Skit

Jag skulle lika gärna kunna kopiera inläggen från 2010(?), dvs från förra gången jag satt i den här sitsen med FK. Det är samma skit nu som då!
Möjligen med den lilla skillnaden att jag nu har en trevlig handläggare vilket faktiskt kan vara en fördel trots att deras inställning är densamma; jag kanske blir bättre på att nå fram med vad jag vill och hur jag mår och går inte helt i baklås.
Det här känns annars inte bra alls, försöker intala mig det som mamma säger, nämligen att jag inte behöver gå ”hela vägen” utan att jag skall ta det lugnt, ta det bit för bit och bara så långt jag orkar. Men hur f-n skall jag göra det när det känns som att hela världen håller på att trilla ner i skallen på mig?
Försöker tänka att ”det kanske faktiskt går och visst vore det trevligt att ha ett jobb även om det inte är ett riktigt jobb” och sedan landar jag i verkligheten och vet att det inte kommer att funka för det kommer att bli som det alltid blir.
MEN jag skall göra som de säger och försöka så får jag väl bli sjukskriven igen och tröska om det här one more time…
Jag skall maila F och då givetvis skriva hur det här känns och hur jag resonerar.
Eftersom jag tror att det är AF som har hand om den här biten så skall jag be om att få komma till AF Samverkan igen, de verkar vara snällare och bry sig mer – de säger knappast att ”fixa en praktikplats till nästa vecka, tack och hej” utan hjälper mig med det!
Högst på listan står Tolsered, det har säkerligen ändrats på de 20 år som jag inte har varit där men det går alltid att gå runt och borsta kossor eller kratta gårdsplanen, så länge jag slipper att ha ansvar och att ha förväntningar på mig. Skiter det sig så behöver jag aldrig mer sätta min fot där!
Nu har jag ju inte tänkt att göra bort mig totalt, jag får förstås skita till det på ett så snyggt sätt som möjligt, men jag tänker inte riskera att pajja något som känns tryggt idag (läs: stallet).
Näst högst på listan står diverse stall, får jag inte borsta kossor på Tolsan så kan jag väl borsta hästar och sopa stallgångar. Skall luska lite på olika ställen där de kan tänkas kunna ta emot en ”praktikant” eller vad nu benämningen är.
Fördelen med stall/gård är att Skroffan kanske får vara med eller att det i alla fall går att ha med henne ibland.
Även om hon inte är så väluppfostrad så har hon hyfsat vett på att sköta sig och jag låter henne naturligtvis inte ränna runt hur som helst utan uppsikt. Jag har absolut inga problem med att ha henne kopplad eller att kunna sätta undan henne i någon box/bur om hon skulle vara i vägen.
Jag kommer även att skriva till F att det känns som ett stöd att få ha med Skroffegrynet.

Så, ett steg i taget alltså. Det känns skit i alla fall, dessutom är det en grej till som är skit just nu fast den kan jag inte skriva om förrän i morgon.

För övrigt måste jag köpa en ny telefon, det är länge sedan kameran och genvägarna gav upp men nu vill den inte ens messa om man inte startar om den hela tiden och det har jag inte ork eller tålamod till. (Dagens I-landsproblem?)
Jag skall lämna stenåldern och införskaffa mig en smartphone fast den skall vara billig och tålig! Har dock insett vitsen med att ha en mobil som kan guida mig hem – eller till bilen –  om jag hamnat vilse eller mäta hur långt jag har gått med Skroffan/ridit.

Hjärtinfarkt :-(

Mamma var på VC idag och turligt nog tog de henne på allvar den här gången. Hon har haft en mindre hjärtinfarkt, antagligen då när hon blev yr och föll omkull hemma hos syrran :-(.
Nu har hon fått remiss till kardiologen så får vi se vad de säger, jag hoppas att det inte är för lång väntetid.
Usch, det här känns inte alls bra samtidigt som det är lite skönt att de inte bara avfärdade henne och att de faktiskt hittade en konkret orsak.
Det kunde väl även ha varit ännu värre med tex elakartade hjärntumörer eller liknande.
Yrseln och obalansen kan dels bero på hjärtat men även på neuropati(?) i fötterna, dvs att fotnerverna inte riktigt klarar att ge rätt information till hjärnan om hur fötterna befinner sig och hur underlaget känns. Som så mycket annat en diabeteskomplikation.

