Det där skalet…

Jag har aldrig riktigt förstått det där med att någon är ”hudlös” utan bara tyckt att det låter ganska…slabbigt. Inte som att man är psykiskt känslig utan bara som en råbiff, ungefär.
Själv har jag ett skal, ungefär som ett äggskal kan man tänka sig. Inte rent fysiskt, givetvis, men bildligt. Det som är lite märkligt med det där skalet som jag faktiskt inte riktigt tänkt på tidigare är att det inte spricker vilket vore ganska logiskt för ett äggskal (jag älskar, som till exempel min mamma vet, när saker är logiska) utan blir tjockare eller tunnare. Möjligen kan det bli lite krackelerat.
Att det inte spricker helt kan i och för sig bero på att om det gör det så rinner Helene ut, ungefär som när skalet – eller exoskelettet, om Maria H läser detta – på en spindel går sönder. Det är väl inte riktigt så med spindlar men ja, ni fattar. Hade det alltså spruckit helt och gått hål på så hade jag inte suttit här.
(Nu började jag fundera på hur det skulle se ut om man faktiskt hade exoskelett som man växte ur och bytte/ömsade men det är väl att hamna ur spår. Men jag är ju faktiskt inte riktigt normal. Anne, för övrigt anses ibland de två översta skallbenen vara ett slags exoskelett på människan. Det visste du inte, va?!)

I vilket fall, skalet har man inte för att känna sig som ett ägg utan för att skydda sig mot omvärlden mentalt. Om någon skulle säga något dumt, titta elakt, tänka negativa saker om mig eller – och det här är jättejättejätteviktigt för skalets funktion – verka som att hen* säger något dumt, tittar elakt eller tänker negativa saker om mig så skyddar skalet.
(*Där skar det lite i mig, skulle jag verkligen använda hen?)
Ett tjockt och bra skal gör att sånt bara rinner av och inte ens märks. Det registreras inte av hjärnan överhuvudtaget och folk går inte omkring och förmodas tänka negativa saker om mig stup i kvarten. Skalet har varit osedvanligt tjockt och bra sedan det gick i gruppterapi, faktiskt så att det inte ens har märkts att det behövs. Perfekt!

Men. Alltid detta jävla MEN. Givetvis tunnas skalhelvetet ut förr eller senare, till exempel eftersom psykiatrin i Göteborg inte tillhandahåller något som helst skalunderhåll utan man får sitta där bäst man kan och smörja och lappa. Det går inte så bra.
Alltså börjar det krypa in en tankekänsla att någon kanske – men bara kanske – tänker, säger eller ser något negativt om mig (ja, va’ fan, jag orkar inte vara grammatiskt korrekt) och då måste hjärnan sättas på.
Är det verkligen så? Skalet funkar fortfarande ok så nä, det är klart att det inte är så! Phu! Bra! Vi fortsätter som vanligt, jag, min hjärna och mitt skal. Men sen skaver det och skalet blir tunnare och tunnare. Och jo, det är nog så att folk tänker, säger, ser negativa saker om mig. Skalet släpper glatt igenom allt det där och hjärnan måste arbeta för högtryck. Ta dig samman, för helvete!!! Ångesten gnager inte bara utan gör mer än så och ledsenheten växer.
Det blir skitjobbigt att gå ut och det är nog ingen som tycker om mig, allra minst jag själv. Det är jag visserligen van vid men jag kan ju tycka mer eller mindre illa om mig. När jag var i Stockholm nyss så var jag en riktigt bra Helene, till exempel.

Där nånstans ringer Läkaren och hör hur det är.
Jag säger att det inte är så bra och att jag ”åtminstone vet hur långt det är till tåget” vilket uppenbarligen gör honom bekymrad för dagen därpå får jag en kallelse till min vårdkontakt.
”Hej Helene, jag har hört att du inte mår så bra, jag har en tid till dig nästa onsdag, du är [egentligen inte] välkommen hit till mottagningen.”
Wow! Varför har jag inte pratat om tåg tidigare? Man kanske inte skall skämta om sånt men jag har för det mesta koll på hur långt det är till tåget, både bokstavligt eftersom jag är uppvuxen med en tågnörd till far och fick en släng av den nördigheten själv och bildligt eftersom ja, det är bildligt talat en liten bakdörr i min hjärna. Den finns där alltid, mer eller mindre på glänt eller öppen. ”Hur långt det är till tåget” handlar naturligtvis inte om just tåg.

Jag tycker vanligtvis bra om min vårdkontakt K, vi brukar förstå varandra även om hon ser aningens för välvårdad ut. Psykiatrimänniskor skall inte se för nyfriserade, välsminkade och välklädda ut för då skräms de. Åtminstone skrämmer de mig. Å andra sidan får de inte se för psykolog-flummiga ut heller för då brukar de vara just…psykologflummiga. Lite lagom mänskliga är bäst och inger gott förtroende.

Den här gången stämde det dock inte helt och eftersom mitt skal var ganska tunt och jag var livrädd att bli avslutad på mottagningen så protesterade jag inte så mycket utan höll mest med.
Rimligtvis är de vana vid patienter som är hudlösa eller har tunna skal på en psykiatrisk mottagning men K såg ut som att jag var ganska knäpp och dessutom hade fel.
Okej, jag fattar också att jag inte helt konkret går omkring med ett äggskal på kroppen men om jag nu tycker att det beskriver hur jag mår så kan det väl vara bra att utgå från?
Näpp, för jag måste förstå att först kommer tanken som skapar känslan som skapar ångesten och nedstämdheten. Där nånstans blir vi lite oense men det kan jag ju inte säga eftersom jag inte vill bli avslutad och motvalls.
Jag får alltså ångest och nedstämdhet för att jag sitter och grunnar och grubblar.
När jag hävdar att det faktiskt är känslan av ångest eller nedstämdhet som kommer trillandes utan att jag överhuvudtaget har haft en tanke åt det hållet så har jag alltså fel.
”Men varför skulle jag sitta och grubbla när jag mår bra?” undrar jag, vilket jag tycker är en fullkomligt rimlig fråga.
”Ja, se där! Du märker ju själv att du grubblar!” säger K med triumf i rösten.
Nu är det ju så att jag funderar alltid över saker och ting. Varför har isländska fårhundar snabb sårläkning och skulle man kunna använda det i medicinsk forskning? Varför finns det inga blåa rosor? Har alla mänskliga civilisationer haft en religion, en tro på gott och ont och vad som händer efter döden? Vad som händer med en piss i Mississippi är inte svårt att räkna ut, men vad händer (helt seriöst, alltså) med en fis i rymden?
Det kan erkännas, det kan möjligen vara ett tecken på stollighet att gå och fundera på allt möjligt hela tiden men i så fall torde många professorer vara inte bara stolliga (det är en del av dem) utan dessutom ständigt nedstämda och fyllda med ångest (det är de inte).
Jag upplever det helt klart att i perioder så kommer nedstämdheten och ångesten, skalet blir tunnare och då dyker fel-tankarna upp. De där känslorna kommer ju någonstans ifrån – och även om det vore tankar, vad fasen sätter igång dem? Men nä, det kan jag alltså inte fundera över för då är jag en Grubblare Som Får Ångest.

Vi kommer i alla fall fram till att jag skall lägga märke till mina tankar och hur de leder till mina känslor vilket då skall göra att jag kan styra känslorna. Plättlätt och nä, det har ju aaaldrig någon sagt tidigare.
Generöst nog så kan hon erbjuda mig hela tre(!!!) webmöten! under våren för att jag ”skall få verktyg att hantera min ångest”. Fantastiskt.
Dessutom skall hon rekommendera att jag skall få gå i terapi till hösten. Yeiii. Det sa hon möjligen förra våren också vilket hon absolut menar att det har jag helt missuppfattat.

