Mera Skroffelände

Var tillbaks hos veterinären idag igen med Skroffan för fjärde och sista sprutan samt en utvärdering.
Bara att konstatera att det inte hjälpt trots att det verkade lovande i början :-(.
Marianne gick över Skroffan igen, det är helt klart att det är vänster fram som är problemet men idag verkade tassen bra. Dock är Skroff ojämnt musklad vilket tyder på en mer långvarig avlastning.
Undrar hur länge hon gått omkring och haft ont egentligen?
Hon är ju så smärttålig så det är svårt att bedöma henne men hon ömmade klart och tydligt i armbågen, eventuellt även i bogen men det är inte lätt att avgöra vilket som är vilket eftersom även armbågen rör sig när man böjer i bogen.
Marianne ville röntga armbågar + bogleder på båda frambenen, man får bäst bilder om hunden får lugnande så Skroffan sederades.
Faktiskt första gången vi gjort det, trots att hon har gått igenom så många olika behandlingar och undersökningar har det aldrig behövts eftersom hon är så lätt att hantera.
Idag ville hon dock inte alls ha någon spruta intravenöst, hon brukar sitta blickstilla men nu sprattlade hon, antagligen för att det hade gjort rejält ont när veterinären undersökte hennes andra framben. Dessutom är Skroffan numera inte så lättstucken eftersom kärlen börjar bli rätt ärriga av alla prover som tagits under åren.
Hon däckade direkt av sederingen och röntgen gick bra, hon är väldigt behändig storlek att vända och vrida på åt alla håll och kanter.
Bilderna var fina utan minsta anmärkning och hade inga tecken på begynnande artros eller annat vajsing.
Gott och väl men frågan kvarstår: VAD är det som är fel??
Marianne ville inte sätta in någon annan medicin i nuläget och absolut inte kortison såvida det inte är kris – och det är det inte. Hon trodde inte att det var någon form av fästingburna sjukdomar då symtomen inte alls stämmer trots konstig hälta men tyckte att vi kunde börja med glukosamin.
Skroffan får leva ett liv utan restriktioner och skutta omkring så mycket hon vill, faktum är att vi gärna mer eller mindre skall provocera hältan för att om möjligt få en klarare bild.
Tillbaks om ett par veckor för att Marianne skall ta en ny koll och förmodligen skriva remiss till en ortoped. Hon tyckte även att det kunde vara en god idé att låta Annika Falkenberg (otroligt duktig sjukgymnast) titta på Skroff så jag har mejlat henne och hoppas att hon kan klämma in oss.

Det enda positiva i det här är att Skroffan inte lider, hon har ju uppenbarligen ont eftersom hon haltar ibland och slickar på sin tass men hon är pigg och glad som alltid, springer som en idiot och visar alla tecken på att verkligen må BRA.
Och – vågen visade 0,3 kg NER!! Hurra! Äntligen ger matminskningen resultat 🙂 .

Annonser

Så GÖTT!