😦

Klipp, klipp…?

Skulle trimma Skroffan idag och började plocka lite halvhjärtat. Jag tycker iofs att det är ganska trevligt att trimma när jag väl kommer in i det men Skroff har förstås en annan uppfattning.
Onekligen har tankarna kommit krypande – varför inte klippa i stället?
När jag trodde att Skroffan var döende för någon månad sedan så tänkte jag att hon skulle slippa någon mer trimning och klippas i stället så varför skall jag utsätta henne för det bara för att jag nu tror att hon kommer att leva flera år till?
Visst, visst, pälsen blir mjuk och förstörd men SÅ jävla kass kan den väl ändå inte bli?
Jag är absolut inte sådan att jag inte kan utsätta min hund för obehag om det är nödvändigt men är trimning verkligen det?
Anne och A har ständigt hävdat att jag är elak som ”sliter pälsen av henne” vilket jag tycker är att ta i men ja, hon gillar ju det inte.
Skall nu fundera på hur jag skall göra. OM hon skall klippas får jag lämna bort henne de första gångerna så att jag lär mig hur man gör och huvudet får nog trimmas så att det blir cairnaktigt. 
Skall hon sedan fortsätta klippas – och antagligen måste hon det för det går inte att trimma efter att pälsen blivit klippt – så kan jag lika gärna investera i en klippmaskin, den lär jag ha tjänat in ganska snabbt!