I vilket fall, jag kämpar på med tankarkänsla-att må skit och det går inte bra alls. Vanligtvis så mår jag bättre av att vara i stallet så jag traskar till stallet men har kommit över den stora Må dåligt-tröskeln och det blir sämre. Nu hoppas jag verkligen att ni stallkompisar fattar att detta är i mitt huvud även om jag inte fattar det själv!
För faktiskt så tänker, tittar, och säger de elaka saker så det är bäst att jag går hem eller inte går dit alls. Eller åtminstone går dit i omgångar eller ser till att det inte syns alltför mycket att jag lipar. Hjärnan går på högvarv för NÄ, tolka det här rätt nu Helene! NEJ, folk tycker inte illa om dig! NEJ du gör inte allt fel!

Men de där tankarnakänslan mölar ju omkring vad jag än gör. Tvättar? Fan, jag borde tagit med den tröjan också och inte skulle de strumporna åkt med? Diskar? Helvete!!! Den flaskan har blivit skitäcklig för jag har glömt den, måste slängas! Promenerar? Din slappa jävel, varför går du inte längre? Ja, ni fattar. Bloggar du inte? Varför inte det, din idiot? Va, bloggar du? Varför skriver du så kasst, din imbecilla rumpnisse? (Det där var en väldigt snäll omskrivning mot vad jag tänkte skriva, Jukka hade säkert en mängd bra alternativ!)

Jag gick i alla fall en vecka och försökte få ordning på de där tankarna-som-ger-känslorna-och-hur-det-känns-då vilket , som alltid, väcker Ångestspindelen ännu mer.
Jag kan i och för sig hålla med K i en sak: Att om jag skall göra något så skapar jag ångesten med mina tankar. Om jag skall gå på bio nästa vecka så börjar jag oroa mig för vad jag skall ha på mig, hur ful jag kommer att vara just den dagen, hur jag skall ta mig till bion och så vidare. Klart som fan att jag får ångest. Den biten är jag helt på det klara med – och har bett mottagningen om hjälp med att hantera i två år.
Förutom medicin (vilket jag i och för sig är väldigt tacksam över) och strögånger då de hela tiden säger olika saker så har jag alltså fått dessa tre behandlingsgånger.

Nåväl, vi har vårt första webmöte och jag säger det där med skapandet av ångesten ovan och där är vi ense.
Sen frågar K hur jag mår och nej, jag mår ju fortfarande inte så bra.
”Men du vet, ångest är inte farligt, vad är du rädd för egentligen?” frågar hon vilket jag ärligt talat tycker är en så jävla idiotisk fråga som många terapeuter ställer. Nej, ångesten är inte farlig, det vet jag mycket väl, men vad man gör när man har ångest kan vara jävligt farligt.
När jag nämner tåget så säger hon att jag inte hinner dit, ett ångestanfall varar inte så länge.
”Ska vi slå vad?” frågar jag.
Nej, en panikångestattack varar inte så länge, hade hon pratat med mig lite noggrannare hade hon vetat att det inte är det som är problemet,
Men petar jag på Ångestspindelen utan tillräckligt mycket stöd så vaknar fanskapet, det vet jag. Och har fanskapet verkligen vaknat så är det inte bara tåg man behöver akta sig för.
När jag säger att jag inte är beredd på att göra de här övningarna eftersom jag känner att jag faktiskt mår sämre av dem så menar K att jag ”måste igenom detta”. Japp, mycket möjligt att jag måste.
Om hon på fullt allvar tror att en patient med min historik klarar det på ett par gångers terapi så är hon antingen väldigt, väldigt korkad eller en fantastisk, otroligt terapeut som borde vara världsledande. Vilket skulle ni satsa på?
”Ja, men tänk om det faktiskt fungerar?” säger K.
”Det finns ingenting du kan säga som får mig att tro på att du fångar upp mig på den här tiden och det vet jag” svarar jag varpå K undrar varför vi överhuvudtaget har våra tre webmöten när jag inte vill ha hennes hjälp.

Tja, det undrar faktiskt jag med.
Alltså fortsätter jag med min vanliga taktik när jag mår såhär: Jag ”går inte ner till tåget” eller ”gör något annat dumt” vilket är ett löfte, jag gör saker som jag säger att jag fixar som att ta hand om hästar och hundar för det fixar jag alldeles utmärkt, det går liksom att vara lite normal och putsa upp skalet emellanåt, däremellan stoppar jag ner mig i sängen och drar täcket över huvudet. Förr eller senare så växer skalet till sig lite – det är faktiskt påfallande likt ett exoskelett när jag tänker efter – och jag kan komma ut i den normala världen igen.

Sådär, det hjälper faktiskt att blogga även om jag förmodligen antingen tröttar ut hälften av mina vänner med en halv roman och skrämmer resten med att de har en halvt spritt språngande galning mitt ibland sig.

Ta hand om er därute, det finns bara en av just DIG, om det nu är en tröst, varning eller något att vara rädd om!❤

Race och Tony, ganska bra medicin!
Stora Holm, april 2024

Om att bygga en fågelholk

När jag nu ändå är igång med att blogga så kör jag på med ett inlägg till. Som de flesta(?) förmodligen vet så älskar jag metaforer även om det emellanåt bara är jag själv som begriper dem. För enkelhetens skull så kan jag åtminstone förtydliga att det här är, just det, en metafor om Ångest-Education i form av KBT (och jo, jag har nog skrivit något liknande tidigare men inte lika träigt).

”Hej!
Du har fått plats på vår Trä-Education för att lära dig att hantera trä. Du kommer då få träffa andra som har en skruv lös och få tillgång till fina verktyg så att du kan skruva till dina skruvar själv. Välkommen!”

Hurra! Äntligen skall jag kunna tälja mig en liten barkbåt för att försöka hålla mig flytande när det känns som att jag håller på att drunkna. Så bra, för ibland är det verkligen som att jag inte ens har näsan ovanför vattenytan.
Med hjälp av min kära moder [märk väl, det är ingen metafor!] tar jag mig till adressen som kanske, eller kanske inte, finns på Stora Nygatan 17½. Det är lite som Harry Potter och perrong 9¾, man måste satsa på att träskolan finns där för att hamna rätt.
Väl där så träffar jag de andra i gruppen och vi ser lite nervösa men igenkännande på varandra. Vi vet alla hur det är att ha tummen mitt i handen, det är ju därför vi är här.
Vi sätter oss i ringen men tar inte varann i hand för dels är vi inga syskon [vilket de som gått i söndagsskola på 70-talet förstår vad jag syftar på] och dels är det pandemi och då petar man inte på varandra. Skönt, då slipper jag fundera på precis hur man ska peta, annars vet jag aldrig vad som är lagom.

Nu kommer Fröken in:
”Hej idio…ehm, elever och välkomna till vår Trä-Education! Jag kommer att vara er Träiga Lärare (TL) och visa er hur ni kan bygga små fågelholkar att bo i!”
Jag: ”Men vi skulle väl tälja barkbåtar? Jag har redan en fågelholk att bo i, den är jättefin även om jag inte har byggt den själv. Jag skulle verkligen behöva lära mig att tälja barkbåtar.”
TL: ”Nej, här täljer vi inga båtar, det gör de någon annanstans! Varför är du här om du inte skall bygga en fågelholk?”

Här tänker jag att det är nog bättre att lära mig att bygga en fågelholk än att inte få lära mig något alls, och kanske kan man slipa till den lite så den kan bli en husbåt? Jag stannar alltså kvar på kursen.

TL: ”Här är vårt första verktyg, en H A M M A R E. Den kan man ha till allt möjligt, till exempel för att slå en spik i foten. Här skall vi dock slå den här S P I K E N i en bräda. Helene, du kan väl börja?”

