Mellandagar

Julen är överstökad med livet i behåll (vilket verkligen inte är något att skämta om egentligen med tanke på att det ett antal gånger mer eller mindre hängt på håret för min del) och nu drar det ihop sig till nyår.
Ett evigt smällande naturligtvis, så skönt att ha skottfasta hundar men jag är lite rädd för att någon skall få för sig att kasta en smällare på dem eller liknande. Nyårsafton går väl an att skydda dem genom att ta en långpromenad någonstans i ödemarken på dagen och sedan hålla sig inne till efter tolvslaget men alla andra dagar när det smäller lite varstans…
Förbjud skiten! Miljöförstöring, skrämda djur och människor, bortsmällda fingrar – vad krävs för att det skall bli totalförbud, möjligen med undantag för själva nyårsafton? Eller varför inte låta kommunerna anordna ett stort, offentligt fyrverkeri och låta det vara bra sedan?
Heder till de affärer som vägrar sälja, jag brukar vara noga med att inte bara klaga på de som säljer utan även ge credit till de som inte gör det. Bojkotta affärerna som säljer och tala om varför!

Nå mellandagarna har bjudit på lite av varje. Total paltkoma blandat med kalkonmiddag hos Annes föräldrar och i fredags var vi ute och spårade. Skroff tuffade på riktigt fint även om hon tappade fokus på slutet och Posh fick sitt allra första spår.
Dock blev han så upplivad så att han skuttade omkring vilket utlöste ett ryggskov :-(. För första gången på länge var han morrig och H och jag beslutade att han inte skall ha medicinuppehåll som han egentligen behöver för sin mage utan köra på med smärtstillande/antiinflammatoriskt och hålla tummarna för att magen håller.
Med lite pyssel och omsorg är han bättre igen och har idag till och med varit lite busig genom att gå omkring och bära på diverse saker som inte skall bäras på. Kan han inte nöja sig med leksakerna i stället för att rota reda på allt som han inte skall ta?
Nikka spårade sisådär, i skogen gick det suveränt men när vi kom ut på ett fält så slarvade hon. Hennes matte hade dessutom varit synnerligen klantig och glömt lägga ut apporterna efter Posh – jag är lat och kör samma spår till alla tre – så det blev minst sagt improviserat.
Nå, jag är bara ute efter att aktivera hundarna och att de skall få göra något skoj så det är egentligen skit samma hur det blir. Rätt skönt att inte ha det minsta krav på att det skall bli ”rätt”.
Nikka var sedan rejält sugen när de andra hundarna fick träna apportering men hon fick nöja sig med att gå fot och träna på stadga.
Undrar hur hon kommer att explodera när konvalescensen är slut??
Hon har fått tid för rehab i början på januari så nu är det bara att hoppas att det hjälper. Anna har pusslat med tiderna så förutom första veckan har jag lyckats få Nikka och Posh efter varandra så att jag slipper åka till Kungsbacka flera gånger i veckan – det är trots allt en bra bit!

Idag har vi varit ute på korvgrillningspromenad i Delsjön; Anne, H, Stenen (Hs dotter) samt Jukka och Roth som passade Skroffan när jag låg inne i höstas. Det gick inte att ta miste på Skroffans glädje över att återse dem (vilket förövrigt var ömsesidigt), hon skuttade glatt omkring med Jukka. Visserligen var hon totalt däckad när vi kom hem men hon har trots allt en hel del energi kvar i sin lilla Skroffkropp :-).
Hon är dessutom nyklippt, jag har haft sömnlösa nätter igen och ägnade en av dem att klippa henne – med klotången. Det blir faktiskt hyfsat, man tar helt enkelt en liten tofs med hår, tvinnar den och så klipper man. Blir naturligare med klotången än med en vanlig sax och går fortare än effileringssaxen.
Hon behöver putsas till lite här och var men på det hela taget blrv det ok.
Dock tog jag lite väl mycket på benen – ville undvika snöklumpar – och ganska lite på kroppen eftersom jag inte vill att hon skall frysa nu när hon är dålig, vilket gör att hon ser ut som en liggande tunna på fårben.
Nåja, hon är funktionell i alla fall!
Och hon uppskattar helt klart det här snaggningsförfarandet i jämförelse med ryckning, man kan tycka att det är synd på klotången men en ny klotång kostar betydligt mindre än en trimsax.