Möte på FK – Here we go again…

Jaha, så var det dags för FK möte igen. INTE kul men jag får säga att jag tycker att jag var duktig som spottade upp mig och gick dit för det tog emot något gruvligt.
Min nya handläggare, F, var i alla fall mycket trevlig och empatisk, hon är nog den första i sitt slag som jag träffat hittills på mina dryg 15 års kringvalsande på FK.
Stolpskottet jag var hos sist kan dra all världens väg med sitt ”Kan man gå ut med hunden så kan man jobba, jag förstår inte vad ditt problem är”!
F menade att ”Hund är bra, vara i stallet är bra, allt som får dig att må bra och komma ut ser vi positivt på” och att ”vi är inte ute efter att få ut dig på arbetsmarknaden på ett regelrätt jobb igen utan att DU skall MÅ BRA och att vi skall göra det som är bäst för dig”.
Problemet är då att vi har lite olika uppfattningar om vad jag mår bra av och vad som är bäst för mig…
F sade rent ut att när jag  fick de första 50% så var det löjligt lätt att få igenom det, nu är det mycket, mycket svårare och i princip omöjligt om man är i min ålder. Har man inte verkligen prövat alla vägar och möjligheter till rehabilitering så går det inte.
F trodde att hon kanske kunde få igenom ytterligare 25%, dvs pension på totalt 75%, men inte de sista 25.
I princip tycker jag ju att hon har rätt och jag har full förståelse för deras resonemang – hon berättade om en annan person vars akt hon hade tittat i häromdagen, vederbörande hade fått 100% pension på det glada 90-talet för att h*n hade plattfot! – vilket ändå inte gör det lättare.
Det är klart att det inte skall gå till som det gjorde tidigare och ärligt talat kan jag tycka att de gjorde fel när jag fick de första 50%. Nu skulle det vara på sin plats men när de inte hade gjort ett skit för att få ut mig i arbetslivet och jag inte ens hade fyllt 25, det är idiotiskt egentligen.
Men nu skall jag alltså på rehabträning (fast egentligen är det väl inte rehab utan habilitering, man kan ju inte rehabiliteras till något som man inte haft) och arbetslivsprövning för det jag gjorde för ett par år sedan är inte tillräckligt, utredningarna som arbetsterapeut-Åsa har gjort duger inte heller fullt ut.
Känns det igen?
Jag mitt dumma flarne satt mest och jamsade med även om jag sade att jag inte trodde att det skulle gå, nu efteråt tänker jag att jag borde tryckt hårdare på att ”jag skall försöka men ser inte minsta chans att det kommer att funka, jag får ångest av blotta tanken” men det gjorde jag alltså inte. Varför tog jag inte med mig Lotta, mamma eller Anne??
Men det var det där att jag faktiskt förstår dem och hon var trevlig, då kunde jag inte vara otrevlig tillbaka…*suckar*
F frågade om jag kunde få vara i stallet men det vill jag inte, jag tror att det kommer att sabba tryggheten och lugnet jag känner när jag är där nu så nej, det är inget bra alternativ. Fast jag får erkänna att det är lite lockande, jag skulle kunna sitta och fika två timmar i veckan och göra samma saker som jag gör nu fast få pengar för det. Men bakvänd som jag är skulle det kännas som ett tvång och då skulle jag gå i baklås.
Gå ut med hunden gills inte men annars kan nästan vad som helst räknas; gå en vävkurs (gå en hundkurs??), gå på fysisk aktivitet, drälla i ett stall, whatever.
F frågade vad jag kunde tänka mig och jag sade att jag gärna ville göra något med djur. Skall jag ändå plågas så kan jag ha lite trevligt samtidigt, liksom.
I början rör det sig alltså om kanske 2 timmar/vecka för att jobba sig upp till kanske 10 tim/v. Jag skall visserligen ha fasta arbetstider men inte vara schemalagd eller räknas in i det dagliga arbetet utan jag skall vara utöver så att det inte gör något om jag inte kommer eller att jag känner några ”måsten”.
I utgångsläget betalar heller inte ”arbetsgivaren” någon lön utan jag får rehabbidrag från någon statlig instans som jag inte bryr mig om vilken det är.
Kruxet med att tex gå en vävkurs är att det bara är början, att det skall leda vidare. Då gör jag hellre något som kan bli långvarigt med en gång även om vi mjukstartar.
Det var likadant när jag skulle igång via AF sist, jag skulle valsa runt mellan olika ställen tills jag hittade någon som ville ha mig för gott – det går inte! För varje ny grej jag gör så kommer jag att må allt sämre så de får hitta ett bra ställe med en gång.
Så var skall jag vara?
Den friskaste delen av mig tänker på hur roligt det skulle vara att praktisera på tex en veterinärklinik men min kloka sida säger att det skulle vara skitläskigt – för givetvis skulle jag inte nöja mig med att torka golv och städa toaletter utan jag skulle vilja göra mer och då är det kört.
Så jag funderar i samma banor som sist; stall, Tolsered (4H-gård) eller liknande.
Helst där Skroffan kan få vara med eftersom hon är ett stöd och skall jag ändå vara där utan krav kan jag väl få släpa med mig henne? Jag har ju koll på henne och givetvis koppel om/när det behövs. Funderar även på om man kan vara på en kennel; dels kan man ju rasta hundar och har de valpar behövs det väl städhjälp tänker jag… Fast vilken kennel behöver hjälp jämt?

Först idag kändes det som om det kanske skulle kunna gå, sedan kom jag hem och landade och började grina för jag vet precis hur det blir. Hej och välkommen ångest, sömnlösa nätter, suicidtankar och totalkrasch.
Men det är ju ingen som sagt att jag måste göra det här och lyckas, alltså försöker jag så långt det går men förhoppningsvis utan att krascha totalt – mer kan jag inte göra.
Jag skall maila F i slutet på nästa vecka när jag har tänkt lite så får vi se vad som händer sedan.