Jag: ”Alltså, jag tycker att sånt här är rätt svårt och jobbigt, kan du visa hur man gör först?”
TL: ”Nej, vet du vad, du är här för att lära dig. Så, här har du din hammare och en spik.”
Ok, den ser ju inte alltför farlig ut och jag har faktiskt hållit i en hammare några gånger. Jo, jag håller spiken så här och så…
”Aj! Jag slog mig på tummen! Det gör rätt ont faktiskt.”
TL: ”Jo, du måste sikta också fattar du väl.”
Jag: ”Jag vet inte riktigt hur jag skall tänka här, kan du visa mig hur jag ska sikta?”
TL: ”Nej, för jag är inte så pedagogisk. Du saknar uppenbarligen en grejimoj i mojängen i hjärnan vilket är anledningen till att du inte fattar. Nästa!”

Jag tänker att jag får väl träna lite på det där spikandet hemma, jag har ju fått en hammare och en spik nu. Ägaren till min fågelholk kanske har en liten träbit att öva på?

När det är dags för nästa tillfälle är mina tummar ganska blå men faktiskt likadana [vilket de som har känt mig sedan jag var liten fattar😄].
Vår Träiga Ledare: ”Välkomna tillbaks, hur har det gått för er? Idag skall ni få en S K R U V M E J S E L för era lösa skruvar. Helene, du börjar!”

Här blir jag rätt glad, för jag är van vid att montera IKEA-möbler så det är bara att skruva. Det är i och för sig ganska många skruvar som är lösa men någon får väl hjälpa mig att efterdra senare. Sådär, fixat! Vad säger du nu då, Träiga Ledare?
TL tycker av någon anledning inte att jag håller rätt i skruvmejseln, man ska minsann göra på hennes sätt, men skruvarna sitter faktiskt där de ska och är dessutom rakt och fint iskruvade. Pucko.

TL: ”Jaha, nu går vi vidare till nästa verktyg, en F O G S V A N S.”
Jag: ”Det ser ut som en vanlig såg?”
TL: ”Nej, det är en fogsvans. Den får ni ta med er hem och träna med.”
Jag: ”Den ser rätt vass ut, hur gör man när man fogsvansar?”
TL, irriterad: ”Du sågar naturligtvis med den. Måste du alltid vara så motvalls? Den är förresten inte farlig alls.”

Jag tycker onekligen att om den ser ut som en såg och man sågar med den, kan man inte lika gärna få kalla den för såg då? Den här Trä-Educationen är tillräckligt komplicerad utan att man skall behöva hålla reda på konstiga benämningar.
Men nä, nä, jag tar hem min fogsvans.
Den ser faktiskt rejält vass ut och jag vet inte riktigt hur man använder den men så svårt kan det väl inte vara?
*Skääär* ”AJJE! Jag sågade mig i fingret!!!”
Det blöder rätt rejält. Min kära moder [som fortfarande inte är någon metafor] börjar se rätt bekymrad ut men ger mig ett plåster. Hon, som trots allt vet att en fogsvans är just en fogsvans och inte en vanlig såg, försöker visa mig men jag är ganska motvalls så hon ger upp. Jag får vänta tills nästa lektion, det här känns för läskigt för att göra själv.

Så är det dags för gång nummer tre. Hittills har jag då blåa tummar och några fingrar med skärsår (sågsår? fogsvanssår?). Det sitter plåster på i vilket fall.

TL: ”Välkomna tillbaks! Hur har det gått för er?”
Det är lite varierat resultat, jag håller upp mina skadade händer och säger att jag inte törs träna själv, det är alldeles för läskigt.
TL: ”Men lilla gumman, man kan faktiskt inte skada sig när man snickrar. Du gör ju fel!”
Jag: ”Jo, jag vet att jag gör fel men hur skall jag göra då?”
TL: ”Du måste ju hålla rätt så skadar du dig inte!”
Jag: ”Men VISA MIG HUR JAG SKA GÖRA DÅ! Kan du inte hålla mig i handen här och styra? Jag går ju ändå här för att lära mig, inte för att bli sämre på att snickra eller rädd för att använda verktygen?”
TL: ”Som sagt, jag är minsann ingen pedagog, du begriper ju uppenbarligen inte. Skulle inte du tälja barkbåtar, förresten? Ha, lycka till med det du, där skall du dessutom använda en täljkniv som är betydligt vassare än en så…ehm, fogsvans.”

TL (till hela gruppen): ”Sådär, nu är kursen slut. Nu har ni era fina verktyg, ut och snickra nu! Chop chop, jag har annat att göra.”
En förvirrad deltagare (det är alltså inte bara jag som är förvirrad på den här kursen): ”Men vi skulle ju bygga fågelholkar? Hur gör man det? Jag fattar faktiskt inte riktigt hur jag skall få ihop den?”
TL: ”Vet du, jag skulle bara lära er att det inte kallas för såg utan fogsvans. Hur du bygger holken får du fatta själv. Du får väl googla, det finns säkert någon bra beskrivning på Facebook eller Flashback. Där hittar man allt möjligt för personer med lösa skruvar. Ni tagit upp tillräckligt med tid och resurser, nu får ni fortsätta på primärslöjden. Skulle ni såga av er ett finger eller två så får ni åka till akuten, det hanterar vi inte här.”

Så ja, jag har mina verktyg som jag inte riktigt törs använda, de börjar dessutom rosta eftersom det är ett tag sedan jag gick kursen. Bäst jag stoppar ner dem och väntar på bättre tider, jag har min fina fågelholk att kura i. Någon barkbåt har jag inte men jag har ju faktiskt väldigt fina vänner som kan slänga i en livboj och bogsera in mig till land om det behövs.

Den där kära modern jag har kan dessutom intyga att jag är motvalls (eller obstinat, som min kära mormor [som inte heller är en metafor] brukade säga) och att jag verkligen inte begriper varför vanligt folk skall kalla en SÅG för fogsvans. Om du frågar vem som helst (möjligen med undantag för en snickare) hur en såg ser ut, vad beskriver de? Just det, en fogsvans. Totalt ologiskt.

Psykiatrimottagningen har faktiskt adressen Stora Nygatan 17½ vilket en del kartor inte begriper. Däremot så pekar guiden ut huset när turistbåten Paddan åker förbi. Jag vet inte riktigt om det är märkligheten med husnumret som de berättar om eller de idioter som finns där inne. Jag syftar då, givetvis, inte på oss patienter utan på de Träiga Ledarna.

Såhär kan man också använda trä(d)
Stora Holm 2021

I huvudet på Helene

Först av allt vill jag vara tydlig med att jag inte på något sätt tror att mina vänner ljuger, är falska eller ”utnyttjar” mig. De (ni) gör absolut inget ”fel” utan ”felet” sitter i mitt huvud, det är liksom lite glappkontakt där. Det är heller inte för att få bekräftelse som jag skriver detta utan helt enkelt för att försöka förklara hur det är att vara Helene.

Det här kommer för övrigt inte bara handla om vad som finns i mitt huvud utan även vad (eller snarare vilka) som sitter på mina axlar. Ni behöver inte påpeka att jag låter ganska rubbad, som jag brukar säga så har jag, till skillnad från de flesta andra som säger sig vara lite tokiga, papper på att jag är just lite tokig.

För i huvudet på Helene sitter det inte alls en glad, käck tjej – eller kanske snarare tant numera – utan en ful, ledsen, dum person som inte är värd att tyckas om eller ens nämna något positivt om.
Det hjälper inte att andra säger att ”Du är ju jättefin”, ”Jag tycker verkligen att du är en fantastisk person” eller ”Vad roligt att du är här”, jag är ändå ful, dum och ledsen och en person som man inte kan tycka om. Möjligen kan man tycka synd om den där dåliga varelsen men tycka om, nej, det går inte.
Det är till och med svårt att skriva de positiva kommentarerna här ovan när jag vet att de åtminstone indirekt handlar om mig. För naturligtvis kan ingen bli glad när jag kommer (undantaget Charlie, till och med jag inser att han blir glad av att se sin fula, icke-braiga matte), tycka att jag är bra eller att jag har något att tillföra.
Andras åsikter gills liksom inte när det handlar om detta – och det är där det blir en konstig skarv. Jag tror som sagt inte att mina vänner ljuger men antingen så säger de lite snälla saker eller så har de helt enkelt inte tittat inne i huvudet på Helene.