Får bli ett snabbisinlägg innan vi knyter oss.
Idag lämnade jag lägenheten i Tuve för sista gången. En mycket kluven och skum känsla, jag ångrar mig inte en sekund men tänker på om jag kunde gjort något annorlunda. Var det nödvändigt att bo i en lägenhet jag mådde pissdåligt i – i över 17 år?
Kunde jag vänt det och mått bättre även om jag bott kvar?
Det var en så otrolig lättnad att låsa dörren och ge nyckeln till mamma (städfirman kommer på måndag, tack gode Gud att vi slipper den biten!), samtidigt minns jag hur otroligt glad och positiv jag var när vi först flyttade till Tuve, 1994.
Det var vår då med fast i maj, körsbärsträden blommade och allt kändes toppen. Det var i och för sig inte till den här lägenheten utan till en annan i samma område – där jag trivdes jättebra.
Ludd – det vill säga Raskva, min islandshund – var ung och Mulen – min ridgeback – var inte ens född, knappt påtänkt mer än som en framtida ”nästa-hund”.
Annes häst Snoran levde fortfarande och var största anledningen till Tuve-flytten, hon bodde i grannstallet till Stora Holm där Flóa och Greina nu står.
Så mycket som hänt sedan dess och nu börjar ett nytt kapitel.
Upptäcker nya sidor hos mig själv som jag inte visste eller trodde fanns, jag KAN småprata med okända, till och med avslappnat. För visst pratar man med expediten i lokala bokhandeln (nej, jag lyckades inte hålla mig helt från Bokrean men hade is i magen tills det var halva priset på reapriserna -och begränsade mig till TRE(!!) böcker) och självklart byter man några ord med grannarna när man möter dem ute.
På samma gång så känner jag att det är så skört, så skört. så otroligt lätt att trilla tillbaks igen men jag skall verkligen kämpa för att behålla den här nya känslan.
Jag fattar ju också att jag inte plötsligt blir frisk efter 30 års psykisk sjukdom bara för att jag flyttar till ett litet gult hus på landet men kanske kan jag hitta en ny grund och stabilitet att stå på och försöka bygga vidare från.

Tack snälla underbara Anne och Håkan för att ni ger mig den här chansen!

Jag missade nästan…

Idag är det ju TVÅ ÅR sedan jag åkte hem från Storsten med Nikka i bagaget! Visserligen var hon inte min på riktigt då utan bara på prov men jag räknar det ändå som Nikkas och min årsdag.
Älskade fina Pickeluren, det blev bättre än jag någonsin hade kunnat tänka mig.

Tack Jörgen och Anita för min fina tös ❤ !

Det är för övrigt lite drygt två år sedan Skroffan opererades för pyo, hade någon sagt då att jag skulle få ha henne (minst) två år till så hade jag aldrig trott på det. Fast annars hade jag ju inte köpt Nikka heller…

Nu sitter vi och väntar på det nedrans norrskenet. Såg inget igår kväll men på FB fanns det minsann bilder senare av norrsken just i Floda/Nääs. Det vore väl skrutt om jag inte kunde få en liten, liten glimt nu när det skall synas över hela Sverige och jag faktiskt bor på landet och inte i storstadsljus längre.