Själv har jag fått sömnlösa nätter igen, det hjälper inte att hålla sig vaken på dagen för jag mår ändå dåligt på natten.
Det är inte bara det att jag inte kan sova utan det kryper omkring ångest också. Delvis bara allmän ångest men givetvis även för Skroffan och en del för flytten. Måtte jag bara orka med att fixa saker och ting men jag behöver ju inte renovera mitt lilla hus om jag inte orkar utan det gäller att rensa, packa och transportera och när det väl är gjort så får det väl ta den tid det tar att komma i ordning.
Visserligen hade jag tänkt att måla om innan jag flyttar – jag KAN inte ha en röd och svart kokvrå – för annars blir det säkert inte gjort men det går faktiskt att göra senare.
Så, för tillfället gäller det att hitta energin till att rensa och packa, egentligen borde jag passa på nu vid månadsskiftet eftersom Bostadsbolaget tar hit en skräpkontainer då.
I morgon skall jag i alla fall säga upp lägenheten och så hoppas jag att det inte kommer några hågade nya hyresgäster och tittar på den på ett bra tag för den är inte direkt i uppvisningsbart skick.
Hoppas naturligtvis att få ordning på sömnen också, att vara vaken på dagen hjälper som sagt inte men jag kan ju inte sova bort hela dagarna heller. Skit också.

Annonser

Jul!

Lägenheten är i kaos men jag har i alla fall diskat, slängt sopor och så är ÄNTLIGEN alla julklapparna klara och inslagna, utom mammas som inte går att slå in ordentligt (nej, det är ingen hundvalp! Inte ens ett marsvin…).
Men det känns inte som jul för fem öre. Ingen snö, jag har inte ens satt upp min julhäst som jag brukar ha på spisfläkten, har inte julpyntat i stallet (fast det har Eva och Marita gjort, Flóa rev förstås ner sitt julpynt med en gång) och rent allmänt så är det ingen jul – eller rättare sagt sorgligaste julen på länge.
Tänker förstås på min lilla Skroffa och på hur i hela fridens namn jag skall klara att mista henne så snart. Jag klarar det, det vet jag ju, men HUR? Det hjälper liksom inte att det finns en Posh och, framför allt, en Nikka att hålla om och pussa på, jag vill ha min lurviga, glada Skroffa. (Även om det skulle vara ännu hemskare utan Posh och Pickelur!)
Det gjorde inte saken bättre att jag satte på en ny CD jag fyndat på ÖB och den visade sig innehålla sorgliga sånger. Vackra, ja, men sorgsna. Sätter jag då på en peppigare skiva? Nej, just det, jag sitter i stället och deppar ihop totalt till In the arms of the angel och tycker synnerligen synd om mig själv.
Skroffan har ändå varit pigg de senaste dagarna och det är en ren fröjd att se henne skutta omkring ute när hon är så glad. Dock har hon blivit lite väl tjock – för att inte säga fet – så det är nog dags att dra ner lite på maten trots allt. Rund och god kan hon få vara men det är väl lite att ta i att låta henne vara fet, sjuk eller inte.
Dags att krypa till sängs och hoppas på en gladare morgondag.

God Jul allihop och ta hand om varandra <3!