(Apropå att säga snälla saker som en liten vit halvlögn så har jag ju själv gjort det, under en rättegång dessutom. Räknas det månne som mened när man som vittne skall beskriva vad man tycker om sin granne och i stället för att säga att man tycker att han är en puckad idiot klämmer fram att ”…jaa, han är ju rätt snäll och så…”? Däremot klämde jag inte i med att ”han är glad och trevlig”.)

Den där ”glappkontakten” eller ”skarven” kan möjligen förklaras ungefär som presidentvalen i USA. Just det, det går inte. Det försiggår en amerikansk valkampanj i min skalle, den ena sidan säger si och den andra så, någon käck person (reporter eller möjligen psykolog) försöker förklara hur saker och ting egentligen ska gå till vilket innebär att det blir ännu rörigare. Till syvende och sist så hoppas man på att Trump inte ska vinna. (Om det, mot förmodan, är någon av mina vänner som gillar Trump så kanske vi skall omvärdera den vänskapen.)

Det är inte bara i mitt huvud som det finns Trump-lika typer, jag har en befolkning på axlarna också. På min vänstra axel sitter en elak liten djävulslik djävel. Ibland är han inte så jätteelak och sitter måhända inte löst men inte stenhårt fast. Han liksom halkar omkring lite. Just nu är han stor och sitter som berget. Dessvärre så fick han också ett Trumpliknande utseende när jag skrev stycket här ovan, tänk er själva en djävel som ser ut som Trump. Man kan faktiskt bli tokig om man inte var det innan.
Vanligtvis så är han dock röd och ser ganska normalt djävulsaktig ut. Han har nog suttit där större delen av mitt liv och så fort jag tänker en snäll tanke om mig själv så ger han mig en rejäl örfil och säger ”Så är det inte alls!”. ”Tro inte att någon tycker om dig eller att du är bra på något, nu tänker jag inte bara lappa till dig utan sticker dig med både svansen och min treudd!”
Det är faktiskt näst intill verkligt, han sitter helt klart på just vänster axel och örfilar mig rejält även om det inte är min kind han träffar.

När jag gick i gruppterapi på SÄS så började den där djävuls-djäveln krympa, han fick till och med mothugg. På min högra axel odlade jag nämligen en liten ängel som satt och var snäll mot mig. Den viskade att det kanske, kanske kunde ligga något i det där positiva som andra människor sade till mig? Jag kanske till och med var värd att tycka om? Den där ängeln försökte jag vårda ömt men det är inte så lätt utan kompetent hjälp. Och ja, psykiatrin ser ju ut som den gör. Ängeln har alltså krympt medan den där röde fan vuxit till sig igen.
Det hjälps inte, jag är lik förbaskat ful, dum och alla möjliga negativa saker. Möjligen är jag duktig på att se glad och trevlig ut men det är snarare en nackdel när man mår pissdåligt. Jag borde kanske blivit skådespelare istället, senast idag kommenterade psykologen att jag pratade om att jag mår dåligt men ändå såg väldigt glad och trevlig ut.
Och ledsen, det är klart att man blir ledsen av att vara som jag. Man kan dessutom bli ledsen bara av att vara jag. Det räcker att vakna på morgonen för att bli ledsen. Alltså är det bäst att sova för även om man är ledsen då med så märks det inte lika mycket.

Det är för övrigt ganska tättbefolkat i mitt huvud. Förutom det amerikanska presidentvalet så sitter det sedan ett par år tillbaks ett stort, fult jävla troll som är synnerligen ohjälpsamt. Jag hoppas dock att kunna sparka ut honom där han hör hemma, det vill säga på neurologen på Sahlgrenska. Håll tummarna för att de har mindre, snällare och sötare troll på neurologen på Frölunda Specialistsjukhus och att de små trollen där är hjälpsamma!
Ett troll av endera sorten kommer jag förmodligen alltid att få leva med i huvudet (faktiskt bokstavligt, sett till lokaliseringen) men då kan det åtminstone vara ett troll som man kan samarbeta med.
För att inte tala i metaforer så har de varit fruktansvärt nonchalanta, för att inte säga inkompetenta, på neurologmottagningen på SU. Efter egen begäran så har jag fått en remiss till neurologen på Frölunda sjukhus och skall dit nästa måndag.
Jag hoppas verkligen att de kan föra en dialog med mig, ge mig en konkret diagnos och ge mig den hjälp och det stöd jag behöver, vare sig det är epilepsi eller något helt annat.
Neurologen på SU kan sedan se fram emot en IVO-anmälan. Brinn i helvetet, som min vän Lilla L skulle säga!

Och kära vänner, var nu inte extra-jätte-snälla och tänk att ”Nu får vi absolut inte säga några negativa saker till den där icke-braiga människan och absolut inte vara lite sådär tykna-retfulla-ironiska som vi ofta är mot varandra”.
Ni kan ju åtminstone låtsas att jag är tämligen normal! 😘

Såhär fint ser det inte ut i mitt huvud – men faktiskt här utanför
Stora Holm, 2023

Välkommen tillbaks, älskade Lillskit!

Idag har vi gått en långpromenad på nästan 2 km. Det låter måhända inte så långt men det är det längsta vi har gått sedan 1 april förra året. Vad som är riktigt positivt är att Charlie visserligen grisepassade den sista biten och satt som en padda när vi väl var hemma men han var ”bara” trött, han var fortfarande glad och hade inte ont.
För mig gjorde det däremot ont att gå i Janneskogen, vår vanliga ”hemmaskog”, utan Nikka. Jag har inte gått där utan henne på 10 år, nu passerade vi hennes badplats, godisträdet, apporteringsplätten…utan en svart svansviftande skugga vid min sida. Den kommer i vågor, den där saknaden.
Häromdagen såg jag en svart jaktlabbe i ögonvrån på Blå Stjärnan och då kom tårarna. Min fina, fina Nikkatös! Den här våren är dessutom full av påminnelser om Nikka, det är tio år sedan jag träffade, hämtade och tog över henne. Jag hade tänkt att vi skulle få fira 10-årsjubileum tillsammans, fuck den jävla cancern!

Som det borde se ut i Janneskogen!
2020

Men det var inte Nikka jag skulle skriva om, det var om Charlie. Det har varit ett tufft år, ju längre vi kommer i rehabiliteringen så inser jag hur tufft. Det är först nu som han verkligen börjar bli Charlie igen, min älskade Lillskit som som har glimten i ögat, skuttar omkring, högljutt förkunnar sin ankomst till stallet och glatt hälsar på alla han gillar (dvs i princip hela världen). Och det är först nu som han börjar bli en envis, egensinnig, bestämmer själv-cairn igen.
Jag har tänkt att ”vilken snäll liten terrier jag har”, han gör allt man ber om, låter sig hanteras trots att det måste göra skitont, tragglar på med alla rehabövningar. Pöh! Nu låter det annorlunda!
”Nä, nä, du menar väl inte att jag skall göra det där gratis?! Upp med godispåsen så kan vi möjligen ha en löneförhandling sen. Kanske, annars strejkar jag.”
Han har nog haft hemliga överläggningar med Fackpampen Runström även om hon, mig veterligen, inte jobbar för Terrierförbundet utan håller sig till sina farmaceuter.
Det är förmodligen rena cairnprinciper, man gör helt enkelt inte jobbiga eller tråkiga saker utan lite övertalning (läs muta).

