Hos sjukgymnasten

Skroffan har alltså varit hos en sjukgymnast idag, det är bra att ha vänner med lämpliga yrken :-D.
Jag har dels velat att Skroff skulle få en allmän koll men framför allt att M skulle kika på frambenen eftersom Skroffan går lite ojämnt ibland. Jag vet inte om det är sommarens orenhet som har kommit tillbaks eller om hon knäckte till något när hon vurpade för några veckor sedan men det känns som att något är lite vajsing med.
Jag har inte ens riktigt kunnat se vilket framben som inte är i takt och om jag inte tittat på henne med hökögon hade jag förmodligen inte sett något alls men nojja kan man ju alltid!
I vilket fall, Skroffan förstod inte alls vitsen med att ligga på sidan på en bänk. Hon åmade omkring som en hal ål och kunde visserligen tänka sig att sitta och mysa men ligga, nej, det gick inte.
Till slut fick vi ta till lite mjuka hårdhandskar, helt sonika lägga ner henne på sidan och så fick jag hålla medan M klämde och kände.
Skroffegrynet kopplade av lite efter ett tag, helt avslappnad var hon hon inte men det räckte med att mina händer låg på henne, utan att hålla. Det kom faktiskt en och annan djup suck och även lite smaskningar som kommer när spänningar släpper.
Nå, frambenen var det inga som helst fel på, däremot är Skroffan stel och har ont i nacken. Det låter som en trolig anledning till rörelsestörningar i frambenen, har man stel nacke så känns det ju ofta i armarna också.
Bakdelen var det inga större fel på heller, jag hade ingen aning om hur lång Skroffan kan bli när man drar lite i henne :-D.
Nu skall Skroffan gå på sjukgymnastik några gånger och så skall hon ha sele i stället för halsband. Hon HAR en sele (flera? Det borde finnas begagnade Luddselar) som vi använt till spår men jag har ingen aning om var jag gjort av den/dem. De kan ju ligga i hundgarderoben kanske…?
Annars får hon väl en ny, den gamla satt inte så bra vilket inte gör något om hon bara har den när vi spårar men om hon skall ha den varje promenad får den väl åtminstonde sitta hyfsat.
Jag har tyckt att Skroffan inte drar och att det inte gör så mycket att hon har ett vanligt halvstryp – en modell som jag tycker är väldigt praktisk – men när jag tänker efter så drar hon ju i stort sett hela tiden i stallet t ex eftersom hon vill hälsa på alla.
Hon hänger dessutom i halsbandet ibland när hon är uppbunden (det där lät ju som hundplågeri, hon ställer sig alltså på bakbenen och lutar sig fram så långt hon kan tills halsbandet håller emot) och blir glad för att någon kommer i närheten.
Så – sele it is!
Känns ändå skönt att M inte hittade något allvarligt fel, lite stelhet skall vi väl få bukt med tänker jag :-).

Red förresten Floán idag, hon var ovanligt lugn men tittade lite i början eftersom det var mörkt och strålkastarna var tända = mörka hörn och diverse skuggor som flaxade omkring.
Vet faktiskt inte om Eva har ridit i mörker/stråkastare tidigare, annars var hon ju berömvärt cool! Vilken unghäst tar en sådan grej utan att åtminstonde hoppa till?
Bäst-Floá <3!

Ner och ner och lite annat

Åkte och vaccinerade Kallerensen idag och passade på att väga honom. Han är numera en Feterens på stadiga 29 kg, det är liksom inte bara en väldigt tjock päls när man klämmer på honom…
Vägde även Skroffegrynet – vilket jag ju egentligen kan göra hemma också – och hon hade gått ner till 8,2 igen. WTF?! Jag tycker att jag göder henne, när hon var på 8,5 så bromsade jag lite för jag tänkte att hon skulle landa på sisådär 8,7 som max och så kryper hon neråt igen!
Får göda lite till, alltså.
Det är lite konstigt för mina andra hundar har i 3-4-årsåldern stabiliserat sig och behövt mindre mat än tidigare. Naturligtvis så kryper njurfelstankarna fram men hon ser verkligen inte sjuk ut på något sätt, det brode hon väl om hon är såpass dålig att hon tappar i vikt av det?
Alltså tror jag att hon helt enkelt får för lite mat (vilket Raskva ägnade större delen av sitt liv åt att få mig att fatta) så det är väl bara att öka.