Pyssel

I dag har jag varit hos Lotta på PMH medan Skroffan och Frippen fick vara hos mamma. Käckt med en pensionärsmamma :-D! Tidigare har jag i nödfall lämnat Skroff i mammas hus om hon inte varit hemma men nu kan hon ju passa dem.
Båda hundarna hade skött sig, Skroffan har lugnat ner sig betydligt även när jag inte är där. Jag tror att lilla fröken börjar bli vuxen och mogen…!
Och tänk att min tidigare så hundrädda mamma vågar vara själv med Frippen som är stor och lite brötig även om han är snäll :-).
Sedan puttrade vi iväg till stallet, de andra i stogruppen skulle rida ut vilket innebar att Floá skulle bli ensam med Traya i hagen och det funkar inte så bra, Traya räknas tydligen inte som sällskap.
Traya fick därför gå in i sin box eftersom hon smiter ur de flesta hagar och så tog jag med Floá ner när de andra skulle göra i ordning sina pållar för ritten.
Floá har ända sedan hon kom i maj haft lite myror i brallorna och haft svårt för att stå still, vi trodde att det berodde på brist på tålamod och ovana vid hantering och har inte brytt oss så mycket.
Sedan började hon klia sig, hon har inte utvecklat eksem (mamma, blir du nöjd nu när jag har stavat rätt?) men manen har blivit rejält skavd.
A-S menade att hon kunde vara stressad av flytten, hon har verkat vara cool men det är klart att det är en jättegrej för henne att komma till ett helt nytt ställe med allt vad det innebär efter att ha stått på Stenholmen nästan hela sitt liv.
Eva satte på flugtäcke (som Floá är mycket duktig på att göra sönder) och gav henne ett nytt fodertillskott och se på fasen, Floá står still! Hon är fortfarande unghästbrötig och otålig men har en helt annan ro i kroppen.
Tänk om det har kliat på henne hela tiden alternativt att hon varit helt i obalans :-(. Skönt ändå att vi inte bråkat med henne om det här!
Nå, i dag så tänkte jag att jag skulle se hur Floá reagerade när de andra gick sin väg, tänkte att jag kunde tömköra henne så att hon fick tankarna på annat håll om hon skulle bli stressad.
Hon var LUGN! Stod snällt och lät sig pysslas med så vi hade lite fixaredag och smorde här och var och så åkte gubbtofsarna i öronen väck. Hon har av någon anledning ganska kleggiga öron vilket gör att hon får en smutsklump utanpå örat, synnerligen fult och opassande på en ung dam så nu åkte de tofsarna väck :-).
Sedan släppte jag henne i gräs-sjukhagen och där gick hon snällt och småbetade medan jag hämtade Háfur – hon var faktiskt så lugn att jag lämnade henne där medan jag mockade och fixade åt Haffe.
Háfur å sin sida var naturligtvis snäll att pyssla med, han är synnerligen cool och tålig den pållen, i synnerhet om man tänker att det nog kan göra ont när man smörjer hans eksem. Å andra sidan är det nog lite skönt också, som att klia på ett myggbett typ.
Jag är lite nojjig för det här med att passa Háfur med tanke på eksemen, tänk om jag klantar mig och det blossar upp? Visserligen sade K att det värsta som kan hända är att han kliar upp småsår och de läker faktiskt, hela han går inte sönder för det, men ändå!
Men trodde hon inte att jag skulle fixa det så hade hon väl bett någon annan och det finns några i stallet som jag kan fråga om råd om det skulle behövas.
Nu hade han kliat sig lite på tinningen men det var bara att smörja in honom. Man kan tydligen inte smörja för mycket, alltså kladdar jag på lite varstans där det kanske behövs. Det går sannolikt åt mer salva men slipper han få sår så…
Floá är jag ganska inkörd på nu så jag vet hur jag skall sköta henne men allt med Háfur är nytt så jag får tänka på det jag gör. Som att mocka och fixa mat, tex. Det är absolut inte svårt och jag har en kom-i-håglista men det går liksom inte av sig självt – än.
Så småningom får jag väl in rutinen där med.
Samtidigt tror jag faktiskt att det är nyttigt för mig att utmana mig själv lite grann. Om jag BARA skulle göra trygga saker så skulle jag snart ha målat in mig i ett hörn och inte komma någon vart alls så det gäller att hitta lite lagom läskiga saker – och gärna ha dem en begränsad tid.
Nu har jag ansvar för H och F i en vecka ungefär, sedan kommer deras mattar hem och övertar ansvaret och jag kan återgå till att vara vanlig medryttare 🙂 .
Givetvis hade både H och F gjort hål på sina täcken, nu hoppas jag att de inte skall sabba reservtäckena men då får jag väl sätta mig och sy lite (eller be mamma lite snällt, hrrm).

På onsdag är det möte med FK, *brrr*.

