Jaha, så var jag alltså på möte på FK idag (och nej, Skroff fick inte följa med). Min handläggare pratade bättre svenska IRL och verkade ganska snäll trots allt. (Hon bräckte i alla fall inte sin kollegas fråga för några år sedan: ”Mår du verkligen så dåligt eller är du bara lat?”)
Som vanligt kom jag dock att tänka på massa saker i efterskott som jag borde ha sagt, tex att det aldrig har funkat bra att jobba/plugga utan att jag konstant har mått dåligt vilket ovillkorligen leder till depression och livskrasch. Jag är liksom trött på att försöka samla upp spillrorna av mig själv…
Men nu ser det i alla fall ut så här: FKs läkare (hon sade läkare och sedan psykolog så jag antar att det är en psykiatriker…) vill träffa mig och det är ju helt ok.
Min handläggare kommer antagligen att föreslå ett par år till på sjukbidrag (vad skall ändras på de två åren tror de?) och sedan rehabilitering.
Det är lite som att slå huvudet i en vägg, dock något madrasserad.
De har i alla fall fattat att de kan inte skicka mig till AF för att hamna i deras käcka ”grupper” utan blir det rehab får det bli tramssaker som de fixar,( jag kan komma med förslag) och som sedan möjligen leder till någon fjantsysselsättning som att jag går och sopar stallgångar två timmar i veckan eller något…
Jag tror att de har fattat att normalt arbetsliv är uteslutet och att jag definitivt inte kommer att sitta och fixa anställningar själv såvida det inte är i stallet eller på BK.
Jag försökte också sälja in att från min sida så känner jag absolut inget behov av organiserad socialisering; en del i det här är ju ”för min skull”, dvs att ”jag skall få en innehållsrik vardag”.
Jag trivs så bra i min lilla bubbla.
Det knepiga är ju då var pengarna kommer ifrån. Jag antar att de kommer från olika kassor för det är ju knappast tal om att jag skall försörja mig själv utan få lönebidrag/aktivitetsbidrag/sjukersättning/whatever.
Kruxet är att en lönebidragsanställning är på minst 10 tim/vecka = för mycket. Går ett kort tag och sedan kraschar det.
Så – jag kommer att försöka, jag skall gå på deras rehabträffar om det går, jag skall praktisera om det går. Däremot kommer jag aldrig mer att satsa mig själv med allt vad det innebär; jag tänker inte rycka undan mattan från mina egna fötter. Jag kommer helt enkelt att sätta stopp tidigare än jag gjort innan.
Det känns i alla fall bättre nu och det kändes faktiskt som om handläggaren åtminstone delvis var på min sida men det är ju faktiskt inte hon som bestämmer.
Valpkursen är slut, vi fick förfrågan om fortsättning och jag funderar på någon form av löst sammanhållna träffar. Och då kan man ju tänka att valpkursen är 6 x 2 timmar på en termin vilket jag således klarar av – när jag mår bra.
Har förresten tittat på Utfrågningen på TV och jaa, jag är rödgrön. (Gjorde dessutom ett test på nätet med resultatet 59% sosse. Jag kommer aldrig att rösta på sossarna men jag är ju uppenbarligen inte blå längre.)
Och en del verkar leva… i det blå… Någon av de blå svarade på frågan hur han skulle försörja sig om han blev arbetslös: ”ja, man får ju stoppa undan pengar innan och ha försäkringar” (samma sak om han blev sjuk).
JAHAAA! Och om man lever på tex en undersköterskelön så är det jättelätt att stoppa undan pengar varje månad och ha privatförsäkringar *NOT*.
Självklart skall folk ha chans att rehabiliteras och sättas i arbete men det här är ju in absurdum!
Men – oavsett om du är röd, grön eller blå, rösta på söndag! (Dock inte om du tillhör SD.)
Toktantens dagbok 