Det är inte bara Skroffan som går ner, idag passerade jag -10% och fick en ny guldstjärna fast den missade de som vanligt att ge mig. Jag fick i alla fall den förbaskade nyckelringen och hoppas innerligt att det är sista gången!
Första gången jag gick på VV så var det trevligt att få den, andra gången ok, nu är den mest en påminnelse att jag minsann gjort det här förut utan att fixa att hålla vikten nere sedan.
MEN det är faktiskt första gången som jag mått skit och inte bara hållt mig från att gå upp utan till och med NER! Det tycker jag nästan att jag är värd en extra guldstjärna för…

Skroffans tass är bättre, i morse hade hon vad jag trodde var en kommande böld men nu är den nästan puts väck. Däremot så slickar hon sig nu på andra framtassen så jag vet inte om det rent av är någon infektion av skumt slag. Böldpest?

I morgon skall hon till sjukgymnasten så får vi se vad som kommer fram. Förut idag kom jag på en massa hemska anledningar som kan få en liten Skroffa att halta men förmodligen är det bara en bagatell.

Det blir också sista ridturen på Floá på ett tag, i veckan ryker skorna – hon har redan tappat en – och sedan väntar en längre vintervila för tösen. Hon kommer att tråkas ihjäl men det är karaktärsdanande :-).
När vi väl kör igång henne igen så skall jag få rida lektion, yeiii!
Tills dess gör Háfur och Tigull sitt bästa som lektionshästar, det är skrämmande så mycket sämre jag rider nu än när jag var i senare delen av tonåren.
Fast skall man räkna avtrillningar så är statistiken definitivt bättre numera: förr drattade jag av titt som tätt (och hamnade påfallande ofta på akuten med hjärnskakning) men de sista åren har jag hållt mig kvar. En avtrillning för sju år sedan och en nu, det tycker jag är ett fullt acceptabelt resultat.
Tyvärr beror nog inte  bristen på avramlingar på att jag blivit så mycket bättre på att sitta kvar utan på att jag är mesigare och t e x inte får för mig att rida två pers barbacka på en häst – och det utan hjäm…
(Det var lite svårt att förklara för mamma hur jag kunde få ett stort hack i huvudet om jag nu hade haft hjälm på mig som jag dyrt och heligt lovat att alltid ha.)

Den siste idioten är inte född än…

Kom puttrandes i lilla bilen nu på kvällen när jag hörde en varvande motor någonstans. Kikade i backspeglarna men nej, jag såg inget. Då kommer plötsligt en idiot på mc/cross/whatever åkandes på bakhjulet på höger sida om mig, han hade inget ljus varken fram eller bak så jag höll på att köra rakt in i honom (han hade garanterat ingen hjälm heller!). Väjde åt vänster och där står ett staket som skall hindra folk att gena över gatan. Touchade i det men såg inget uppenbart sedan på bilen, det var inte så bra belysning på parkeringen.
Jag blev faktiskt rätt chockad så jag åkte raka vägen hem.
Är bilen repad eller bucklig så blir jag förbannad fast jag blir ännu mer förbannad över att folk leker med sitt eget och andras liv på det viset.
Vill han ta livet av sig eller få kvarstående hjärnskador så fine, men blanda inte in mig i det hela!

