Snö, snö, snö…

Nog för att jag ville ha en riktig vinter med kyla och snö men det här är ju löjligt. Till och med Skroffan som alltid är positiv har fått nog av all snön. Antingen så drunknar hon i den eller så får hon gå där det är upptrampat/plogat och då ser hon inte ens över snövallarna.
I fredags efter Ws avlivning var jag hos A och tittade på film. Tänkte ett svagt ögonblick att jag borde åka hem innan snön och ovädret kom men det skulle komma vid midnatt enligt A.
Nog att det gjorde. Vid åttatiden när jag skulle puttra hem var bilen en igloo och det vräkte ner snö så att man knappt såg handen framför sig. Jag lyckades inte ens backa ut bilen från As parkeringsplats, det lutar lite uppåt så man är tvungen att ta fart och svänga samtidigt som man måste väja för grinden.
Alltså fick A backa ut den (det var ju ingen större idé att fråga Anne) och till och med han behövde några försök.
Hade jag varit smart hade jag insett att det kanske inte var en så smart tanke att åka hem i snökaoset men jag skulle upp tidigt på lördagen för att morgonfodra så jag hade inget val.
Det var helt klart den värsta körning jag har gjort, i början såg man knappt var vägen gick och sedan isades dessutom vindrutan igen så jag var tvungen att skrapa den flera gånger. Hade jag varit lite mer rutinerad på snöstormskörning hade jag givetvis satt på maxfläkt på högsta värme men det dröjde till jag kom till Landvetter innan jag fattade detta. Alltså satt Skroff och jag och stektes sista delen av färden men inne i stan var det hyfsat att köra.

Undrade om jag verkligen skulle kunna ta mig till stallet morgonen därpå men det gick faktiskt. Fodrade och släppte ut hästarna men avstod från att rida eftersom det snöade hela tiden och jag inte ville riskera att bli fast i stallet.
Samma sak på söndagen men då tog Skroff och jag en promenad medan hästarna åt. Att gå på Jannevägen var helt ok men sedan svängde jag av in i skogen. Karaktärsdanande för Skroff att få plöja sig fram i snön, tyckte jag. Lagom kul när vi kom ut på crossbanan och jag fick vada till halva låren i snö. Till slut gav Skroff upp och jag fick bära henne sista biten. Inte lätt att vara en liten Skroffa dessa dagar!

Det känns fortfarande overkligt att Wille är borta men när inte Kalle är här märks det inte så mycket. W och K har ju inte varit här så mycket den senaste tiden så det känns ”normalt” att det bara är Skroff och jag. Kommer nog att kännas värre nästa vecka när Kalle kommer ensam på dagarna.

Annonser

Älskade Wille

Wille har lämnat oss. Det är hemskt att det går så ”lätt” att ta bort någon; en spruta och så är det slut.
Anne bestämde sig i morse och vi gick en sista promenad tillsammans på förmiddagen. Wille var ganska pigg och käkade korv men i allt annat märkte man att han hade ont; han ville inte dricka och bara äta om maten var uppblött, söndermixad och med något mumsigt i. Detta trots att han har stått på Tramadol (starka smärtstillande) ett tag.
Hos veterinären fick han en lugnande spruta ute i bilen och när han var lullig gick vi in och fick ett rum där allt var förberett. Fixade formaliteterna och satte en kanyl på Wille som hade sjunkit ihop på golvet hos Anne.
Till skillnad från Raskva som luddade runt trots flera sprutor var han nästan helt borta, han reagerade inte ens när Marianne, hans veterinär, kom in – annars brukar han alltid morra bara han hör hennes röst.
En sista spruta och sedan var han borta.
Det blir så definitivt och oåterkalleligt, man hinner tänka så många tankar trots att det går så fort. Jag är ju fullt övertygad om att det var dags (även om det naturligtvis inte var mitt beslut) men ändå är det något som skriker ”Nej!” inom en. Antar att det är fullt naturligt men det är en hemsk känsla, den där paniken. Och det är svårt att inse att det inte går att göra ogjort med en annan spruta utan att det verkligen är finito.

Sov gott älskade Wille och hälsa Mulen och Ludd.