Upp och ner

Det går lite upp och så går det lite ner. Jag mår helt klart bättre än när jag blev inlagd i höstas men det vill inte riktigt lossna.
Mår lite bättre några dagar och tänker att ”Yes, nu är jag på gång igen” (hur mycket jag nu brukar vara ”på gång” även när jag mår bra…) och sedan vänder det och det är skit igen.
Fast det är klart, det kan ta ÅR att återhämta sig efter en depression och om man då inte har de bästa förutsättningarna från början så kanske det inte är så konstigt att det tar tid.
Får ingenting gjort, boendestödet ligger på is eftersom jag inte orkade med dem men hoppas att vi kan få till en slutspurt efter nyår.
Tänker hela tiden att jag skall ta tag i stallet igen men orkar liksom inte. En BRA sak är att Flóa har fått en ny medryttare. Jag har absolut inte släppt henne, jag SKA tillbaka, och man kan ju tänka att jag kanske skulle bli ledsen men det är jag definitivt inte, tvärtom. Det känns jättebra att Eva har någon som hjälper henne, jag har haft ruskigt dåligt samvete för att jag satt henne och Marita med Greina i klistret.
Flóa finns där när jag kommer tillbaka, vi får lösa det på något sätt.
Det är klart att jag saknar stallet, hästarna och alla kompisarna men orken finns bara inte. Fast häromdagen var faktiskt första gången på evigheter som jag tänkte med lite längtanssug på att det skulle vara kul att rida. Suget var inte så stort att jag gjorde slag i saken men det fanns där i alla fall.
Trots det tog det emot i förmiddags när jag skulle åka dit på glöggmys. VARFÖR känns det jobbigt?? Kanske jag borde tagit en time out tidigare i höstas innan jag var totalt körd i botten men det är så dags nu.
När jag väl var där så kändes det bra, jag träffade den nya medryttaren V och det klickade direkt vilket jag hoppas och tror var ömsesidigt.

Skroffan är idag en mycket nöjd Skroffa eftersom hon lyckades välta frukostkexburken i sovrummet varpå en massa smörgåsrån trillade ut. Skroffan är ju inte den som är den så hon glufsade raskt i sig alltihop innan jag ens hann fatta vad som hände.
(Eftersom hon vaknar och mår illa på morgnarna så ställer jag klockan på 5, vaknar, petar i hundarna varsin bit smörgåsrån varpå vi somnar om igen utan att ens ha lämnat sängen.)
Hon har för övrigt varit pigg och glad idag efter att ha varit lite trött tidigare i veckan. Vet att jag ältar men jag är så himla rädd att inte se eller vilja se när det är dags för henne att få somna in. Än så är det ingen fara men någonstans går ju gränsen :-(.
Hon har dessutom blivit grinigare mot de andra hundarna vilket jag antar beror på att hon inte mår riktigt bra.
Det har känts hemskt att gå i olika hundaffärer och kika efter julklappar, jag tänker hela tiden att ”Åh, det där täcket skulle vara bra till Skroff” eller ”Vilket fint halsband, det skulle Skroffan passa bra i” innan jag inser att det inte är någon idé att köpa nya prylar till henne och då sitter gråten genast i halsen (trots att jag egentligen inte tänkt köpa vare sig nytt täcke eller nytt halsband till henne även om hon varit frisk).
Är så otroligt glad över att jag har min Pickelur, vad gjorde jag annars när Skroffan inte finns mer?
Blev häromdagen lite depp över att Skroff inte verkade lika hungrig som innan – tills jag insåg att det kan ju bero på att hon får mer än dubbelt så mycket mat nu än tidigare.
Ringde Blå Stjärnan för att boka tid i slutet på januari eller början på februari men Bert-Jan som jag skall försöka få komma till var inte schemalagd så långt. Jag skulle återkomma efter helgerna men kruxet är att tiderna går med en gång eftersom han är populär. Har Björn Åblad som back-up tänkte jag, även om han inte är njurspecialist så är han en väldigt duktig veterinär, men han är inte direkt lättare att få tid till.

Snart jul, kan inte påstå att det infunnit sig den minsta julkänsla utan det känns mer som att det är ett nödvändigt ont som man skall igenom – å andra sidan har jag aldrig varit något fan av julen. Känns ändå bra med vår alternativjul i kompisars goda lag även om det blir på hemmaplan för första gången på många år, vi brukar ju åka till fjällen.
Jag är GIVETVIS välkommen till familjens firande hos Syster Yster men orkar inte med allt ståhej. Dessutom skulle jag då få fira utan hundarna – min svåger Joakim är allergisk och Syster Yster är inte direkt hundkompatibel – och det går ju inte.
Nu blir det i stället ett firande med en Herrans massa hundar, 7-8 stycken närmare bestämt.