Men Skroffan då…

Skroffan började slicka sig på ena framtassen igår men jag såg inget som verkade vara fel.
I morse hoppade hon på tre ben men jag såg fortfarande ingen uppenbar orsak trots att jag tyckte att jag klämde och kände ordentligt. Hon fick följa med till stallet i alla fall och när det var något kul på gång haltade hon inte så mycket, däremellan var det Trebensskroff igen.
Nu på kvällen lyckades jag lokalisera det hela till mellantårna, efter att ha klippt bort lite päls (uppskattades icke!) så ser det ut som om det är en böld i antågande.
Det gör uppenbarligen ont men jag hade börjat inbilla mig massa hemska saker som sprickor och frakturer  i tårna så då är en böld inte farlig.
Mulen hade diverse bölder rätt ofta mellan tårna men där tror jag att det delvis berodde på dåligt immunförsvar, hela hon var ju rätt kass när det gällde hals/öron/hud.
I vilket fall, ibland behövde hon veterinär för uppsprättning och/eller antibiotika så vi får väl se hur det här utvecklar sig.
Skall antagligen vaccinera Kallerensen i morgon så då kan jag ju be dem slänga en glutt på Skroffs lilla tå. Hon kan ju inte hoppa omkring på tre ben hela tiden även om det inte är någit allvarligt.

Upp som en sol…

I går morse vaknade jag innan väckarklockan (eller rättare sagt telefonens larm) ringde och det utan att må dåligt. Det har nog inte hänt på… en massa år. Antingen så sover jag gott och vaknar då inte särskilt tidigt eller så sover jag skitdåligt och vaknar av att allt är crap.
Men nu vaknade jag alltså i god tid och även om jag visserligen inte gick upp utan låg och myste med Skroffan så kändes det bra, bättre än på länge. Yeiii!
Tänk om det redan var Levaxinet som kickat in? Fast jag brukar förstås inte bli jätteglad av Levaxin, bara lite mindre slö.
Puttrade iväg till Lotta – som jag redan skrivit om – , uträttade några ärenden och åkte vidare till stallet för att bjuda på tårta eftersom jag trillade av i onsdags. Jag är för pank för att köpa en riktig konditoritårta och för oenergisk för att baka en själv (fast hur jobbigt är det egentligen att köpa färdiga tårtbottnar, lite kladd att ha emellan och så grädde och lite dekoration?) så det blev frysta tårtor från Ica men de gick ner de med.
Pysslade lite i stallet trots att det inte var min dag och tittade sedan på när Eva red lektion på Floá. Det börjar se riktigt bra ut men jag vet ju hur mycket krångligare det är när man sitter på själv!
Visserligen är det så att gör man rätt så gör oftast Floá rätt men det är just det där, att få till alltihop. Har man ingen Suss eller A-S där som talar om när man gör rätt så vet man ju inte riktigt att traven eller vad det nu gäller är på gång.
På måndag är det förresten dags för Suss igen, då skall Tigge få sig en liten uppmjukning är det tänkt.
Styrde kosan hemåt och upptäckte det där brevet med avslag från FK – och där gick luften ur mig.
I dag har jag alltså legat och grottat mig i sängen och mått uselt större delen av dagen varpå jag masade mig upp, fick dåligt samvete för min stackars Skroffa som inte fått göra något vettigt alls, gick ut varpå jag fick ännu sämre samvete för att det var fint väder och jag verkligen borde ha tagit vara på dagen.
En riktig pissdag även om den blev något bättre när jag åkte ut till stallet för att ta in hästarna och pyssla med Floás ben eftersom hon fått lite mugg.
Var dock bjuden till A för middag med goda vänner och det var bara att glömma 😦 .
Skräp.

