jaktlabbe.
Det är jag innerligt tacksam för, annars hade hon bott kvar på Storsten och varit jakt- och avelshund. Hon hade säkerligen stortrivts som jakthund men jag tror faktiskt att hon tycker att det är nästan lika bra här, trots att hennes matte inte är så förtjust i döda fåglar.
Om inte annat så finns det uppenbara fördelar, som att ha förstatjing på bästa sängplatsen och att få ha en matte nästan helt för sig själv.
Att dessutom få härska över vår ”storflock” i Floda och bete sig som en bitch mot hanarna, tja, det hade varit svårt på Thorsvi!
(Glorian är väldigt välputsad när vi är på besök uppe hos uppfödarna Anita och Jörgen. I synnerhet när mamma Kiwi var och hälsade på samtidigt, så spak har jag nog aldrig sett Nikka!)

Problemet med Nikka är på intet sätt att hon inte har alla hästarna i stallet – tvärtom! Hon har alldeles för många hästar därinne, så många att de inte får plats. De irrar omkring i stallgången i jakt på en ledig box eller åtminstone en spilta att binda upp sig i men det går inte alltid så bra.
Ju gladare Nikka är, desto fler och virrigare hästar har hon i stallet.
Då hjälper det uppenbarligen inte att be om hjälp av en ”dogwhisperer”, frågan är om man kan kolla med en hästviskare?
(Som de flesta som känner mig lite närmre vet så avskyr jag Cesar Millan och hans metoder. Jag skulle aldrig i livet sätta min hund i händerna på honom eller någon av hans gelikar, oavsett hur många hästar som irrar omkring i stallet!)

Nikka vill väldigt mycket vilket gör att hon går upp i stress och näst intill slår knut på sig själv. Hon lyckades dessutom blåsa mig rejält i början, hon är nämligen också ganska lat!
Det är svårt att se eftersom hon är snabb som vinden både i tanken och benen när hon jobbar men efter ett par övningar så nä, hon begrep inte vad jag menade.
Jag undrade hur korkad hon egentligen kunde vara, att upprepa en övning kan väl inte vara j*vla svårt?!
Det var först när en vis man påpekade att hon bara driver med mig som jag insåg att hon kanske inte var fullt så vimsig som hon gav sken av…

Det är inte bara Charlie som har behövt ”stramas upp”, Nikkas och min träning fick också skärpas upp några snäpp. Numera gäller ordning och reda, vi har till och med ett kommando för att sitta och fokusera.
”Sluta lattja” betyder att svansen ska vara still och i arbetsläge – då blir det även någorlunda ordning i Nikkas stall.
Ett krux är också att jag måste lägga precis rätt tryck på henne. Är jag lagom bestämd så gör hon som hon ska, blir jag det minsta för hård så ballar hon ur. Blir jag däremot tveksam så går det definitivt inte så det gäller att hitta precis rätt förtroende oss emellan.
För att återkoppla till hästarna så är det ungefär som när man ska hoppa ett hinder, man måste ha rätt inställning att ”nu fixar vi detta”!

Jag har under åren fått diverse mer eller mindre goda råd. Största problemet med Nikkas träning är att när stressen och förvirringen ökar så gnäller hon. Det är ett big no-no för en jakthund och visst hade det varit roligt att komma tillrätta med det men till vilket pris?
Att ”visa vem som bestämmer”? Att ”säga till henne på skarpen”?
Folk har olika teorier om vem som är mest korkad: Nikka, uppfödaren eller jag. Personligen tycker jag att det är instruktören, för som Uppfödar-Anita sade: ”Jag kan säkert få tyst på henne, men den vägen och de metoderna vill jag inte använda.” Exakt!
(Dessutom, sett ur avelssynpunkt, så är Nikkas gener givetvis ändå rätt virriga. Att inte sätta henne i avel var ett klokt beslut, vare sig hon håller klaffen eller ej!)

