Kalle har idag varit väldigt nära att få en enkelbiljett till Finspång där uppfödare Nettan bor. Han ville nämligen tugga lite på en terrier när vi var ute vilket han naturligtvis inte fick. Då siktade han in sig på Raskvas koppel (som också är förbjudet) men missade och bet sin dagmatte i stället. Jädra hundskrälle!
Till Kalles försvar får jag väl säga att det inte var något fullbett utan snarare ett nyp. Men även ett tervnyp gör ont, i synnerhet när det tar på insidan av handleden. Han får väl selektera lite bättre och se upp med var han sätter sina fula små gaddar. Dessutom var vi mitt på gården och jag ansåg inte att det var så jättelämpligt att tillstå att terveländet bitit mig utan fick hålla mig till en något snällare tillsägelse än han skulle fått annars.
Just nu verkar det vara tervar överallt, i soffan, under soffbordet och framför fötterna så man snubblar över dem. Deras långa näbbar har stuckits in både här och var och var synnerligen i vägen när jag försökte städa i skafferiet. Att de faktiskt bara är två stycken märks inte alls, kanske de har klonat sig i smyg?
Idag har jag som sagt städat i skafferiet och i burkskåpet. Att städa i burkskåpet är som någon slags intelligenstest som någon psykolog hittat på; att försöka passa ihop diverse burkar med rätt lock. Av någon anledning går det aldrig jämt upp utan det finns alltid massa burkar utan lock och vice versa. Saken blir inte bättre av att burkarna cirkulerar mellan mamma, mig, Anne och hennes mamma vilket förmodligen innebär att vi allihop sitter med delar som inte hör ihop.
Läste i en veckotidning om en tjej som konverterat till islam. ”Visst saknar jag att bada, rida och lyssna på modern musik. Men jag tänker att Gud vet vad som är bäst för mig och därför handlar jag som Han vill.”
Det är inte islam i sig som jag tycker är läskigt utan det där att ”jag gör som Gud vill”. För både Bibeln och Koranen går att tyda lite som man vill och om man då tror att man skall leva helt efter Guds vilja blir det ganska skrämmande.
Å andra sidan finns det de som resonerar på samma sätt om sin partner och det är ännu mer skrämmande. Med andra ord så kommer jag inte sluta varken bada eller rida även om både Gud och eventuell PV säger till mig.
Sitter för tillfället totalt fast i rasträsket. Anne är utled på att höra mina funderingar fram och tillbaka. Men nu har jag i alla fall begränsat mig till några få raser även om jag hattar fram och tillbaks mellan dem. Så här går tankarna just nu (Anne, du kan hoppa över den här biten så slipper du få fnatt):
Lapsk vallhund: Utseendemässigt är den klockren, skulle jag bara välja efter det hade det hela varit avgjort. Men så är det ju inte… De hundar jag har träffat har alla varit trevliga, lugna, tillgängliga och dessutom tysta. De flesta var dock på utställning vilket inte säger ett skit om hur de är att arbeta med. Sen har jag ju träffat den urmysiga tiken på lydnadstävlingen på Partille som gick imponerande i ettan. Men det garanterar ju inte heller att de har någon större kapacitet, ett förstapris i lydnadsettan är inte SÅ meriterande även om det är en bra början.
Frågan är hur envisa och självständiga de är. Vill ju inte ha en till Mule s a s. Som jag förstått det har de stor integritet och är självständiga men skall ändå vara samarbetsvilliga. Till skillnad från många andra vallhundsraser används de ju fortfarande praktiskt vilket borde borga för att de i alla fall har uthållighet och lite jävlar anamma. Sen är nog renvallning långt ifrån fårvallning vilket som sagts märks i samarbetsvilja kontra självständighet.
En klar fördel är att de har perfekt storlek och dessutom bra hälsa och är långlivade.
Ska jag välja med hjärtat hade det nog blivit en ny spets här hemma.
Kh collie: Jag är ju inte riktigt sams med deras utseende… Tycker dessutom att de är något stora men det är rätt ok. Verkar annars vara väldigt lätta hundar att ha, funkar med både folk och fä. Såvitt jag förstår är de samarbetsvilliga och följsamma men har kanske inte alltid jättekapaciteten. De är ju inte precis avlade efter arbetsförmåga även om kortisarna ligger bättre till än långhåren. Är lite tveksam när det gäller rädslor m.m. men om man väljer rätt uppfödare/linjer verkar det inte vara någon stor risk att få ett vrak. Är nog annars personliga hundar som är roliga att träna med, har dock ibland problem när de skall jobba självständigt (svårt att få ut i söket etc.).
Litet minus för eventuell skällighet men bra hälsa generellt sett på plussidan.
Varken lapsk eller kh collie har ju några speciellt roliga Mh:n men det är ju inte allt.
Schäfer: Ja, hur hamnade de på listan? Fröken Beyla och även lille Klasse får nog ta på sig en del av äran. På plussidan finns ju helt klart en ”garanterad” kapacitet för brukset och även agilityn om man inte satsar på SM (och det gör jag ju inte). Kombinerar arbetsvilja med en ”coolhet” som inte belgarna eller kelpien har. För att vara brukshundar är de relativt okomplicerade och har heller inte samma problem med rädslor och skit som tex collie. Men jag tycker att de är lite tråkiga, vet inte riktigt varför. Hälsan är ju inte heller den bästa även om det naturligtvis finns schäfrar som håller måttet när det gäller den biten. Vill ju helst ha en något mindre hund men man behöver ju inte välja valp efter jätteföräldrar.
Kelpie: hade jag ju bestämt mig för men har spolat, vill nog ha en något lugnare hund som inte har riktigt samma intensitet.
Frågan är om jag nånsin kommer att bestämma mig eller om det bara ”blir” en av raserna när det väl är dags. Hade ju tänkt göra ett välplanerat hundköp så vi får väl se hur det går. Som det ser ut just nu lär väl även Mulen hinna bli för gammal och mossig innan det är dags för valp.