:-) och :-(

Nu blir det ett blogginlägg om hundarnas väl och ve igen.
Skroffegrynet verkar ganska pigg och glad men igår gick vi lite väl länge på en grov grusväg och det var INTE bra för små Skrofftassar. Det straffade sig idag då hon legat och inte bara naggat utan nästan slitit i pälsen på vänster tass 😦 .
Man kan förbanna sig själv rätt rejält…
Men det innebär också att även om hon är bättre med Cartrophenet så är hon absolut inte ok än.
Får diskutera detta med Marianne på måndag, spontant tänker jag att lite rehab/laser kanske skulle vara bra, det har ju funkat så bra på Nikka.
Apropå Nikka så har hon varit hos rehab-Anna idag och återigen fått ett stort och skinande plus i kanten.
Nog för att jag hade på känn att Nikka mår bra nu men Anna var verkligen positiv.
Pickeluren är i perfekt hull, börjar muskla sig riktigt, riktigt bra – är nästan bättre på den skadade sidan, faktiskt – och visserligen behöver hon rehab ett tag till men det är ingen tvekan om att hon kommer att bli helt återställd <3.
Såå jävla gött!
Klartecken för att få springa lös några gånger i veckan, inte ruscher eller att bröta med de andra hundarna men att i fritt tempo få röra sig i skog och mark.
Dock menade Anna att Nikka alltid kommer att vara aningens känslig i den skadade tån och senan och att man får se till att underhålla på ett bra sätt, men sade samtidigt att det skall mycket otur till för att det verkligen skall skita sig igen.
Och så Posh, då. På plussidan är att hans rygg verkligen är BRA, den är inte bara frisk utan till och med välmusklad. Resten av rörelseapparaten var också i god form, han fick massage och laser men det var nästan överkurs. Anna hittade verkligen inget fel fast hon klämde, kände och drog i hela Posh.
Det är ju bra att hans rygg är i fint skick – men VAD är det som är fel??
Anna höll med om att han inte var på topp, han brukar nästan vara överexalterad när han är där men nu var han ”bara” glad.
Han låg blickstilla under behandlingen, i vanliga fall brukar han försöka fjäska till sig lite godis med jämna mellanrum (tur att inte husse vet det!) eller allmänt vilja kika omkring så man får säga till honom att ligga still.
Han hade dessutom lite bleka slemhinnor och något oregelbunden puls. Lite mer snoppdropp än vanligt hade han också.
Anna tyckte att jag skulle tempa honom när vi kom hem – han låg på 38,5 så det var helt ok – och avvakta denna veckan men om han inte var bättre efter helgen så var det dags för vetten.
Diskuterade med Håkan, vi har båda en känsla av att det kan vara magen som är vajsing på igen (han har tidigare haft en mer eller mindre kronisk inflammation i magen som han ätit kortison för) så vi sätter in Medrol igen och hoppas på det bästa.
Funkar inte det så får han givetvis gå till veterinären så får vi börja nysta i vad som kan vara fel.
Just nu är han Mys-Posh och ligger tätt, tätt intill i sängen med huvudet på min arm vilket visserligen är väldigt gott men gör att det blir vissa svårigheter att skriva på datorn. Inte minsta tendens till morr så för tillfället mår han nog bra.
Han är så otroligt tydlig med det där morret, steg 1 är att han morrar på de andra hanarna när de kommer för nära, mår han ännu sämre så morrar han även åt mina hundar och när han mår som värst morrar han åt mig med.
Det har dock inte hänt på några dagar. Han gör det ju inte för att han är dum eller elak utan helt enkelt för att han vill säga ”Jag mår inte bra, låt mig vara ifred” och det får man förstås respektera även om man vill hjälpa honom naturligtvis.
Lille Posh, se nu till att bli bra <3!

Försvinnande god…?

Idag var det då dags för Skroffans tredje Cartropheninjektion (och nej, man får inte lov att ge den själv, inte veterinären som bestämt det utan någon högre instans).
Släppte ut hundarna i trädgården innan jag åkte så att de skulle få kissa av sig och samlade sedan in dem igen. Eller, rättare sagt, försökte samla in dem. Räknade in alla labradorerna och 1 st miniterrier – det vill säga Stenens borderterrier Beast som är ungefär hälften så bred som Skroff men med längre ben på – men ingen Skroffa.
Puts väck! Till saken hör att tomten inte är 100% terriersäker än, vill man så kan man knö eller gräva sig ut på vissa ställen om man anstränger sig lite och inte är så stor. Dessutom går det att krypa under både mitt hus, Annes och Håkans altan samt förrådet/stallet så det finns många intressanta ställen för små Skroffor på upptäcktsfärd.
Gick ut i trädgården för att försöka få syn på Skroff och upptäckte då att grinden som är ytterst provisorisk hade vält omkull.
Så ja, då var frågan – var Skroffan på in- eller utsidan??
Totalt meningslöst att ropa på henne, hon har blivit ruskigt egensinnig den hunden. Sedan kom jag på Knepet!
Bara att gå in i stugan, lämna ytterdörren öppen och så öppna och stänga dörren till hundmatsskåpet några gånger – och vips! så var det en Skroffa där. Jädra hund <3.

Iväg till Göteborgs Djurklinik, vägde Skroffan som fortfarande är väldigt mjuk att klämma på. Ner 2 hg vilket dessvärre förmodligen bara beror på att jag klippt henne… Vet faktiskt inte hur jag skall få ner henne i vikt, byta foder går inte, minska fodret mer går inte heller, öka motionen går till viss del, men då måste jag antagligen lämna Nikka och Posh hemma och det känns inte bra det heller.
Funderar på om man kan ge henne något fibertillskott som fyller magen, ger mättnadskänsla men inte påverkar njurarna? Skall ta upp detta med Marianne nästa vecka.

