JAAA…?

Jag TROR faktiskt att den ökade Lamictalen äntligen, äntligen kickar in.
Livet är lite ljusare och även om jag fortfarande är skittrött så är det nog en vecka sedan jag hade ångest sist – något som inte hänt sedan flytten i februari och innan dess förmodligen inte på ett år.
Tänk bara om alla läkare hade hållt med varandra, då hade jag fått den här dosen i oktober förra året…
Det medför en del biverkningar, jag hoppades att de skulle ge med sig som den infernaliska huvudvärken gjorde, men jag får nog leva med att ögonen blir trötta för att de inte riktigt kan fokusera och har svårt att ställa in ”ljusstyrkan” – lite värre är att jag kräks nästan varje dag.
Det kan för all del behövas kan man tycka men det finns trots allt trevligare sätt att gå ner i vikt på. Jag mår inte illa egentligen utan helt plötsligt hostar jag några gånger varpå jag får kräkreflexer och ja… ni kan räkna ut resten själva.
Det skulle kanske upphöra om jag delade upp dosen på morgon och kväll men då får jag svårt att sova istället och då är det faktiskt bättre att kräkas.
Jag skall till läkaren om ett par veckor och hoppas att det kanske finns någon anti-kräkmedicin som hjälper.
I vilket fall så känns det ofantligt skönt att det kanske, kanske har vänt. Jag vågar inte hoppas helt än men det känns annorlunda även om jag inte kan sätta fingret på vad det är.

Jag har faktiskt varit i stallet regelbundet de sista veckorna. Jag har haft bästa Flóa en gång i veckan vilket känns bra. Så länge jag är såhär fet så rider jag inte men det finns ju annat man kan göra.
Jag saknar förstås Greina också men har inte haft henne lika länge och jag tänker att det är bäst att rikta in sig på en sak (häst) i taget så får vi se sen.

Annars händer inte så mycket, Stålskroffan tuffar på, för tillfället är även hennes gastrit rätt ok så länge hon får mat fyra gånger om dagen. Jag försöker vänja henne av med nattamaten vilket går sådär, misstänker dock att hon bara tycker att det är dags för mat rent allmänt, inte att hon vaknar för att hon mår illa eller har ont i sin lilla mage.
Tror att hon kanske till och med har gått ner aningens aning till, heja oss!
Nikka mår löjligt bra, hon var nog lite dämpad trots allt när hon hade ont i halsen för nu är det full fräs. Efter att vi kommit hem efter en längre promenad (enligt konvalescentmått) där hon sprungit omkring så släpper jag henne i trädgården där hon drar ett antal repor, ofta drar hon med sig Posh också.
Nu är det ju visserligen så att de inte skulle leka med varandra för att undvika tvära starter, stopp och vändningar men de springer mest runt, runt med svansen mellan benen i äkta labbeglädje.
Poshs mående går lite upp och ner, ibland är han aningens morrig och då är det Back on Track-täcke på och vila ett par dagar som gäller men sedan är han glad och godmodig igen. Han är i ärlighetens namn inte lika fräsch som Nikka men han har inte samma förutsättningar heller.
Och i morgon fyller han år!! Posh blir sju och skall ha sitt livs första födelsedagskalas även om det bara är husse och Anne-matte som kommer. Lille Poshen, dig släpper jag aldrig <3!

Ska försöka få tummen ur och – med hjälp av mamma – få lite ordning här, precis efter flytten var det plättlätt att hålla städat – men då mådde jag ju bra. Bara att inse att när livet är skit så går det inte, då behöver jag hjälp. Det är dock långt ifrån lika kaotiskt (eller skitigt, för den delen) som det var när jag bodde i Tuve.
Jag älskar min lilla gula stuga, måtte jag bara orka nu att fixa till det som behövs mest.

Annonser