Inom jaktvärlden finns det mindre trevliga metoder. Jag har hellre en hund som gnäller än en som är kuvad till tystnad. Dessutom tror jag att den vägen är som att balansera på en tunn lina; tar man i det minsta för mycket med en hund som Nikka så har man knäckt den helt.
Då får hon hellre sitta och snutta på en mjukosttub, gnälla lite emellanåt och däremellan sköta sitt jobb med glädje även om det innebär lite slarv.

Lyckan när hon inser att hon ska få apportera är underbar. Om jag kommenderar ”mark!” när jag lägger ut en dummy så innebär det inte att jag ropar på nån snubbe som heter Mark utan vill uppmärksamma henne på att där ska du fokusera!
Blicken och leendet från henne i det läget slår det mesta.
”Ser du matte, kolla, KOLLA! DÄR ligger dummyn! Jagvilljagvilljagvill!!! Låt mig få hämta den!”
Såklart hon får! Som sagt, världens bästa hund! ❤

En rapport…

…om egentligen ingenting.
Nu har jag fått upp ångan liiite i alla fall så då är det väl lika bra att köra på!
Så, en rapport härifrån Farliga Förorten:

Ibland känns den onekligen farligare än annars, som när man ser högst sannolika narkotikaaffärer. Jag är en synnerligen mesig människa som saknar civilkurage så oftast tittar jag bara bort och går vidare.
(Det är i och för sig inte så stor idé att göra något annat, att ingripa själv är givetvis idiotiskt och att ringa polisen tjänar inget till. Det är skillnad på Angered och Floda.)
Jag skulle förstås kunna glo och visa att det inte är ok, typ #intepåmingata men nä, jag är rädd både om hundarna och livhanken.
Häromdan var jag dock på vippen att ringa antingen polisen eller Volkswagens verkstad i Aröd. Undrar om de är medvetna om att en av deras lånebilar kvällstid cirkulerar på gångbanor, skolgårdar och där det görs upp knarkaffärer?

Annars så är det faktiskt helt ok här i förorten. Såhär års saknar jag förstås tomten och de fina omgivningarna i Floda, å andra sidan så har jag nära till stallet och åtminstone delvis service på hemmaplan (tack mamma! 😀 ).
Om man nu skulle tycka att jag utnyttjar min kära moder så hjälper jag henne faktiskt med en del saker också. Som att tjata på henne att ta en promenad på utsidan eller sätta sig på uteplatsen och få i sig lite sol.
Det är förstås en viss smittrisk att jag som är ute och umgås med folk – dvs pojkvän, stallfolk och diverse kunder i olika affärer – sen träffar och bor med mamma men vi är överens om att den risken är värd att ta.
Syster Ysters expertis som läkare på IVA stöttar oss så jag bor kvar tills vidare. ❤

Terapeut-Sofia och jag kämpar på med terapin, eller rättare sagt så kämpar jag på med bistånd av Sofia.
Jag tycker fortfarande att hon är bra, vi förstår varandra och har lika underliga metaforer och liknelser vilket förmodligen hade fått en åhörare att verkligen undra om vi inte båda två var patienter med akut behov av ”krama dig själv”-tröjor.
Men det är jobbigt, det är skitjobbigt. Ett tag så gick det alldeles för fort men S är väldigt lyhörd och jag börjar lite på att hon vet vad hon gör och kan läsa av situationen korrekt.
Dessutom, som hon påpekade, så finns hon ju inte på Solhem enbart på tisdagar kl 15, hon är möjlig att få tag på annars också – precis som Isak.
Kort sagt, det här är något jag vill göra men det kostar på och det är klart att jag tänker tanken att skita i alltihop och lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet. Det har ju dock inte funkat så särdeles bra hittills, mer än att det har hållit mig vid liv – det vore trevligt att ha mer än näsan ovanför vattenytan ibland.