Avslag och Lotta

Fick brev från FK idag med det formella avslaget på min ansökan. Det var ju väntat men känns ändå ganska jobbigt att se det svart på vitt.
Deras motivation var att man ännu inte prövat alla vägar för någon form av aktivering, som lönebidrag och annat.
Man kan överklaga vilket jag antar inte är någon idé men jag funderar på om det ser bättre ut i mina papper om/när jag ansöker på nytt efter praktikförsöket. Jag VET att 50% fungerar bara inte men det kanske skulle funka med 25% ”aktivitet”. Jag tror ju inte det men…
Mitt förra stolpskott till handläggare lät lite anklagande i våras när hon frågade varför jag inte hade överklagat förra avslaget, jag visste helt enkelt inte hur man gjorde och hade inte ork att ta reda på det.
Hallå, FK, det är sådant här som ni skall hjälpa folk med!! (Vilket ju F gör så nu har jag inget att klaga på.)
Så – vi kör på praktikförsöket och beroende på hur det utfaller så ansöker jag på nytt, i alla fall så att jag får 75% pension. Resten borde jag alltså kunna vara sjukskriven i 900 dagar för att göra en ny prövning varpå jag kan skicka in ännu en ansökan och så vidare. Snacka om resursslöseri!

Jag var även hos Lotta idag och vi pratade så klart om praktiken och annat.
Hon tycker då alltså att det vore bra för mig att göra det här och att det är ”lite roligt när de bråkar med dig, det kan du behöva”. Ehh, tack så jävla mycket!
Jo, hon skall ju inte bara sitta och jamsa med om att grannarna faktiskt spionerar på mig och liknande men hon har ju för tusan sett hur jag mått när vi gjort liknande försök tidigare. Tycker hon att det är roligt?
Jag kan säga att jag tappat en hel del av förtroendet för henne eller så har hon bara uttryckt sig väldigt klumpigt.

Lite Skroffnytt

Skroffegrynet har idag (under protester) trimmat delar av underredet men jag har verkligen slarvat med hennes trimning de senaste månaderna. Hon har kååång rufsig päls med lite hål i där jag försökt plocka. Tanken var att jag skulle lyckas få bort hälften av den långa pälsen, jämt fördelat på Skroff, så att det kunde komma upp ett nytt lager varpå resten av de långa håren kunde tas väck.
Det blev inte riktigt så…
Nåväl, förr eller senare kommer jag väl ikapp och det är inget Skroffan lider av, bara hennes matte som får skämmas lite för sin ovårdade hund. Glömde att klippa klorna när hon ändå stod på trimbordet, när jag väl kom på det så hade jag inte hjärta att lyfta upp henne igen så vi får ta det en annan dag.

Skroffan har för övrigt varit lite putt på sin matte eftersom hon tvingats ha täcke på sig emellanåt i veckan. Hennes sträckning – eller vad det nu är – är fortfarande inte helt ok så jag vill inte att hon skall bli blöt/kall/stel.
Hon skall kollas av sjukgymnast på tisdag så får vi se om hon hittar några fel, hoppas på någon liten lättfixad grej.
Det KAN vara samma orsak som i somras och att hon slog upp den när hon gjorde sin kullerbytta men vi får väl se.
Försöker få henne att ta det lite lugnt men HUR får man en Skroffa att vara lugn?! Det studsas, hoppas, stretas – det SKRITTAS definitivt inte särskilt mycket! Klart att hon kan gå fint vid sidan av mig men hon måste ju ha lite frihet också så att hon kan kissa.

För övrigt skall hon till Reidun för njurkoll den 13/11 så nu är det dags att börja nojja igen. Det är ju lite fånigt för inte blir hon sämre för att hon har en bokad veterinärtid, njurarna kan förstås pajja när som helst under resten av tiden. 
Så – vi behöver snart tumhållning igen!