Och jag, ja, jag skrattar fast det gör rätt ont i hjärtat. Att det här året har tagit så hårt på honom att han inte ens har varit sig själv trots att han inte har stängt ner helt.
Han är på banan igen, helt återställd blir han inte och det är en bra bit kvar för att få tillbaks så bra styrka och uthållighet som möjligt. Hans vänsterknä är visserligen lagat men i ganska dåligt skick, däremot är prognosen för högerknät god. Han har åkt på en del sekundära skador även om det mesta förhoppningsvis går att hålla i någorlunda skick med rehab och regelbundna Librelainjektioner (läkemedel mot artros, verkar funka bra).
Det har tagit oss drygt 10 månader, fler veterinärbesök än jag vill tänka på, en väldans massa rehab och otroligt mycket ork att nå hit.
Var det värt det?
Ja, självklart! När jag ser min Lillskit vara på bushumör igen så är det värt alltihop.
Skulle jag göra om det?
Med facit i hand, nej. Hade jag vetat i april hur jobbigt det skulle bli för Charlie, hur ont han skulle ha och hur det skulle påverka honom mentalt så hade jag fattat ett annat beslut.

Just nu är jag dock innerligt glad att jag strax kan ta min lille raggige kompis på en kvällsrastning. Han fyllde dessutom år tidigare i veckan och födelsedagen firades med hans stallkompisar. En inte riktigt lika mogen 9-åring som jag trodde för ett tag sedan – Välkommen tillbaks, älskade Lillskit!

Världens bästa Lillskit!
Floda 2016

Jättebra skött, (o)vården!

…eller inte…

Jag trodde inte att neurologin kunde komma upp i samma klass av dåligt skött (o)vård som psykiatrin men de slår faktiskt psyk med råge. Starkt jobbat!
För den som inte orkar läsa ett långt inlägg så kan jag sammanfatta med att psykiatrin i Göteborg har klantat sig men ordnat till saker och ting så de ligger faktiskt på plussidan just nu. Neurologen på Sahlgrenska däremot är redigt på minussidan.

Men vi tar det (någorlunda) från början.
Efter att jag hade träffat både psykolog och läkare i på psykiatrimottagningen i Göteborg i somras så hördes det ingenting…och ingenting…och ingenting. Det var ju inte så förvånande i och för sig men sen behövde jag förnya recept och mådde dessutom ganska dåligt så jag kontaktade dem via 1177 (vilket är enda sättet att komma i kontakt med mottagningen).
Svaret kom ganska snabbt: ”Enligt våra anteckningar är du avslutad som patient här och har fått remiss till primärvården.”
Eh, va?!?!
När jag skrev tillbaks att jag hade då inte blivit underrättad om detta så tyckte de att det var ”konstigt” och ”skulle återkomma” vilket de inte gjorde.

Då blev Helene faktiskt ARG (vilket jag kan tacka Solhem för, innan hade jag bara gett upp) och skrev ett tämligen arg/syrligt mail till enhetschefen för psykiatrimottagningen. Det var riktigt roligt att få användning för ord som ”oacceptabelt”, ”jag kräver” och ”agera”. Dock tyckte min kära moder att jag skulle byta ut några av fraserna innan jag postade mailet till mottagningen. Hon brukar få läsa en kladd och ansåg att det var ganska olämpligt att ha ”Skit er i näven” i ämnesraden och att inleda med ”Hej era jävla idioter!”. Hon föreslog dessutom att det vore bättre om jag avslutade kort och gott med ”Hälsningar…” än med uttrycken som jag tyckte passade bra för situationen.

Och se på f*n! Mailet hade nog bara hunnit landa i mottagarens inkorg varpå det lästes och besvarades!
Enhetschefen var mycket upprörd, inte över mitt sätt att uttrycka mig (det kanske var bra att jag censurerade mailet lite) utan över mottagningens klåpare. Hon lovade kolla upp detta, samma dag fick jag besked att ”någon” klantat till det. Istället för att skriva in i journalen att remiss skickats till primärvården för ett EKG så hade ”någon” skrivit att remiss skickats till primärvården och att patienten därmed avslutats på mottagningen.
Chefen bad uttryckligen om ursäkt och lovade ordna nya recept.
Inom en timme var de fixade och gick att hämta ut (tänk vad lätt somliga saker kan gå om man ryter till lite!).

Några dagar senare kom ett brev med posten där de återigen bad om ursäkt och meddelade att en avvikelserapport hade skrivits. Jag fick dessutom en kontaktperson. Häpp!
Sen snurrade de visserligen till det lite igen men summan av kardemumman är att jag nu är patient på mottagningen, har en riktigt bra kontaktperson och står i kö för gruppterapi i ”Psykoedukation: Ångest”. Det är i och för sig en kurs jag redan har gått men de kanske faktiskt vet vad de pratar om den här gången.
Dock hör jag egentligen till en annan mottagning, de tyckte att jag hade fel diagnos, men när de funderade över saken kom de fram till att jag kunde gå kvar. Behandlingen är ungefär densamma men om de remitterar mig till nästa mottagning så kanske det klantas till igen. Jag har alltså en fot ordentligt inne, tack för det psykiatrin! (Och för en gångs skull är jag inte ironisk när jag skriver ”tack” och ”psykiatri” i samma mening.)

Sen har vi då den jätteskojsiga neurologen på Sahlgrenska. Japp, nu är ironin påslagen igen.
Min läkare där har hela tiden tyckt att vi ska ”avvakta” och låtit mer svamlig för varje gång vi talats vid. I juni -22 hade jag ett rätt kraftig anfall igen, förutom de småanfall jag haft ungefär en gång i månaden, och kontaktade neurologen. Jag ville att något skulle göras, att vi antingen skulle sätta ut någon av psykofarmakan eller sätta in någon ep-medicin.
Telefonsamtalet med dr F var ännu svamligare än vanligt, han uttryckte tveksamhet över om det verkligen är epilepsi jag har och ville inte göra något annat än att fortsätta ”avvakta”.
Flat som jag är så försökte jag visserligen protestera lite men gav snällt med mig.

Sen började jag fundera. Vadå ”tveksam över om det verkligen är epilepsi” och ”avvakta”?
Jag kontaktade neuro igen och bad om ett nytt möte, denna gång fysiskt och med en annan läkare.
I september träffade jag så dr M.
Näää, de trodde inte att det var ”neurologiskt”, ”det var nog psykiskt”. WTF???
Det var dr F som slagit fast det, enbart baserat på att jag ”har lång historik inom psykiatrin” och ”äter flera psykofarmaka”. Dr M förlitade sig helt på dr F som skall vara en mycket erfaren neurolog. (Det var kanske tur att jag inte frågade dr M lite nedlåtande om hon var AT-läkare, hon är också specialist visade det sig.)

Jag är fullt införstådd med att både neurologi och psykiatri är komplicerade områden men om man nu misstänker att patienten enbart har psykiska problem så kanske det vore lämpligt att kontakta psykiatrimottagningen eller skriva en remiss?
Och varför inte tala om det för patienten istället för att ”avvakta” i vad som skulle ha varit i minst två år om jag inte hade börjat protestera?
Jag nådde inte fram till dr M heller och jag kunde ju inte förklara när de frågade hur jag visste att det inte var ångest.
Hur faan ska jag kunna beskriva vad som händer om jag är medvetslös under förloppet?!
Dessutom, om jag ramlar och bryter foten så funderar jag inte över om jag skall åka till ortopeden eller invärtesmedicin. Jag förväntar mig heller inte att läkaren på ortopeden ber mig förklara varför jag inte tror att det är en blindtarmsinflammation.
Jag förväntade mig alltså inte ens frågan hur jag ”visste att det inte var ångest”.