Sådär, en lite halvtafflig rapport! Nu håller mina hundar på att avlida i hungersnöd (enligt dem själva) så det är väl bäst att utfodra dem innan de äter upp varandra.
Häromdagen var det Glassens dag, därför bjussar jag generöst på en glassbild. Ja, den var lika stor och lika god som den ser ut att vara. Källa Glassgård i Löttorp på Öland, rekommenderas!

Charlie, del 2!

Min kära moder frågade mig nyss om när jag skulle skriva fortsättningen av historien med Charlie, hur den där ganska bråkiga och vilda bushunden blev den som (för tillfället) vilar relativt lugnt vid hennes fötter. För en gångs skull så försöker han nämligen inte bita i dem…

Nåväl, efter att jag hade träffat Charlie hos Ann-Christin så hämtade jag som sagt hem honom på prov – och blev handlöst förälskad i hans rumpa!!!
Men även om Charlie absolut inte var en problemhund så var han heller inte så välartad. Han hade hittills tillbringat sitt liv med att vara en glad skit som drällde omkring, han tyckte definitivt inte att han behövde lyssna på sin nya (prov)matte.
Det var framför allt två saker som var jobbiga: Att funka med de andra hundarna i vår ”storflock” och att han smet så fort han fick chansen. Som tur är så är ju tomten i Floda inhägnad men en företagsam liten terrier kan förstås smita ut ändå i ett obevakat ögonblick. Att snabb som en vessla och hal som en ål slinka ut genom dörren var han väldigt duktig på!

Det som bara måste funka var förstås umgänget med de andra hundarna. Nikka var väl inte övertygad om nödvändigheten i att få en ”lillebror” men det funkade ändå rätt bra mellan dem redan från början.
De andra hundarna, däremot…
Charlie hade ju varit ensamhund och även om han funkade helt ok med andra hundar så var det inte så lätt att plötsligt bli en flockmedlem i ett gäng på fem labbar och en borderterrier som mestadels är en labbe in disguise.
Språkförbistringen var påtaglig, när Charlie blev osäker så fräste han ifrån och spelade kaxig vilket labradorerna inte alls begrep sig på. De å sin sida svarade med sedvanligt labradordrullande som Charlie bara blev irriterad av.
(När han efter någon vecka träffade Sissis welshterriers så blev han märkbart lättad över att äntligen fatta vad de andra hundarna menade.)

Det tog rätt lång tid innan Charlie kunde sansa sig med de andra i flocken och vara tillsammans med allihop utan restriktioner. Att leka hej vilt på tomten kom inte på fråga i början, alldeles för stor risk att det skulle gå snett – och hade vi passerat den tröskeln kunde det vara svårt att hitta den relativa balansen vi ändå hade.
Det löste sig dock till slut, alla hundarna får inte bröta runt på en gång nu heller men det är vanligt sunt förnuft, inte beroende på Charlie.
Att Nikka så småningom kastrerades av medicinska skäl underlättade, ingen av hundarna är jobbig i samband med löp men sex hanar och en löptik – självklart blir det lite spänningar i gruppen då.

Sen hade vi det andra bekymret, att Charlie smet. Hade han väl slunkit ut så visste han mycket väl att det inte var tillåtet och tyckte dessutom att det var high life att ränna runt i området, särskilt som det finns både katter och höns hos flera av grannarna.
Var han lös ute på tomten så kom han bara in om han kände för det, annars sprang han omkring och var uppenbarligen mycket nöjd med sig själv.
Det fanns ju bilar och förbipasserande hundar för att inte tala om flygplan att jaga och skälla på. Att bo under inflygningsbanan till Landvetter har sina nackdelar…
Jag accepterade att han nog aldrig skulle kunna vara lös ute i skog och mark men att han inte ens gick att ha lös på tomten var förstås inte så kul.
Rent allmänt gjorde han som han ville och struntade i vad jag sade. Han behövde definitivt tas ner lite på jorden!
Hur skulle jag lösa detta?