Det går fort nu…

Jag vet att Anne tycker att jag är hypokondrisk men det går fort utför nu med lilla Skroff. Hon har tappat ännu mer muskler, nu även i rumpan och låren som var ganska biffiga förut (vilket kan bero på att hon studsar en hel del).
Jag pratade med Anna på Hund i Harmoni när jag ändå var där med Posh – som idag fick beröm för att han var mycket bättre och dessutom finare i pälsen än tidigare, pyssel lönar sig! – och hon menade att njursjuka hundar brukar tappa muskelmassa på slutet. Och det är klart, om njurarna läcker massa protein och kroppen inte förmår ta upp det från fodret så finns det inget att bygga eller ens underhålla muskler av…
Att försöka behandla med rehab av något slag är bara dumt eftersom det sätter igång processer som kroppen sen inte kan svara upp mot.
Hon har även varit lite tröttare i några dagar, absolut inte hängig men utan turbo. Det kan också bero på den minskade muskelmassan enligt Anna, givetvis är det jobbigare att röra sig om man inte har bra muskler för att bära upp kroppen.
MEN – hon ÄTER! Det har hon för all del alltid gjort men eftersom minskad aptit är ett tydligt njursviktstecken så känns det gött att hon fortfarande vräker i sig maten. Hon får nästan 4 dl nu vilket kan jämföras med 1 3/4 tidigare.
Med andra ord så är hon nu rund och god, precis som avsett. Hon vägde 9 kg idag vilket hon aldrig tidigare gjort, hennes matchvikt ligger runt 8,6-8,8 annars.
Det är henne väl unt!
Det är svårt att hitta julklappar (ja, mina hundar får både födelsedagspresenter och julklappar) till någon som krasst sett snart skall dö så det blir mest ätbara saker till Skroff.
Pickelur däremot skall få en fleeceoverall av matte och en hoprullningsbar nylondyna att ligga på som hon kan ha ute när hon är på kurs av sin mormor.
Och sedan är alla julklappar klara! Skall bara slå in dem också, det lär ta sin tid.
Jag fick nästan panik häromdagen när jag insåg hur mycket som var kvar att göra men nu är i alla fall den biten klar!
Så var det ”bara” det där med att rensa, slänga och packa också…

Veterinärbesök (del Fyrahundraåttioelva)

Man får ju variera sig lite, alltså fick Nikka och inte Skroffan gå till veterinären idag 😉 . Pickeluren har linkat lite obestämt några gånger sedan i somras och jag anser att en gång är ingen gång, fler gånger skall kollas upp så det var bara att ta sig i kragen och beställa tid även om hältan var så vag att Anne menade att jag inbillade mig.
Valde att gå till Josefin Hållbus på Kungskliniken eftersom jag tyckte att hon verkade bra när hon behandlade Posh häromveckan, dessutom lovordade Håkan henne.
Tillbringade natten med massa hemska tankar på allt möjligt som skulle kunna vara fel på Plur, allt från cancer till en ny Mulskada (det vill säga en kronisk inflammation i bogleden vilket blev Mulens slut för sex år sedan) for genom skallen och det var med bävan jag tuffade ner till Kungsbacka i eftermiddags.
Nikka markerade mycket vagt på vänster fram efter böjprov, det var dock hemskans svårt att få henne att trava och inte studsa runt med jämfotahopp. Något för matte att träna på kanske?
Sedan började Josefin klämma sig igenom, först höger fram som var helt utan anmärkning och sedan tog hon sig an vänsterbenet.
Nikka ömmade tydligt i tån som hon bröt klon på i somras (vänster ”pektå”) men även i triceps i överarmen. Nacke, rygg och bakben var helt ok och Josefin tyckte att Pickeluren var mjuk och fin för övrigt.
Vi röntgade tassen och Nikka var mycket duktig och fixade det galant utan sedering – såklart :-).
Yttersta falangen på ”pektån” var fortfarande påverkad men det fanns ingen artros eller annan ledpåverkan.
Pulpan på den tån var dessutom hälften så lång som på de andra tårna och troligen har hon petat i klon i underlaget vilket tryckt på skelettet innanför. Klon klipptes kortkort (och de övriga trimmades också vilket var bra mycket värre än röntgen), sedan skall hon äta Rimadyl i minst en månad, behandlas med laser på tån och överarmen lika länge och gå lugna promenader 4-6 veckor. Det blir mycket fotmarscherande det, Uppfödar-Anita torde glädja sig :-D.
God prognos som jag förstod det så förhoppningsvis är Nikka som ny i slutet på januari. Dock sket sig ju jaktsäsongen helt, hon kan glömma att få jaga på ett tag!
Sååå skönt, även om jag naturligtvis är min vana trogen och nojar för komplikationer så låter det ändå hoppfullt.
Nu gäller det bara att få rehabtid och så hoppas jag innerligt att jag inte var dumsnål och rationaliserade bort rehabersättningen i försäkringen.