När jag frågade rakt ut om de trodde att jag hittade på alltihop sade hon lite svävande att näääee, det trodde de väl inte direkt.
Efter mycket tjat skrev hon trots allt ut en epilepsimedicin. Ordinationsorsaken var ”krampförebyggande” och det kan man ju tolka som man vill. Typ placebo så att den där jobbiga patienten tror att hon blir hjälpt.
Jag skrev sedan ett långt brev till dr M där jag (faktiskt) var artig och menade på att om de verkligen tror att det hela är psykiskt så kanske de vänligen kunde skicka en remiss till lämplig psykiatrimottagning?! Jag lämnade dessutom kontaktuppgifter till mamma och några av de stallkamrater som har sett två av de värre anfallen.

Sen hände…ingenting…och ingenting…och efter några veckor så ringde hon faktiskt till mamma och en stallkompis. Efter det hände…ingenting…och ingenting…Medicinen tog slut och jag fick ett förnyat recept via 1177. Den här gången var ordinationsorsaken ”epilepsi”. Sen hände ingenting…och ingenting…och nu har Helene skrivit ett mail till enhetschefen för neurologen samtidigt som Helene funderar på en IVO-anmälan.
Mailet skickades för snart en vecka sedan och sen…ingenting.

Sedan i september har jag alltså inte haft någon kontakt med neurologen, ingen uppföljning av medicinen, ingen info om eventuell epilepsi. Nu snackar vi trots allt om en sjukdom som sannolikt är livslång och som kan vara riktigt allvarlig.
Jag får fortfarande inte köra bil och det påverkar diverse andra saker i mitt liv som stallet och hästarna.
De har dessutom ljugit mig rakt upp i ansiktet när jag vid de första besöken frågade om risken för fler anfall och hur påverkad man blir efteråt. Men det är klart, efter ett ångestanfall får man inte hjärnskador.

Fortsättning följer…?

Tack för allt, min fina tös!

Alla sagor har ett slut men det är inte alltid de slutar lyckligt. Nu var Nikkas och mitt liv tillsammans kanhända inte direkt en saga men vi hade något speciellt ihop.
Ända sedan det första mötet när Nikka skuttade ut genom dörren på Storsten för att hälsa så var hon mattes tös. (De sista åren var hon förstås även ”mormors kicka”.)
Det var faktiskt så självklart att alltid ha en svart, svansviftande skugga vid min sida att jag inte ens reflekterade över det. Om någon kommenterade att Nikka bara hade ögon för sin matte och ständigt följde mig så tänkte jag helt enkelt ”Ja, det är ju Nikka!”. Tanken att hon inte skulle finnas där fanns liksom inte.

Liten grythund för invägning på Storsten!
Foto: Kennel Thorsvi

Nikka var kanske inte världens bästa jaktlabbe – men hon var världens bästa hund. Jag tänker på allt roligt vi gjorde tillsammans. Hon följde mig, om inte till världens ände så åtminstone till Europas.

Nikka på plats i husbilen
2014

En trogen reskamrat som rutinerat åkte husbil och glatt traskade med matte, vare sig det gällde för att titta på midnattssolen eller att bada i en jokk på Saltfjället. Båda helt magiska upplevelser, jag glömmer aldrig vare sig natten när vi satt tillsammans och såg solen passera klippan vid Nordkapp och inte heller den fantastiska dag när vi satt mitt ute på fjället i en jokk som kom direkt från en glaciär. En strålande sol, tystnad, iskallt vatten och en renhjord som stilla betade i närheten.
Badet i jokken fick dock våra reskamrater att undra om vi var riktigt kloka, vattnet var som sagt iskallt.

Nikka i midnattssolen på Nordkapp
Juli 2016

Nikka var för den delen inte ”riktigt klok”, det kanske var därför vi passade så fint ihop.
Som uppfödar-Anita sade på en kurs, ”Nikka är som en besticklåda där gafflarna snurrar runt för att de hamnat i knivfacket”. Det ligger något i det, själv brukade jag säga att problemet var inte att hon inte hade alla hästarna i stallet, problemet var att de var för många. De irrade liksom omkring i stallgången och fick inte plats. De sista åren hade hon faktiskt byggt ut ett litet annex. Hästarna fick varsin box även om de hamnade fel ibland.
(Till skillnad från hennes släkting Lille Ned, hans hästar stod alltid exemplariskt ryktade för att inte säga vattenkammade i rätt spilta!)

Älskade knashund!
2021

Retrieverträning och apportering var helt nytt för mig men Nikka gjorde det roligt. Visserligen så gjorde jag förmodligen Anne och våra övriga träningskamrater gråhåriga genom att inte fatta skillnaden på ”dirigering” och ”linjetag” eller alla andra obegripliga saker men det trillade på plats så småningom.
Och Nikka, ja, hon tyckte förstås att det var fantastiskt roligt även om hon kunde vara lite lat. Eftersom hon för det mesta hade stor arbetsvilja och massa spring i benen så blåste hon mig rätt rejält i början.
En övning kunde funka suveränt ett par gånger för att Nikka sen skulle tveka och säga ”Nä, jag fattar faktiskt inte!”. Jag funderade över vem av oss som var korkad, ja, inte var det Nikka i alla fall. Efter några utvecklingssamtal så förstod hon alldeles utmärkt.
Vid vårt enda jaktprov (som jag klantade till totalt för henne) så fick vi kommentaren ”Tur att det inte är hastighetsbegränsning här i sjön!” Hon var snabb som attan, både i vatten och på land.

Nikka och jag på WT
Foto: Anders Andreasson, 2014

Min fina Pickelur, några av de finaste minnena är när vi tränade tillsammans. Om man lade ut en dummy med kommandot ”Mark!” (alltså ”Markera!”) så tittade hon på dummyn för att sedan titta upp på mig med sitt alldeles egna Nikka-uttryck. Ser du, matte, ser du?! Det ligger en dummy där! Jag villjagvilljagvill!!! Och det är klart att hon fick!

På inofficiellt jaktprov
2014

Men det allra bästa var förstås vardags-Nikka. Min tös som hängde med till stallet och charmade alla där, som funkade finfint som stand in-cairn på Charlies kennelträffar, som fanns där när jag mådde dåligt. En svart, sammetslen hjässa att lägga kinden mot när jag var ledsen och en hoppetossa när jag behövde piggas upp.

Nikka fyller 11
14 december 2021

Det var naturligtvis med stor sorg och smärta som jag tog farväl av min fina, fina Nikka i somras – men den starkaste känslan som jag hade vid vårt sista besök hos veterinären var faktiskt tacksamhet. Tacksamhet över allt vi gjort tillsammans, tacksamhet över att få ha den här hunden och få kalla henne min. Tack för allt, min älskade tös!