Uppdatering av läget

Just nu är det varken bra eller riktigt dåligt. Jag hankar mig fram, den värsta ångesten har lagt sig men det är klart att det gnager och att jag undrar hur det här kommer att lösa sig med AF/FK/PMH.
Pratade med min läkare i fredags, ett sedan länge inplanerat samtal för att diskutera medicineringen men nu fick vi prata om detta också. I slutändan hänger det ju på vad doktor S säger, tycker och framför allt förmedlar till FK, det spelar inte så stor roll vad resten av teamet säger. (Arbetsterapeuten trodde ju tydligen inte att det skulle funka med praktiken men det är klart att hon inte har sagt det till mig.)
Enligt doktor S så är ”naturligtvis” huvudsaken att jag mår bra och har balans i tillvaron. Så långt är vi eniga men sedan skiljer det sig.
Hon tror att praktik skulle vara bra för att jag skall få sociala kontakter, något att göra på dagarna och lite struktur på vardagen. Jag tror inte att hon förstår hur mycket stallet + hundarna faktiskt gör, de är ju som en praktik fast utan krav och utan något senare anställningstvång.
En sak är säker i alla fall, att gå runt på olika ställen (som jag dessutom skall fixa själv om jag skall slippa gå på gruppmötena) tills jag hittar något ställe som vill ha mig permanent funkar INTE.
En sak till som de på PMH verkar ha svårt att få in i sina skallar är att jag visserligen mår ganska bra och stabilt för tillfället (förutom den nuvarande dippen då) men det har jag gjort förr och det har inte funkat då heller. Jag har mått toppen, mycket bättre än nu, och varit full av förhoppningar och tillförsikt inför plugg/arbete och det skiter sig ju alltid ändå. Jag försöker och försöker medan jag mår allt sämre av situationen och till slut så brakar det totalt vilket jag är övertygad om att det kommer att göra nu med.
Skulle träffat Lotta på PMH idag men hon var sjuk så jag får vänta för att få en uppdatering om läget.

Under tiden går livet sin gilla gång, Skroff och jag har missat en del träningstillfällen pga att jag inte har mått bra. Av det mår jag ju ännu sämre för att jag dels får ett ”kvitto” på att jag inte ens klarar att gå på kurs med min hund och dels för att jag får dåligt samvete. Skroff tycker att det är så kul att träna och gå på kurs så det känns hemskt tråkigt att hon får nöja sig med att lulla omkring här hemma och i stallet. Tur att hon trots allt är en förnöjsam liten hund som finner sig i det mesta.

Vi har också passat valphunden. De som säger att terriervalpar är egensinniga och envisa har inte träffat en belgarvalp!
Affe struntar totalt i när Leia säger till honom att lägga av med att bitas och att hon INTE vill leka ”mula ner Skroffan i snön” så då får ju jag säga till honom. Lättare sagt än gjort där han skuttar omkring på sina gängliga slyngelben.
Sade till honom på skarpen i går varpå han skuttade undan och sedan tittade på mig ”ha ha, du kan inte ta mig, jag biter Skroff så mycket jag vill” varpå han drog henne i svansen. Då blev Skroffmatte mycket förgrymmad och efter det skötte han sig faktiskt – ett tag. Det räcker liksom inte att säga till EN gång utan det behövs ganska ofta.
Dessutom har han vad som tycks vara outsinlig energi, han ränner runt på tomten som ett jehu, leker med Krasse och retar Skroffan.
Vi passar på tillfället att ha en tomt där ingen tittar på oss och tränar slalom. (Jag kan inte vara på min uteplats för grannarna kan titta på mig, hemskt!)
Målet är att Skroff skall kunna slalom hyfsat till april när agilitykursen börjar, vi vill ju inte skämma ut oss. Å andra sidan har de andra troligen bara gått nybörjarkursen på 8 ggr så de lär inte ha ett rinnande slalom heller. I dag tror jag att vi har fått ett genombrott, hon vill ruskigt gärna gå på fel sida om första pinnen men jag tror att hon börjar fatta. Farten har vi fått till (kör på två pinnar bara) och hon tjuvstartar ganska ofta.
I nuläget bryr jag mig inte, jag vill ha fart och tryck och vill inte tjafsa med henne när hon faktiskt visar det. Sannolikheten att en bana börjar med slalom är ju heller inte så stor, värre om hon tjuvstartar på hopphinder.
Willerensen sover mest och vill inte ens vara ute men enligt matte är han pigg på promenaderna. Han slipper att vara med valphunden, dels så skall han slippa ha en jobbig slyngel på sig och dels så tänker jag att en cancersjuk hund kanske inte är det mest pålitliga för en valp att umgås med. Onödigt att ta några risker liksom när W dessutom så uppenbart vill vara i fred.