Jag kan inte komma fram till om Skroffan har ont i ryggen eller inte, avvaktar till efter jul. Har i alla fall kommit fram till vilken veterinär jag i så fall skall gå till, det gäller ju att hitta en som ser helheten när det gäller både njurarna och ryggen (om det är ortopediskt och inte njurinducerat).
Vill hålla mig till Blå Stjärnan där hon har sin mastodontjournal och upptäckte att Alice Seander som kastrerade henne och även behandlade henne när hon var inne akut för snart ett år sedan intresserar sig för ortopedi. Egentligen är hon väl ingen njurveterinär men det kändes som att hon hade koll där med och kan få en övergripande bild.
Och egentligen behöver nog Skroff ingen njurspecialist heller i nuläget, Reidun har dragit upp riktlinjerna och det finns inte så mycket mer att göra.
Som jag ser det blir det ändå ingen jätteutredning eller rehab angående ryggen/stelheten utan det handlar mer om att ta reda på OM Skroffan har ont och då se till att hon kan skutta runt smärtfri i skogen några månader till.
Har ökat hennes mat till nästan det dubbla så förhoppningsvis är hon rund och god sedan, hon har inte gått upp i vikt trots att jag ökat på maten även om för all del har ersatt en del av musklerna med fett.
Det är väl inte optimalt att låta sin sjuka hund bli tjock men vad tusan, hon älskar mat och något kul skall hon väl ha den tid som är kvar. Här skall skämmas bort!