Snabbvisit i stallet och vidare hem till mamma för att rota lite i lådorna jag har där – bara för att upptäcka att grejerna jag letade efter antagligen står i förrådet här…
Det var dock inte huvudorsaken till att jag åkte dit, vi tömde nämligen bilen på bur och allt och så puttrade mamma iväg för att få den rengjord både utanpå och inuti. Gullemamma <3.
Nu har jag alltså en skinande ren bil, hoppas att det bevekar gubbarna på besiktningen på fredag.

Just det, jag hamnade i en poliskontroll också och fick visa körkort och blåsa. Polisen tittade något roat på mig och frågade om jag verkligen inte gjort det tidigare men det har jag inte.
(Faktum är att jag inte ens varit med om att polisen stannat bilen när jag varit passagerare heller.)

Lille Posh är inte helt på topp, vet inte vad som är fel för han rör sig fint men han är lite grinig och ”gubbig”. Till exempel så morrar han om han ligger i sängen och Skroffan hoppar upp, det gjorde han inte tidigare så något är inte helt ok. Crap!
Kontaktade hundfysion för att höra om hon kunde klämma in honom i veckan för kontroll, annars får han ta Nikkas tid på onsdag för hon verkar hur fräsch som helst.

Imorgon skall jag försöka ta lite bilder på huset och omgivningarna så ni får se :-).

Floda FTW!

Ja, ja, här kommer (äntligen) en blogg om vårt nya boende!
Det kan ju tyckas lite lustigt att jag flyttat från en Håla (det vill säga min gamla mörka lägenhet) till en annan (Floda är onekligen en liten Håla på vischan) – men skillnaden är ofantlig.
Jag får erkänna att första gången jag steg in i mitt lilla hus efter att vi fått nycklarna så tänkte jag onekligen ”Shit, hur skall jag få plats här? Kommer ens sängen in??” men det blev helt perfekt.
En kokvrå med spis/ugn, kyl + frysfack, diskbänk, mikro och lite skåp, ett wc med en visserligen icke fungerande dusch – men den är väldigt bra att förvara saker i – , ett sovloft som förvandlats till boklager för 1000-talet böcker samt ett rum med inbyggd garderob, säng, säng/soffbord, bokhylla (mycket snitsigt hopmonterad, J!) i tre sektioner, två hundbäddar och en kamin, allt paketerat i en liten gul stuga på knappt 18 kvadrat – vad behöver man mer?
Lägg därtill en altan i söderläge samt en rabatt utanför där jag kan odla diverse växter (cannabis?) så är det fullkomligt.
Vill man så kan man dessutom tänka sig att det är sjöutsikt från biblioteket, det vill säga sovloftet där böckerna bor.
Och med tanke på att det är ryggåstak i rummet så kommer mormors kristallkrona att passa perfekt (till mammas stora förtret, den har hängt hos henne sedan mormor gick bort för snart tre år sedan).
Det enda som inte får plats är mormors vitrinskåp som får bo hos mamma tills vidare.
Jag har diverse planer för stugan – till exempel så MÅSTE de röda väggarna i kokvrån bort – jag går och dreglar på IKEA (jag skäms nästan men I löööv IKEA, i synnerhet deras priser!) så det kommer att bli ett vägghängt fällbord med hyllor ovanför på väggen i kokvrån, några hyllor även ovanför sängen och lite annat smått och gott.
Dock är plånboken synnerligen tom just nu men det ändras förhoppningsvis snart, hyran här är betydligt lägre än i Tuve där jag egentligen inte hade råd att bo.
Altanen skall så småningom få staket, en spaljé med någon klätterväxt och så skall rabatten få nya växter, just nu tror jag inte att det växer något alls i den. Lite nya utemöbler hade heller inte varit fel :-).
Stugan har annars diverse egenheter, man måste prata snällt med kaminen för att det skall brinna ordentligt i den, man kan inte använda mikron och vattenkokaren samtidigt för då går proppen och så lustigheten att vattnet är felkopplat.
Varmvattnet är nämligen i kallvattenkranen och tvärtom. Undrar vem som kopplat in det…
Nu blir det istället så att jag vrider på fel kran på alla andra ställen.
Jag har dessutom fått världens bästa hyresvärdar :-). Tror inte att Bostadsbolaget hade löst ut mig när jag stod med lång näsa hos tandläkaren i torsdags och inte hade täckning på kontot och heller inte satt upp hyllor och fixat med diverse andra saker i stugan. Och de hade definitivt inte lagat mat och levererat den alternativt förvarat den i sin frys så man kan gå och hämta när det är dags för middag!