Jag tror inte på det där dravlet om att vara ”pack leader” och att ”visa vem som bestämmer” men det är ju faktiskt jag som bestämmer. Eller, rättare sagt, det borde vara jag!
12 år med en synnerligen knasig ridgeback och att dessutom ha uppfostrat Skroffan gav mig dock en del verktyg när jag väl började grunna på saken. En cairnterrier är, trots allt, ganska lätthanterlig om man jämför med en både rädd och skarp rhodesian ridgeback som inte överhuvudtaget funkar som andra hundar.

Så – dags för allmän uppstramning!
Att bara ”ta tag” i Charlie var förstås ingen idé om jag inte ville ha en hund som gav mig fingret, det gällde att vara lite finurlig.
Ramar och regler och massa, massa stadga – belönat med KORV!
Utan korven hade jag sannolikt bara fått en tjurig Lillskit, nu gällde det att sätta in lite plus på vårt ”samarbetskonto”.
Det var en balansgång för samtidigt hade han ett stort behov av att vara just en Lillskit som gjorde lite som han ville. Stramade jag åt för mycket slog det tillbaka.
Vi körde stadga till förbannelse, främst ”sitt kvar” i alla möjliga situationer. Längre promenader fick han gå i långlina, sen tog vi kortare i koppel och halsband där vi tränade uppmärksamhet och följsamhet.
Det gick åt ansenliga mängder av just korv för annat godis var inte tillräckligt gott. Möjligen kunde en Frolic slinka ner emellanåt men annars så fick det vara.
Sure, det kan säkert ses som att jag mutade honom ganska ofta – men det funkade!
Sakta men säkert började han faktiskt lyssna på vad jag ville och åtminstone överväga att göra som jag sade.

På tomten var det slut med att springa omkring som han ville, det var långlina där med. Inkallning så fort det kom bilar eller annat som han ville jaga – och korv, korv, korv.
Om han någon gång slank ut så var det dock hopplöst att få in honom. Några gånger funkade det att dra ”Nikka-kortet”: Hon var givetvis mattes stjärna som överöstes med beröm och gotta (och förmodligen inte begrep ett smack om varför hon blev så rikligt belönad).
En viss Lillskit blev avundsjuk och kom traskandes men det funkade inte så ofta. Att nonchalera honom och gå in var absolut ingen idé och att jaga honom var såklart inte ens värt att testa.
Då kom jag på en möjligen bakvänd metod: inte att gapa och skrika men att gå ganska långsamt och hotfullt efter honom och muttra vilken ful, otäck liten terrier han var. (Det låter betydligt mer äkta om man säger lite elaka ord…)
Efter ett varv runt tomten var det inte riktigt lika kul, efter två varv började den kavata svansen åka ner och ytterligare några varv senare var det en ganska spak liten cairn som stod och kände sig synnerligen obekväm med situationen.
Dags för en glad och positiv matte som kallade in och, just det, belönade med – korv. Vad annars?

Det tog lång tid och visst hade vi bakslag men vi började faktiskt jobba ihop oss till ett team. Att leka och busa ihop gjorde förstås sitt till och Nikka var en betydelsefull del i det hela. En perfekt störning och rival och däremellan kul att vara med.
Vi har även stoppat in en del annan träning, numera fortsätter han jobba även om han skulle tycka att det är jobbigt eller tråkigt. Det går att lägga helt andra krav på honom, både i vardagen och i mer seriös träning utan att det påverkar vår relation, snarare ger det en extra dimension.
Jag sliter fortfarande mitt hår emellanåt men Charlie har faktiskt blivit en riktigt välartad hund. Han är drygt sex år dessutom så det är väl på tiden att han coolar ner sig lite även om busglimten fortfarande finns där i ögonen.
Han kommer sannolikt aldrig att bli lika följsam och lydig som Nikka men det är ju det som är charmen med de där cairnissarna – man vet aldrig riktigt var man har dem och de bjuder ständigt på ett skratt. Älskade Lillskit, vilken rolig resa vi har gjort tillsammans!