Lite blaj igen

Jag har fått mitt Levaxin och knaprar nu lydigt en halv per dag, läkaren tyckte att eftersom jag haft ett uppehåll så skulle jag mjukstarta en vecka och sedan gå upp på full dos.
Nu är det ju så att även om jag inte har märkt av det vid tidigare uppehåll så kan man bli både trött och deprimerad av hypotyreos så det är lite korkat att strula med medicinen.
Nå, nu har jag fått recept så att det räcker för ett år och jag får väl skriva upp i almanackan så att jag verkligen fixar det i tid till nästa gång, då vill de dessutom ta prover.
Jag tror faktiskt att jag har blivit mindre trött på förmiddagarna nu när jag minskat Risperidonet, jag sover lika mycket som tidigare men nu är det mer för att jag inte ids gå upp och vara i verkligheten, förut var jag extremt trött och kunde inte hålla ögonen uppe även om jag försökte.
Kruxet är då att minskningen av Risperidonet kan hänga ihop med att jag mår sämre. Det borde inte göra det eftersom det verkar på andra saker men sådana här psykmediciner går lite kors och tvärs ibland.

I övermorgon skall jag till Lotta så vi har en del att diskutera, dessutom måste jag få ett nytt läkarintyg from 1 nov. Bästa F skickade ett (snällt) påminnelsemail om det, hon ÄR verkligen toppen!!

Och så har Tigull kommit hem igen från sin sommarvistelse på Tjörn. Han tycker ju att jag är en jobbig typ som försöker lea upp honom lite men det får han väl tycka, jag är övertygad om att lite försiktigt lösgjörande arbete bara är av godo. Det gäller bara att få honom att inse det…

Tårta!

Idag var det då dags för Floás och min första uteritt tillsammans. Jag kan erkänna att det var liiite nervöst, inte bara för att vi skulle ut utan även för att Floás matte red med på sin äldre häst, tänk om hon skulle tycka att jag var kass (vilket matte Eva sade var rena dumheterna)?
Eftersom Flosan hade vilat några dagar tyckte Eva att vi skulle ta några varv i paddocken först och kolla så att stopp- och styrknapparna fungerade.
Det började inte så bra för när jag skulle rida in i paddocken var Floá av en helt annan mening; hon vägrade att gå och inte nog med det utan hon kickade också vilket hon aldrig gjort tidigare med någon av oss. Ooops, hon har humör, damen!
Ett spö kan vara en märkligt bra motivationshöjare så Floá fick inse att det var lika bra att knata in. Det är ganska bra för om man petar till henne med spöt så har hon – hittills – inte kommit på tanken att reagera mer än att snällt göra som man säger.
Nåväl, jag tänkte att börjar hon dumma sig på ridturen så får vi väl skritta hela vägen, värre än så är det inte! Och man kan ju faktiskt sitta av om det är riktigt illa.
Det där skulle jag inte ha tänkt för efter en liten bit av turen – som gick väldigt bra – så kom vi in i skogen. Jag missade en spetsig gren som stack ut i halshöjd, den fastnade i sidan på min hals vilket gjorde ONT och jag var tvungen att slänga mig åt andra hållet. Stackars Floá är ju inte så stadig än så hon vinglade till och eftersom jag redan tappat balansen så gled jag elegant(?) ner i leran.
Det var iofs tur att det var lera för även om jag blev skiten så var det mjukt att landa i, jag slog mig faktiskt inte alls utan det som gör ont är rivsåret på halsen.
Och Floá, ja hon stod helt still och tittade lite förbryllat på mig. Duktiga tösen <3!
Eva missade själva avtrillningen och när hon skulle kolla vad som hade hänt sade jag inte ”Det gick bra” eller något liknande utan ”Det var inte  Floás fel, det var inte Floás fel!” vilket kanske var lite onödigt för även om det hade varit Floás fel så hade ju ingen av oss blivit irriterad på henne för det, än mindre straffat henne.
Fast det är klart, hade jag trillat av för att hon hade bockat av mig eller så så hade det inte känts lika kul och tryggt att sitta upp igen…
Nu var det bara att kravla upp igen och fortsätta och resten av turen gick toppen! Flosan (jag får inte kalla henne för det för Anne för hon tycker att det låter fånigt) var pigg och glad och även om vi inte prickade traven hela tiden så fick vi in den rätt bra. Och så blev det förstås en galopp, jag har inte galopperat med henne tidigare så det var lite kul att pröva på.
Hon är bara för bra den här lilla (stora, hon är näst störst i stallet och än har hon inte vuxit klart!) hästen!
Förutom att hon är trevlig att sitta på så var hon verkligen lyhörd och det kändes inte ett dugg läskigt för jag hade kontroll hela tiden, annars kan man ju känna att kontrollen rinner av dem så fort man lämnar paddocken…
Nu är det snart dags för en längre vila för henne vilket nog är nyttigt, både att vila knoppen och kroppen. Jag tror absolut att det händer massor med både hästar och hundar när de får ett uppehåll! Saker liksom mognar fram :-).