Det är helt fantastiskt att vakna på mornarna av att solen skiner en i ansiktet och att inte tro att grannarna spionerar på en. Jag har inte ens fördragna fönster trots att fönstret vid sängen vetter mot vägen och för närvarande har ganska stor insyn. Planerna är dock att vi skall plantera en häck längs med vägen men det tar förstås lite tid innan den har vuxit upp någorlunda.
Prio ett var att sätta upp staket runt tomten så att hundarna kan springa fritt.
Jag tänkte även plantera en buske utanför fönstret men insåg – tack och lov innan jag hade köpt och påtat ner den – att den naturligtvis inte kan stå där eftersom huset skall tilläggsisoleras på utsidan innan nästa vinter.

Jag PRATAR faktiskt med grannarna – som allihop verkar väldigt trevliga, de flesta har kommit över och hälsat och av närmaste grannarna fick vi en bukett tulpaner (de trodde dessutom att jag bodde här med mina föräldrar, antingen ser jag ut som en nyutsprungen nyponros eller så ser Anne och Håkan lastgamla ut) – på de tre veckor jag bott här har jag nog pratat mer med grannarna än jag gjort de senaste tre åren i Tuve.
Det är inte ens jobbigt att de ser mig när jag går på tomten eller hugger ved.
Jag var lite rädd för att jag skulle tycka att det var för mycket hus runt omkring men det känns faktiskt skönt. Det hade nog blivit ödsligt att bo ensamma ute i skogen, dessutom lyser husen upp grusvägen när man kvällsrastar hundarna (om man inte är lat och släpper ut dem på tomten…)
Och på andra sidan ena grannen tar skogen vid, det finns massa jättefin orörd mark, trollskog och diverse grusvägar där man kan gå med hundarna.
På två minuter kommer vi dessutom ner till sjön där Nikka och Posh planerar att ta sitt dagliga morgondopp under badsäsongen. (Enligt dem är det visserligen badsäsong året om men vi har fått stränga order från hundfysion att vattnet skall vara minst 15 grader, helst 17, innan det blir dags för konvalescenthundar att bada.)
Och – jag har inte kört eller gått vilse en enda gång!! Det måste verkligen vara en bedrift och ett gott omen!