Motion

Det är lika bra att erkänna, jag är lat när det kommer till fysisk aktivitet  (vilket väl inte direkt är vare sig en nyhet eller hemlighet). En stor del av det beror antagligen på att jag har så kass kondis vilket i sin tur gör att jag rör mig ännu mindre – en ond cirkel helt enkelt.
Vad värre är är att Skroffan faktiskt har ganska kass kondis – den är betydligt bättre än min men den kunde vara ännu bättre. I takt med att hon har blivit vuxen så ränner hon inte omkring lika mycket som tidigare, alltså går hon inte så värst mycket längre än vad jag gör om vi är på promenad.
Det här får jag ju göra något åt och jag tänker att om jag går ner i vikt så kanske det även går att jobba upp kondisen också något sånär.
Jag avskyr att träna och ännu mer att svettas vilket inte är det bästa utgångsläget men det finns två motionsformer som jag tycker är ok: simning och att gå.
För det mesta är mina promenader ganska lata då jag är mer picknicktypen, man går en runda som i och för sig inte behöver vara så kort men i sakta mak och sedan sätter man sig och tar lite fika medan man tittar på utsikten, typ.
Dags för ändring!
Jag är fortfarande i As hus och här hittar jag inte några längre rundor, alltså åkte Skroffan och jag till Härskogens motionscentral där det finns käcka slingor av olika längd.
Till skillnad mot i Svartedalen så är det här riktiga promenadvägar och de är prydligt uppmärkta så det är faktiskt omöjligt att gå vilse även om man är lika virrig som jag. Dessutom har de markeringar för var 500:e meter vilket är uppmuntrande. (Eller nedslående, om man tror att man har gått x km och inser att det har man inte alls.)
Det regnade lite vilket fick mig att tveka men så tänkte jag att det faktiskt var till min fördel – mindre risk för strosande och större chans för att jag skulle gå på ordentligt.
Vi valde 5 km-slingan vilket inte är särskilt långt men 2,5 kändes alldeles för lite och om jag gick milrundan skulle jag antagligen inte trampa på lika bra, dessutom började det bli sent.
De första och sista 500 m fick Skroffan gå i sin egna takt och nosa eller vad hon nu ville göra men däremellan försökte jag hålla tempot uppe större delen av tiden.
Det gick faktiskt riktigt bra! Med lite pepp av mig själv och övertalning av Skroffan som hellre ville gå och nosa hela promenaden så höll vi ångan uppe större delen av tiden.
Jag hade väl i och för sig kunnat knata på både fortare och längre men jag ville att det skulle bli en lagom start – större chans att man fortsätter då än om man pressar sig för mycket. Eftersom jag inte har så hög motivation så får jag så att säga vara rädd om den jag har…

Nu har jag som mål att åka runt till diverse olika spår och powerwalka de dagar som jag inte går med Anne – vilket är ganska lätt att lova eftersom Anne och jag går nästan varje dag :-).
Går jag hemma så kommer jag att fuska och gå en kortare väg, dessutom är det trist att alltid traska på samma ställen.

På kollo

Skroffan och jag är på kollo igen i Härryda.
På vägen dit stannade jag vid Roliga Affär’n (Ica Kvantum Landvetter) och inhandlade diverse förnödenheter som negerbollsglass, förlåt, delicatobollsglass. Annars så tänkte jag mest köra på pulver, inte av bantningsskäl utan av lathet. Så lätt att mixa ihop en smoothie :-).
För en gångs skull sken solen så hundarna och jag tillbringade en stor del av eftermiddagen ute, hundarna lekandes och nosandes och jag läsandes.
Skroff skroffar mest omkring för sig själv, det märks att hon är äldst av dem medan Paff och Fripp fortfarande är leksugna. Jag har fått stränga order av A att inte låta Paffen varva upp eller springa och dumskälla vid staketet men om man stoppar in något i hans mun så leker han och Frippen ganska bra.
Kallerensen får ju inte vara med och leka men han fick vara ute själv på tomten en stund, det är lite roligt att titta på honom genom fönstren och se vad han hittar på.
Nöjda hundar och nöjd matte/hundpassare som tillbringat kvällen med att slötitta på diverse nostalgiserier som Tillbaka till Eden. Fast jag tror faktiskt inte att jag såg den när den gick på 80-talet, däremot har jag läst boken.