Det är ju kutym att man bjuder på tårta när man har ramlat av så jag får väl ställa mig och baka – eller vara lat och gå till affären och köpa…

Skit, gnäll,…

Ok, Anne slipper läsa det här inlägget!
Det är rent ut sagt skit just nu. Ibland undrar jag om jag är schizofren fast jag vet ju att det inte yttrar sig så här utan på helt andra sätt.
Men det ÄR rätt konstigt att ingenting överhuvudtaget fungerar här hemma; jag sover dåligt och för mycket eller lite, jag orkar inte fixa ens de mest bagatellartade saker (som att lägga GP i en insamlingskasse, varför göra det när man kan lägga den på golvet?), det är ett näst intill oöverstigligt berg att duscha, jag orkar inte ens värma färdig mat som finns i frysen, und so weiter, und so weiter…
Jag skulle helst sätta Skroffan på Anitas trappa (nääe, det hade jag inte kunnat göra!) och krypa ner i sängen med täcket över huvudet för att kanske titta fram om ett halvår eller så.
Det tar emot skitmycket t o m att åka till stallet men när jag väl är där känns det lite bättre. (Fast givetvis tycker alla jätteilla om mig, de säger det bara inte rent ut!)
Men det är ju då lite konstigt att där orkar jag hålla ihop och antagligen även se rätt pigg och glad ut, jag fixar att plocka undan efter mig och på senaste tiden har jag även ridit vilket var ruskigt svårt att orka med i våras.
Och så kommer jag hem och det är bara skit och elände igen. Det är dock inte BARA hemma som det är skit utan på andra ställen också, men inte lika mycket.
Jag får alltså ta en säng och ställa in i Floás box – fast det vore nog smartare med Tigulls eftersom han har större box och sannolikt inte brötar lika mycket på nätterna som den goda Floá, hon skulle nog försökt krypa ner i sängen eller i alla fall tuggat lite på täcket…

Kort sagt, det är skit just nu och det känns som om jag lever på Stesolid. Är nojjig för att bli beroende och tycker att det är otroligt pinsamt att be om ett nytt recept (när dr S frågade sist om jag behövde mer så sade jag nej för jag kunde inte med att säga ja) men när jag tittade på burken så har jag faktiskt haft den i över 1 1/2 år, med svagaste styrkan så jag kan nog knapra lite till.
Och jag lyckades faktiskt att ringa VC och be om ett nytt Levaxinrecept (som inte är pinsamt alls, bara jobbigt). Sköterskan jag pratade med var smått förskräckt; ”Men är de SLUT? Det är ju fredag eftermiddag, oj, oj, hur skall vi lösa detta???” varpå jag inte tordes tala om att de liksom inte tog slut i fredags utan för ett antal veckor sedan…
Hon skulle i alla fall försöka få någon av läkarna att skriva ett recept – som förhoppningsvis kom in på fredag eftermiddag men det vet jag ju inte om jag inte orkar gå till apoteket – och satte upp mig på ”min” läkares telefonlista. Egentligen var den full men hon tyckte att det här var så viktigt så hon klämde in mig ändå.
Om de blir så här upprörda över lite hypotyreos och Levaxinbrist så kan man undra hur de skulle reagera om man drar hela skiten så att säga.
Nåväl, på måndag skickar jag min Personliga Apotekare™ för att ta ut Levaxinet, himla käckt det där :-).