När inte tumhållning hjälper…

Det har funkat med tumhållning i nästan sex år men nu hjälper det inte längre. Skroffan är sämre och det är bara att försöka inse att om några månader – i bästa fall – så är hon borta.
Hon var hos veterinären i tisdags, vi gjorde inga större undersökningar eftersom det bara var en månad sedan hon var där utan tog bara kreatinin (njurvärde).
Reidun ringde igår med provsvaren, kreatininet har stigit från 180 till 212 på bara den här månaden vilket gjorde R bekymrad. Det finns de hundar som klarar upp till 400 men oftast så börjar problemen vid 300 ungefär. Det innebär att om det fortsätter i samma takt har Skroff någonstans mellan 3 och 4 månader kvar :-(.
Dessvärre brukar det gå fortare och fortare så frågan är hur länge hon kan hänga med.
Som jag skrivit tidigare så finns det inte så mycket mer att göra men om hon får för hög fosforhalt i blodet kan man ge något bindande/hämmande i maten och om hematokriten (röda blodkropparna) blir för dålig kan man ge epo-sprutor igen.
Tyvärr kom Reidun med en smäll till, hon slutar efter jul. Det finns förstås andra duktiga veterinärer men njurgruppen har minskat rejält det senaste året och det är svårt att få tid till de som är kvar. Reidun har ju följt oss nästan hela resan och jag hade gärna sett att hon hade varit med till slutet.
Jag tackade henne så mycket och sade att hade det inte varit för henne så hade nog Skroffan inte blivit så här gammal. Hon var tyst en liten stund och sedan medgav hon att det nog är så. Hon har i alla fall pratat med de andra veterinärerna om Skroff och skrivit in i journalen vad hon tänkt framöver när det gäller behandlingen.
Den enda trösten i det här är att det gör inte ont i det här läget och Skroffan själv vet ju inte vad som väntar. Jag kan ta bort henne när det börjar bli jobbigt för henne för hon skall inte behöva må dåligt.
Än så länge är hon pigg och glad och har glupande aptit men trots att hon äter mer än någonsin så har hon svårt att hålla vikten. Jag funderade lite över det där för hon har ändå blivit lite rund över revbenen och midjan tyckte jag men insåg förra veckan att hon tappat en massa muskler. Låren och rumpan är fortfarande ganska välmusklade men nacken och ryggen har tappat en hel del muskelmassa.
Antar att det är kroppen som börjar ta av reserverna.
Hon äter fyra gånger om dagen och får Andapsin för illamåendet/gastriten tre gånger om dygnet varav en gång på natten då jag ändå brukar vakna till. Enligt Reidun kan vi fortsätta med Andapsinet, man skall helst inte ge det till de som har nedsatt njurfunktion eftersom kroppen kan samla på sig aluminium men det är inget vi behöver bekymra oss över.
Lilla älskade Skroffan, hur skall jag klara mig utan dig??

Senaste Cairnbladet kom för övrigt idag, utan mitt bidrag. Jag var ju lite sen med inlämningen, blir mycket intressant att se om det kommer med nästa nummer eller om de bara spolat det.

Som om det inte vore nog med elände med Skroffegrynet så skall Nikka gå till veterinären på hältutredning. Hon har linkat lite av och till sedan i somras, absolut inte mycket eller ofta men tillräckligt för att jag skall dra öronen åt mig och kolla upp henne.
Pratade med Anna på Hund i Harmoni igår när jag var där med Posh och hon tyckte absolut inte att jag skulle låta saken bero. Med Mulen i åminnelse dessutom så blir det därför definitivt ett veterinärbesök, tänkte gå till Josefin Hållbus på Kungskliniken i Kungsbacka då jag fick ett mycket gott intryck av henne när vi var där med Posh.
Så nu kan Pickeluren behöva lite tumhållning istället, jag orkar inte med en svårt sjuk hund till :-(.

Och apropå sjuka eller skadade hundar så går mina tankar till J och hennes Java som blivit illa skadad vid en trafikolycka. Hoppas så innerligt att det går vägen för er <3!

Glömde…

Bästa Anne har ju fixat biljetter till METALLICA! 22 augusti nästa år smäller det på Ullevi, gött! Det kostar, men förhoppningsvis är det värt det, tror verkligen att Metallica kan leverera.

Och när jag ändå är här och skriver igen så mejlade jag Radiotjänst igår att jag inte har någon tv längre och alltså inte vill betala licensen. Fick svar idag att de inte kunde ta emot min avbokning för jag hade ju inte intygat att jag inte hade dvd/vhs-spelare eller annat som man kan titta på tv med…
Förra gången jag gjorde mig av med tv:n så räckte det inte med att bara säga upp sig utan man skulle motivera varför man inte hade någon tv längre. De skickade dessutom massa förfrågningar om jag verkligen inte hade någon tv för så kunde det väl inte vara? Det är fanimig snudd på trakassering.
(Ungefär som Arbetsförmedlingen som i min ungdom skickade brev med bomber och annat som hot ifall man inte kom på deras ”utbildningar” som aldrig ledde någonstans. OT men faktum är att jag vet inte en enda person som faktiskt fått jobb eller blivit hjälpt av AF.)