Torsdag

I brist på annan lämplig rubrik så…
I dag blev det lååång sovmorgon. Jag har faktiskt inte sovit middag (fast Anne hävdar att man inte sover middag om man knappt har gått upp innan) på hela veckan så jag tyckte att jag kunde unna mig det.
Skroffan protesterar inte förutsatt att hon får sin frukost vilket hon brukar påpeka OM jag skulle ha glömt det.
Lilla Skroffmagen verkar må bättre nu på sin diet av specialfoder, smörgåsrån, gurka och någon enstaka yttepyttemorotsbit i stallet.
När jag väl hade vaknat och avklarat morgon(förmiddags-)bestyren så var jag faktiskt duktig och diskade! Amazing!
Pulade omkring här hemma, sedan var det dags att åka till GMBK med Anne för att träffa Molly och träna hund.
Anne blir helt nipprig på mig när vi skall åka någonstans eftersom jag inte hittar såvida jag inte varit på stället sisådär 100 ggr. GMBK har jag varit på kanske ett drygt dussin gånger så nej, jag hittar inte dit – och vad som är värre är att jag inte hittar hem.
Skall jag svänga vänster så tänker jag osvikligen höger, så till den milda grad att jag faktiskt brukar göra tvärtemot vad jag tror – och då blir det påfallande ofta rätt…
Skroffträningen gick rätt bra (hurra!), första rullövningen klantade hon sig på men sedan fick hon till det ett par gånger även om hon inte riktigt levererade rullen i min hand som det var tänkt.
Stiglydnaden var också rätt ok, för att vara Skroffan i alla fall.
Vi kan ju inte helt skämma ut oss på söklägret!
Lite tramsträning och apportering – som gick förvånansvärt bra, avlämnande i min hand, yeay! – så var jag nöjd för dagen.
Puttrade vägen om Tuve och släppte av Anne och kräken (dvs Kalle och Frippen), puttrade vidare till stallet för att hämta min häftpistol för att sedan vara en snäll dotter och leverera den till min kära mor som var på sin dansklubb.
Kaffe och mammaprat medan Skroffan gjorde sitt bästa för att smila in sig hos de andra dansarna. Och för att klargöra en sak direkt så menar jag ”samtal med min mamma” med mammaprat och inte att vi pratar om att skaffa barn.
Hem för sen slapparekväll framför datorn och TVn, jag tog min kvällsmedicin för sent och då kan jag inte somna ordentligt så här sitter jag.

Hittade förresten kamerasladden så i helgen skall jag försöka föra över de senaste bilderna OCH börja blogga om Östersundsresan som jag försökt förtränga. Inte själva resan alltså utan att jag skulle blogga om den.
Nu är det ju så att jag inte bara bloggar för att andra skall läsa utan främst som en dagbok för mig själv. Bloggar jag inte så har det inte hänt, typ.

Pratade förresten med mamma om vad som kan tänkas vara orsaken till hennes yrsel och balansproblem och vi tror (med stöd av Syster Yster the doctor) att det kan vara hjärtat.
I det här sammanhanget är det faktiskt rätt positivt eftersom många hjärtbesvär går att behandla med medicinering eller pacemaker. Hjärntumör låter mindre bra helt enkelt.
Att det skulle vara blodsockret eller blodtrycket är ganska osannolikt men vem vet?
Dags för läkarbesök om en vecka, hoppas bara att det är en vettig läkare och att han tar mamma på allvar.