35,35,204,208.798859

Fyra år med Charlie

Jag skrev ju om Nikka för ett tag sedan och nyligen var det fyra år sedan Charlie blev min.
Historien om Charlie hänger också ihop med Skroffan på sätt och vis – hur skulle det kunna vara annorlunda?
Nikka må vara världens bästa hund men trots det så saknades det små terriertassar hemma. Att Posh lämnade oss bara två månader efter Skroffan gjorde att det blev väldigt, väldigt tomt.
Jag började kika på cairn igen, att få en ny Skroffa går ju inte men chansen att hitta en nästan lika fantastisk hund borde förstås vara störst inom samma ras.
Vad ledsen jag blev! Samma avel på anlagsbärare av renal dysplasi, samma förnekande av att sjukdomen ens finns. Avelsrådet och cairnklubben var snäppet värre än uppfödarna på den punkten. Stoppa huvudet i sanden – syns inte, finns inte?
Nä, sån avel ville jag inte stödja utan riktade in mig på en annan ras, borderterrier. Min daghund Beast hade en syster som det planerades en kull på och jag hörde av mig till uppfödaren. Jodå, jag kunde absolut bli uppsatt på intresselistan.
Nånstans gnagde det ändå – borde jag inte träffa några cairnissar och känna efter innan jag bytte ras? Tanken på att kontakta Ann-Christin på närbelägna kennel Danjou’s fanns där, jag kanske skulle fråga om jag fick komma och titta på hennes hundar? Jag tyckte att hon verkade vettig och hade ett sunt tänk vad gällde avel.
Samtidigt var jag faktiskt lite tjurig. Nä, jag skulle minsann inte ha en cairn igen!

Så hörde faktiskt Ann-Christin av sig i samma veva, bara några veckor innan borderterriervalparna skulle födas. Visste jag möjligen ”någon” som kunde ge en tvåårig cairnhane ett gott hem?
Charlie kom från hennes uppfödning men husse hade blivit svårt sjuk och kunde inte ha kvar honom.
Trevliga bilder på en väldigt charmig liten cairnkille bifogades.
(Faktum är att jag faktiskt hade en bekant som var intresserad av en vuxen cairn, men nånstans klack det till.)
Jag skulle ju inte ha en cairn, definitivt inte en hane och dessutom inte en vuxen hund!
Kanske åka och bara kika…?
Jag slängde iväg ett mess till en annan cairnbekant: Vore jag helkorkad om jag åkte och tittade på den här hunden? Jag skulle ändå träffa Ann-Christin i ett annat ärende.
Och tänk om jag faktiskt gillade den här hunden men A-C inte ville sälja den till mig?
Svaret var naturligtvis självklart: ÅK! Dessutom en liten påpekan att jag faktiskt var rätt korkad, givetvis skulle Ann-Christin inte ha frågat mig om hon inte kunde tänka sig mig som köpare.

Några dagar senare puttrade jag iväg till Bredsten (jag tycker att det är lite lustigt att mina hundars uppfödare bor på Storsten respektive Bredsten, dock i varsin ände av landet!) och träffade den där cairnhanen som jag inte skulle ha.
Gissa vad? Det blev förstås ingen borderterrier, det blev givetvis en Charlie. Det som verkligen sade *klick* var på den första promenaden, något som bara en cairnälskare begriper: RUMPAN!
Att se de där pigga och glada öronen, ständigt uppmärksamma på om det händer något kul i närheten, den kavata svansen och just den där cairnrumpan framför sig i kopplet, det är klart att jag skulle ha en cairn igen! ❤

Hur det sen gick när Charlie flyttade in, det är en fortsättning som följer en annan dag. Det var inte lika plättlätt som med Nikka, det krävdes en del finurlighet från min sida för att få den faktiskt välfungerande hund jag har idag. Rolig finurlighet för det mesta, men även rätt mycket slitande i mitt hår. Det är, som sagt, en annan historia!