I går var det i alla fall Skroffkurs men när jag kom dit insåg jag att något var fel. Det var inte rätt cairnfolk! Jag måste ha fått fel uppgifter för det var den andra gruppen i går, inte den som vi har hamnat i. Vi fick vara med i alla fall och Leia var riktigt duktig. Kontaktträning, platsliggning, lite linförighet, hopp över hinder (svårt tycker Skroff som inte vill gå fot fram till hindret utan springa och hoppa det i farten) och inkallning.
Det märktes att Skroff hade varit igång nästan hela dagen men pigg var hon ändå. Min älskade Turbo-Skroffa :-D.

Grattis Sissi och Eija!

Fyra nya små welshterriers har sett dagens ljus på kennel Toreadors och snälla Sissi lät mig vara med. Jag tycker att det här med avel och uppfödning är jättespännande men att jag kan alldeles för lite för att ge mig på det själv. Och innan man ens har varit med på en valpning är det ju svårt att föreställa sig, tex var jag faktiskt inte säker på att jag skulle kunna utsätta Leia för det.
Och innan ni får hicka och blodstörtning så skall jag naturligtvis inte ta valpar på Leia men det är svårt att tänka sig en imaginär framtida hund – alltså får jag sätta Leia i den rollen för sannolikt kommer jag ju att tycka lika mycket om nästa hund.

Jag satt i godan ro i stallet i går kväll när Sissi ringde och sade att det var dags. Slängde mig i bilen, hem för att byta kläder och så i väg till Partille och Sissi. Det har nog aldrig gått så fort att åka den sträckan…
Två tikvalpar hade redan kommit när jag hann fram men sedan tog det en bra stund innan tikvalp nummer tre anlände. Tänk att det kan vara så fascinerande! Valp nummer fyra (hane) behövde lite hjälp på traven sista biten men på det hela taget var det en lugn och fin valpning.
Jag kan dock inte för mitt liv förstå mig på de som ger sig på något sådant här utan minsta kunskap. Visst kan man läsa sig till en del men jag tror att man måste se och uppleva många valpningar innan man tar ansvaret själv. Skulle aldrig utsätta min hund för en klåpare även om det var jag själv.


Eija med valparna, fotot har jag snott från kennel Toreadors hemsida.

Men jaa, jag har ju inte blivit mindre intresserad av att någon gång i framtiden OM jag får en riktigt bra hund börja med uppfödning och ja, då hade det blivit små cairns. Trots att jag i nuläget är alldeles för lite insatt i rasen med både hur de ”skall vara” och om olika linjer så har man ju en grundtanke, kanske framför allt vad man inte vill ha fram.
Mina tidigare raser har liksom inte kännts ”lockande” med avel även om tankarna har funnits där hela tiden.
Det kanske inte kommer längre än till planeringsstadiet men drömma kan man ju alltid.
Sedan fattar ju jag också att det är mer än valpning + att sitta och gulla med söta valpar…
Så länge får jag nöja mig med att lära mig mer om hundar i allmänhet och cairns + avel i synnerhet. Jag är långt ifrån den uppfödare jag själv skulle vilja köpa valp av men när jag är 50 kanske kunskapen och visheten börjar infinna sig ;-). 

TACK igen Sissi för att jag fick vara med! Eija lyckades förresten med att pricka in rätt antal som matte hade beställning på, snyggt jobbat :-D.