Behöver jag skriva att jag stortrivs? Jag mår ofantligt mycket bättre och även om den lille jäveln på axeln sitter och viskar att det säkert bara är tillfälligt så är det här så jävla skönt! Stesoliden är inte ens uppackad och jag sover som en gris på nätterna även om jag för all del för det mesta fortfarande tar Cirkadin på kvällen.
Hundarna är gladare de med och det beror förstås inte på att de får bo i hus med trädgård utan på att deras matte känner sig bättre. Det är faktiskt lite hemskt för jag har inte insett hur mycket jag påverkat dem :-(.
Enda nackdelen just nu är att terrängen här är något jobbigare än i Tuve vilket är lite tufft för konvalescenter – å andra sidan är den förstås perfekt för att bygga muskler och kondis på friska hundar (och mattar).
Posh har haft ett litet ryggskov men med vila, Back on Track-täcke och pyssel är han tillbaks på banan igen.
Både han och Nikka är Rimadyl-fria nu men äter ett kombipreparat med bland annat glucosamin och MSM i.
De ligger perfekt i vikt medan Skroffan är tjockare än någonsin trots att jag minskat maten en hel del.
Hon tuffar annars vidare med sina Cartrophensprutor, dags för den tredje imorgon. De verkar hjälpa, även hon är skuttigare nu, men hon slickar och naggar fortfarande på sin onda tass emellanåt.
För övrigt mår hon toppen och idag har hon fått sommarfrisyr även om den inte är helt färdig.
Lilla älskade Skroff, i onsdags fyllde hon sju – en dag jag aldrig trott att jag skulle få uppleva. Hon är verkligen helt otrolig, ett 9- (nåja, nästan 10-) kgs mirakel <3.

Skroffan hos veterinären

Det har ju hänt jättemycket de senaste veckorna, framför allt så har vi flyttat och jag trivs otroligt bra i min lilla stuga. Det sade ”klick” första dagen jag spenderade här så det skall nog bli bra. Hej då all Norumshöjds-ångest!

Men det jag skulle skriva om idag var att Skroffan varit hos veterinären igen. Hon har varit lite knackig i bakstället av och till och nu var hon halt på vänster fram vilket alltså föranledde ett besök hos Marianne på Göteborgs Djurklinik.
Vi fortsätter att gå dit trots att vi flyttat, jag tycker att de är så bra där och efter att ha gått där sedan de öppnade för snart 25 år sedan så känner vi oss hemma där :-).
M tyckte att Skroff var i fin form och att hon är en fantastisk hund som fortfarande hänger med och det får jag ju hålla med om. Liiite för rund (no shit Sherlock!) men inte alarmerande – fast det är ju inte bra nu när hon har ont i sitt ben förstås.
Skroff var mjuk och smidig i nästan hela kroppen, även i bakkärran, reagerade något mitt på ryggen men det är förmodligen sekundärt.
Hon har, precis som Nikka, ont i tårna – faktiskt samma tår på samma ben. Röntgen var u.a. och visade ingen artros så det var ju bra.
Hon kan inte äta Rimadyl och liknande på grund av njurarna så nu får hon Cartropheninjektioner en gång i veckan i fyra veckor så får vi utvärdera sedan.
Under tiden skall hon leva helt som vanligt så hon får fortfarande skutta runt och springa i skogen vilket passar bra nu när vi dels fått en massa nya fina marker att upptäcka och dels när Nikka och Posh får börja röra sig mer.
Vi skall försöka få ner henne något i vikt men prio ett är att hon inte mår illa.
Marianne kollade även munnen, tandköttet har dragit sig ner en bit på tandsidorna så efter Cartrophenbehandlingarna får hon komma tillbaks på munsanering och bortskärning av tandköttet.
Skroff skötte sig utomordentligt väl och Marianne stod faktiskt och pussade henne samtidigt som hon klämde och frågade dessutom om alla cairn från Skroffans kennel är såhär trevliga och positiva. Kullehus har helt klart trevliga hundar – det var därför jag valde dem när jag köpte Skroff – så på den biten kan jag rekommendera dem.

Lilla Skroffan, hon ÄR fantastisk och nu när hon mår så bra för övrigt skall vi helt klart satsa på att få henne fit även när det gäller rörelseapparaten och munnen såklart. Får kolla om det är aktuellt med rehab också, tack och lov var jag inte dumsnål och tog bort rehaben för henne när jag gjorde om försäkringarna i januari. Tänkte då att hon inte behövde någon rehabförsäkring eftersom hon inte hade långt kvar men nu mår hon bättre än hon gjort sedan hon blev så akut dålig i februari för drygt ett år sedan. SuperStålSkroffan <3!