Svartedalen

I dag gick vi i Svartedalen, dvs skogsområdet norr om Kungälv, inte bostadsområdet här på Hisingen ;-).
Det var seeegt att gå upp så jag sköt på det hela tiden med följden att jag inte hann duscha och äta frukost utan fick knö i mig mackan på väg till bilen. Dumt!
Det regnade ute så jag tänkte att vi inte skulle gå/träna så länge, alltså tog jag bara regnjackan och ganska-vattentäta-kängorna, inte hela regnoutfiten inklusive gummistövlar. Smart, Helene, riktigt smart.
(Jag hade föresatt mig att INTE gnälla i dag vilket jag vanligtvis gör om det regnar. Jag är inte så vädertålig, så att säga.)
Anne var på sitt snälla humör i dag så hon körde trots att vi åkte i min bil. Tack Phu!
Väl framme vid Svartedalen traskade vi iväg en bit tills vi hittade en spårcentral med diverse olika slingor, de flesta 2-3 km men en på 5. Det regnade ju, alltså valde Anne den längsta och jag skulle som sagt inte gnälla så jag traskade lydigt med.
5 km är inte långt men det var blött! Jag mumlade något om att man faktiskt kunde gå vilse trots att det fanns små blåa markeringar här och var men det fnös Anne bara åt och menade att det bara var jag som kunde villa bort mig på en utmärkt stig.
Jomenvisst. Naturligtvis tappade vi bort de små plupparna, kan inte ansvariga sätta upp många pluppar så man hamnar rätt? Nu följde vi i och för sig en väg så rätt som det var hittade vi plupparna igen men vi kunde lika gärna hamnat helt fel, inte ens Anne var helt säker på vart vi skulle.
Att jag villar bort mig är då ingen ovanlighet som alla vet men att Anne blir lite lost hör sannerligen inte till vanligheterna!
Men – jag gnällde inte! Muttrade lite, möjligen men gnällde, nix!

Väl framme vid bilen igen körde vi lite nya rullövningar, det gick bättre än i går men inte BRA. Däremot hade Skroffan bättre stiglydnad, vilket kan förklaras med mutor. Skall jag få henne att gå fint på stigen med ren lydnad så får jag dänga upp henne, alltså motiverar jag henne med burkmat i stället :-).

Efter promenad och träning var vi hungriga (och blöta!!) så vi puttrade iväg mot något ställe där vi kunde få lite käk. På vägen hamnade vi visst vid kexfabrikens bräckbod, hur gick det till?
Jag köpte i alla fall inte så mycket, mest smörgåsrån till Skroffan faktiskt. Fast en påse Remi kunde jag ju inte motstå… Den förvaras nu i bilen så jag kan ta en liten ranson om dagen, skulle den ligga här hemma hade jag nog satt i mig hela på en gång och det är inte direkt Viktväktarkompatibelt.

Vidare till Bäckebol och thai-buffén som inte var så inspirerad idag. Jag ville ha kyckling men den låg i en inte-så-god sås så man fick försöka ta så rena bitar som möjligt och hälla godare sås på alltihop vilket inte blev riktigt bra. Men, mätta blev vi ändå :-).
Utanför thairestaurangen ligger ännu en bokoutlet och hoppsan, det bidde några böcker. Fast den här gången köpte jag inte kanske-böcker utan bra-böcker så jag tycker att det var rätt ok.
Jag har börjat läsa lite mer igen efter att i flera år inte orkat mer än påbörja en bok och sedan lägga av nästan direkt – vilket inte är likt mig! – så det känns positivt. Det finns många olästa böcker här hemma eftersom jag fortsatt att samla på mig utan att komma igenom dem så det är bara att hugga in…

Eftersom vi som sagt var blöta och började bli kalla så blev det hemgång sedan och för en gångs skull var jag duktig och fixade allt det blöta innan jag däckade. Lite vila och torra kläder och sedan iväg till stallet för att kolla till Greinisen.

Nu har jag en trött liten Skroffa i knät, äkta kärlek <3.

Frustrerad

Vi körde sök – eller rättare sagt rullövningar – i dag med och gårdagens flyt var puts väck. Skroffan kunde inte hålla rullen och när jag sade till henne att ta upp den så sprang hon till Anne med den i stället. Gaaah, jag som trodde att vi fått ett genombrott!
Jag går dessutom i baklås när det inte går som jag tänkt, i stället för att ta en paus och fundera lite så blir jag halvt hysterisk och muttrar på Anne, och vad värre är, jag muttrar även på Skroff :-(. Jag är inte elak mot henne men kunde definitivt varit mer pedagogisk.
Vi avslutade något bättre och så är det bara att gå tillbaks till ruta ett och träna Skroffan att ta upp rullen och leverera den i min hand.
Nåväl, förr eller senare sitter det väl. Skam den som ger sig!
(Anne menar att det beror på att Skroffan är en terrier och att det skulle vara mycket lättare med en gulodor men det är inget fel på Skroffans intelligens eller motivation, snarare på hennes matte!)