Inte så bra…

Jag vet, mycket gnäll här på sista tiden.
Det blev ingen agility i går och ingen Suss-lektion idag, jag kunde bara inte.
Det värsta är att för en gångs skull vet jag ju varför jag mår dåligt, i vanliga fall brukar det bara trilla över mig. Med andra ord så skulle det vara väldigt lätt att åtgärda om jag hade något att säga till om men det har jag ju inte.
Har telefontid med läkaren på fredag, egentligen för att diskutera medicineringen men jag får väl höra vad hon säger om det hela.

Wille har varit dålig på att äta men med blodpudding och Tramadol gick det bra. Det handlar väl egentligen bara om dagar nu, inte veckor, men igår försökte han jaga rådjur 🙂 .

Skroff fick igår tag på en limtub under promenaden som hon försökte tugga i sig. Fick ut den men hela munnen var full med superlim. Turligt nog torkar det ju inte ordentligt i en fuktig munhåla så det gick att skala loss limmet från tungan och läpparna. Dum-Skroff!

Eländes elände…

Som ni kanske har läst i Annes blogg så är Willes cancer tillbaka. Lungorna var ok på röntgen, inga metastaser, men han har en tumör i munhålan vid käkleden. Den sitter så att det inte är möjligt att operera, dessutom brukar cancern vara ännu aggressivare när den kommer tillbaka.
Inte mycket att göra för Svinet alltså. Just nu står han på starka smärtstillande och så hoppas vi på att han får en fin sista tid. Han är betydligt mindre lekfull nu än tidigare och går gärna undan för sig själv. På promenaderna är han dock pigg.
De missade tumören på Västra Djursjukhuset så frågan är om den inte fanns där för två veckor sedan (illa, det innebär att den växer j-kligt snabbt) eller om de inte tittade runt ordentligt. Tycker att de har varit ganska klantiga helt enkelt med dålig kommunikation både mellan veterinärerna och veterinär -> djurägare.

Annars så går jag mest och väntar på vad PMH/FK/AF skall komma fram till. En klump i halsen och en knut i magen har jag hela tiden men ibland är det lite bättre och ibland – som idag – definitivt sämre. F-n att man skulle trilla tillbaks så snabbt 😦 .

I morgon är det agilitydag med cairnklubben, hoppas att vi kan vara med. Skroff har varit lite dålig, kräktes flera gånger i går och var hängig. Idag ville hon inte äta sin frukost men piggnade till frampå dan. Däremot såg hon ganska illamående ut efter att hon hade ätit kvällsmat.
Men om vi båda mår bra så blir det agility för Turbo-Skroff 🙂 .

Trött…

I dag har jag först passat Alfred (As nya valp) och sedan varit på PMH. Jag hade ju oroat mig för hur jag skulle få fram hur jag mår (jag ser alltid glad ut även om jag mår skit) men så som jag bölade kunde väl ingen tvivla på att det var på allvar.
Men jag blir så kluven: först säger Lotta att ”med dina diagnoser är det väl inte konstigt att du mår så här” och i nästa ögonblick tror hon inte att FK går med på sjukpension hur som helst.
Det är frustrerande att jag inte riktigt lyckas få fram vad jag menar och HUR hemskt jag tycker att det här är, jag vet inte vad jag skall säga mer än att jag inte klarar av att leva så här.
Jag skall i alla fall inte till AF i morgon och Lotta skall ta upp mig med teamet och höra vad de säger. Det är väl främst läkaren som skall tycka till om hon har tillräckligt med underlag för att skriva vad-man-nu-skriver för att få sjukpension.
Eventuellt skall jag gå på utvärdering hos arbetsterapeuten på PMH för att de skall se vad jag kan och inte kan men jag tror inte att det funkar heller. Tydligen trodde inte arbetsterapeuten efter vårt möte i höstas att det här skulle funka särskilt bra utan det är mest Lotta som har förväntningar.
Det var så ”lätt” att få de första 50% – där fanns det ingen tvekan om att jag var arbetsoförmögen – så man hade ju kunnat hoppas att FK skulle se det på samma sätt nu när jag faktiskt är ännu mer utredd och har en ännu fler diagnoser och längre tids problematik.