Våra vägar har skiljts åt men vi ses igen, min fina tös!
Treriksröset 2016

Obstinathet och KBT, en gång till…

Vi kör ett inlägg till på raken, häpp!
Den där ångestkursen/gruppterapin förra året, ja.
Jag har förstås tappat bort mina anteckningar, dessutom begriper jag inte så mycket av det jag skrivit eftersom hela förra våren är en ganska djup dimma. (Mamma, inte ens något stup! Fast det kanske finns fler i Borås än i Lützen?😮)
För den som eventuellt har missat det så var jag varken full eller hög, hjärnan var totalt kaputt efter Det Stora Anfallet. Den är tack och lov betydligt bättre nu!
Gruppterapin handlade alltså om ångest, med ett finare namn hette den Psykoedukation: Ångest. Man skulle förstås kunnat kalla den för ”Ångestskola” eller något men varför göra det lätt, liksom?
Tanken är jättebra; att man lär sig mer om vad som händer i hjärnan och kroppen när man får ångest. Med kunskap ökar också möjligheterna att kunna hantera sin ångest. Sketabra, eller hur?
Om man inte är Helene, förstås.
Jag vet, jag hakar upp mig på detaljer men det är irriterande när Fröken (dvs terapeuten) uppenbarligen har ganska dålig kunskap i hjärnans anatomi och fysiologi men envist hävdar att hon har rätt och har Den Enda Sanna Kunskapen i hur ångest uppstår och var den uppstår.
Nej, prefrontala cortex sitter inte innanför ögonen. Och nej, jag påpekade inte det för Fröken. Möjligen så himlade jag en aning med ögonen och upplät en liten suck.
Däremot var jag givetvis tvungen att fråga varför en del personer får ångest mycket lättare än andra.
Fröken, tålmodigt: ”Jo, du förstår ju, amygdala reagerar så på stimuli och så får man ångest.”
Helene, också ganska tålmodigt men även ganska envist: ”Ja, men varför är amygdala mer aktivt hos vissa personer?”
Fröken, smått uppgivet: ”Ja, men det är på grund av yttre stimuli som amygdala reagerar, om du är med om något traumatiskt till exempel.”
Varför person A får mycket mer ångest än person B efter att de exponerats för precis samma stimuli fick jag aldrig riktigt någon klarhet i, bara att ”amygdala reagerar så”.
Psykofarmaka ger dessutom enbart placeboeffekt, det enda som hjälper mot ångest och depression är KBT. ”Det finns det studier på.”
Personligen tycker jag att det är rätt skrämmande att en terapeut inte har större inblick i, just det, hjärnans anatomi och fysiologi och hur psykofarmaka de facto funkar. Det kanske vore lämpligt att läsa några studier om det också?
KBT kan funka jättebra, det kan även psykofarmaka. Att sitta och påstå något annat gör att jag bli ganska motvalls. Jag blir ännu mer motvalls när jag får höra att KBT absolut inte kan leda till mer ångest, ”det handlar bara om att tänka rätt, du tänker fel!”.
Jo, jag är medveten om det, men då kanske ni kan hjälpa mig att tänka rätt, inte bara påpeka att jag gör fel?
Vi var, så att säga, inte riktigt på samma plan.
Dessutom hakade jag upp mig på begreppen. Jättebra att man lär sig mer om sin ångest men jag tror att patienterna lär sig lättare om de begriper vad de ska lära sig.
En av gångerna hette Psykoedukation: Ångestexponering in situ.
Fundera på det en stund. Självklart vad vi skulle jobba med den gången, eller hur? Om man nu ska kämpa med något av det svåraste man har varit med om i sitt liv så kan det vara bra att förstå vad det är man skall göra utan att först få det översatt till begriplig svenska. Hade jag inte använt begrepp som in situ på jobbet så hade jag garanterat inte vetat ett smack vad det betydde. (I detta fallet handlade det om att utsätta sig för och hantera sin ångest på plats i verkliga livet så att säga.)

Sista gången fick vi titta på en käck liten film, en metafor för hur man lever sitt liv med sina ångesttankar. Jag är som bekant väldigt förtjust i metaforer men inte ens där förstod vi varandra. Den käcka lilla filmen handlade om en käck liten buss med en ångestfylld men käck liten förare. Den käcke lille föraren vågade utmana sina inte så käcka passagerare (dvs sina ångesttankar) och hitta nya käcka vägar. Han tog sin käcka lilla buss och satsade på rallykörning istället eftersom det var hans stora dröm.
Japp, jag begriper alldeles utmärkt vad filmen skulle illustrera.
Motvalls-jag måste ju då protestera att man inte kan satsa på vad som helst, man måste tänka rimligt också. Vad är egentligen rimligt för mig att uppnå? Ett helt friskt och ångestfritt liv? Nej, sannolikt inte.
Att satsa på det gör bara att jag känner mig totalt misslyckad (fast det beror ju enbart på att jag ”tänker fel”).
Jag tyckte att jag var smart som fortsatte metaforen med att en buss inte kan köra rally särskilt bra oavsett hur käck den är, den kanske skall satsa på att vara landsvägsbuss istället om den nu vill hitta nya vägar? Med andra ord, att hitta realistiska mål grundat efter de förutsättningar man har.
Fröken och jag lyckades inte nå varandra där heller eftersom hon försökte förklara vad en metafor är och jag i min tur försökte förklara att jag fortsatte metaforen, inte trodde att den bokstavligen handlade om käcka små bussar.

Hon såg dessutom smått förfärad ut när jag sade att jag faktiskt inte mår så värst mycket sämre psykiskt av allt elände här i världen. Det är naturligtvis fruktansvärt att barn svälter i Afrika, att det pågår krig och elände på många ställen (Putin hade inte invaderat Ukraina än) och att vi alla hotades av en global pandemi, jag slår inte bort sånt som oviktigt. Men nej, mina depressioner och min ångest utlöses inte av såna saker utan av helt andra faktorer. Det hjälper mig alltså inte att läsa om hur mycket nytta Röda Korset gör och att det till exempel togs fram vaccin mot covid i rekordfart.
Skall jag vara helt ärlig så skiter jag totalt i både svältande barn, krig och pandemier när jag är mitt i en depression. Jag är med andra ord en riktigt självisk och egocentrisk människa.

Sådär, nu har jag hävt ur mig all frustration från den utbildningen! Jag vet faktiskt inte om jag egentligen lärde mig något, däremot var det givande att träffa andra personer i samma situation. Att möta andra som slåss mot samma drakar och helveten ger otroligt mycket även om det givetvis är tragiskt att det finns andra som dras med samma skit.

Sen får jag ju erkänna att käcka små bussar kan nå en liten bit mot rallykörning. Min utomordentligt käcka Farmor Anka-bil har faktiskt kört ett varv på motorbanan i Falkenberg, förmodligen den enda Berlingo som kan skryta med det!
Visserligen av misstag och det var ganska pinsamt men slå det ni!😄🚐

Här är förresten den käcka lilla filmen med bussjäveln.
https://youtu.be/Z29ptSuoWRc

Hejdå Solhem!

Psyk-Isak och jag har så att säga gjort slut, eller rättare sagt avslutat vår kontakt.
Det känns ganska skumt, skönt på ett sätt men också lite bittert. Det som började så fantastiskt bra rann ut i…ja, vad? Inget? Sanden? Ett hål? Dock ett mindre hål än när jag började på Solhem för snart sex år sedan.
Jag insåg vid vårt senaste avstämningssamtal att jag inte hade ett dugg att säga honom. Varför, liksom? Mår jag bra så är det finemang, mår jag dåligt så kan han uppenbarligen inte hjälpa mig eftersom de inte längre ”har någon behandling att erbjuda mig”. Det skaver, hur fasen kunde det bli såhär – för visst finns det massor de skulle kunna göra om de ville och hade resurserna. Det där med resurserna är förstås inte Isaks fel, men då är det väl bättre att säga det? ”Vi har inga resurser för patienter med din typ av problematik.” Sådär, ska det vara så svårt?

Nåväl, släpp och gå vidare! Jag vinner inget på att gå och vara sur eller bitter även om det hade kunnat avslutats på ett bättre sätt. Jag var åtminstone trevlig vid vårt sista samtal, det har ju varit ett jättesteg på vägen att gå där och Isak var suverän i början.

Vad jag däremot är ganska rejält sur och besviken över är dr R. I höstas lovade han att jag skulle få testa en ny medicinkombo, han ville bara ha klartecken från neurologen först. Neurologen gav tummen upp, men då var det plötsligt alldeles för jobbigt att byta min medicin, de kunde inte följa upp det ordentligt ”när jag bor i Göteborg”. Jag bodde onekligen i Göteborg även i höstas, precis som de två senaste åren vilket inte har varit något problem och det är väl ändå inte deras sak att jag har en bra bit att åka till mottagningen när det har funkat hittills?
Nåväl en gång till, släpp det också.

Jag har istället traskat vidare (eller snarare tillbaka) till gamla goda Psykiatrisk Mottagning Centrum, dvs PMC i Göteborg. Jihoo! Eller inte…
De kan förstås ha bättrat sig de senaste sex åren, vad vet jag?
”Min” Psyk-Lotta gick i pension förra året så henne kommer jag inte att träffa alls, annars hade jag väl sagt hej åtminstone.
Jag har däremot träffat Nils som är psykolog och gjorde någon form av bedömningssamtal i torsdags. Jag har helt klart svårare för att prata med karlar men han var helt ok. Extra plus i kanten för att han frustade till när jag berättade att ångest-KBTn förra våren bara handlade om att jag ”tänkte fel” och att man inte kan få mer ångest av den typen av behandling. Vi var helt ense om att det kan man visst, om inte terapeuten fångar upp en.
Hans kommentar var att de kanske inte hade så lång erfarenhet av patienter med djup depression och svår ångest? Nä, just det, det tyckte inte jag heller förra året.
(Jag undrar ibland vad de egentligen tänkte om min utvärdering av kursen eftersom jag sågade dem totalt. De lär ju ha förstått vem som skrivit vad med tanke på att jag nog var den som var mest kritisk (men nä, jag höll mig faktiskt från att korrigera deras felaktiga kunskaper om hjärnans anatomi!). Jag är nog en ganska gräslig patient emellanåt. 😄)

Nu väntar jag alltså på att Nils skall ta upp mitt fall med sitt team för att de ska fundera på om jag ens hör dit eller till någon annan mottagning, sen komma fram till om jag skall få någon hjälp – och hur den i så fall skall se ut.
Håll tummarna för att jag kommer till en mottagning med vettigt folk och får hjälp av någon som det klickar med!

En lång vecka

Först av allt så vill jag klargöra att även om jag har tyckt att det varit jobbigt och att jag höll på att krokna på slutet så har det varit helt ok, ingen har lagt på mig för mycket jobb och ”ansvar” mer än möjligtvis jag själv! Jag blir tvärtom glad över att vara tilltrodd, det hade ju inte varit så kul om M och C hade sagt att ”Vi är sjuka, NN tar hand om Greina och Tindra de kommande dagarna för vi tror inte att du klarar det”.

Det har onekligen varit en lång vecka där jag har haft en eller två hästar 10 dagar i sträck. Covid slog till i stallet så det har delvis hankat sig fram sedan slutet på förra veckan. Alltså, rent teoretiskt är det inte så jobbigt att gå drygt 50 meter till stallet, mocka, fixa mat och vatten och se till en häst (eller två) men det måste liksom göras och det är jobbigt. Jag har dessutom haft lite dåligt samvete över att inte ha hjälpt till med diverse andra saker i stallet, det är som sagt många som har varit sjuka.

Jag lägger för höga krav på mig själv, efter några dagar kom de där tankarna att ”Jag gör det inte tillräckligt bra” och ”Jag borde verkligen…(tömköra ett ordentligt pass, putsa utrustningen, tvätta svansen på Greina, skura ur alla fodergrejer ordentligt…)”. Saker som ägarna brukar fixa men som jag också brukar göra när jag har tid och ork.
Men vänta lite nu, det är inte M och C som säger till mig att fixa allt sånt, det är ju jag själv! Och i ärlighetens namn, hade ”NN” haft hand om töserna den gångna veckan så hade de förmodligen inte blivit så pass ompysslade som de faktiskt blev.
Nu blev det ändå en kontinuitet, Greina fick göra något varje dag även om det kanske inte blev så mycket. Har hennes man inte blivit ordentligt genomborstad på ett tag så lider hon nog inte av det, hon har fått sina hovar och andra viktiga saker ompysslade. ❤

I går tänkte jag gjort ett slutryck, kört igenom båda hästarna ordentligt och ridit Tindra men vad fasen, regn, blåst och hagel – nä, de fick springa runt lite i paddocken istället. Idag har jag varit helt stalledig, jag var faktiskt så duktig att jag bad C ta Tindra själv även om det egentligen var min dag. I morgon är allt (förhoppningsvis) åter i gamla vanliga gängor även om folk fortfarande är trötta efter att de har varit sjuka.

Vad skulle jag egentligen komma fram till med allt det har svamlet om stallet och hästarna?
Jo, att jag klarade det!
Både rent praktiskt och mentalt. Jag är trött, skittrött ärligt talat, men har hållit saker och ting flytande. Det handlar ju inte bara om hästarna, resten av livet ska också flyta. Lägenheten är måhända inte tipp-topp men helt okej (om man har tofflor på sig så märks inte allt grus på golvet så mycket), hundarna har fått hyfsat med aktivering och jag har fått en nyttig lektion i att ställa lagom med krav på mig själv, att bromsa och att tycka att det jag gör varit riktigt bra även om det kanske ”kunde varit bättre”. Heja mig!

Fem steg fram…

…tre åt sidan och två tillbaks.

Ja, ungefär såg 2021 ut för mig.
Epilepsi eller vaddetnuär, gruppterapi som var…intressant kanske inte är rätt benämning men tja, inte riktigt som jag hade förväntat mig, psykdiagnoser hit och dit, Solhem hit och dit, flytt fast datumet var lite flyt(t)ande, förberedelser där jag lyckades mer eller mindre slå knut på mig själv och som vanligt snubbla över mina egna fötter. Eller snarare lägga krokben för mig själv i form av knasiga tankar och knasiga känslor. Och, naturligtvis, covid som lurkat i bakgrunden.
För flera av mina vänner har 2021 dessutom varit ett riktigt jävla skitår med svår sjukdom och tunga förluster av närstående.

Jag har trots allt landat på fötterna – och fötterna står nu ganska stadigt här på Stora Holms Säteri.
Det är en fantastisk miljö att bo i, särskilt en dag som denna när snön bäddar in alla byggnader i mjukt vitt och ger en speciell stämning åt gården. Jag var ute på kvällspromenad för en stund sedan, såg mig omkring och tänkte Jag bor faktiskt här! med en riktigt varm känsla inombords. Att dessutom ta vägen förbi Greina och Tindra för att se till dem inför natten – bara för att jag kan – är underbart.

Dessvärre flyttade även mitt sämre jag hit. Den där biten som oroar sig, mår dåligt, försvårar saker och ting och rent allmänt åbäkar sig. Som ser problem där det inte finns några och förstorar de problem som finns.
”Det här är alldeles för bra, det kommer att skita sig!”
Jag försöker övertyga mig själv om att det faktiskt kan fortsätta vara bra, att saker inte nödvändigtvis måste strula till sig. Det är BRA att bo just här just nu, varför noja för vad som kanske (eller kanske inte) händer framöver?
Fast om jag inte oroade mig och såg svårigheter överallt så vore jag väl inte jag, helt enkelt.

Farmor Anka-bilen bor däremot kvar hos mamma. Jag får ändå inte köra så då är det bättre att mamma kan ta ut och rasta henne regelbundet.
Hon fattas mig, att kunna puttra iväg vart som helst när som helst även om jag börjar vänja mig vid att det inte går. Det är snart ett år sedan jag satt bakom ratten sist och det ser inte ut som att det kommer att ändras på ett bra tag. Det där gnagande hålet att jag kanske aldrig får köra igen försöker jag att korka igen så gott det går.

I nuläget får jag i snitt ett litet anfall i månaden vilket i sig inte är så jobbigt men det hänger ju över mig.
Neurologen vill inte riktigt sätta diagnosen epilepsi men har ingen annan diagnos eller förklaring. Tillsvidare kan jag leva som vanligt, förutom att jag inte får köra bil. Eftersom jag redan äter en ”väldigt potent epilepsimedicin” även om det är på helt andra indikationer så gör de inget på farmakologisk väg heller.

En av de riktigt, riktigt bra sakerna som hände 2021 kan dock beskrivas som fem stora, fina galoppsprång rakt fram utan vare sig sidosteg eller bakåtgående, möjligtvis med en liten glad bakutspark på slutet.
Jag började rida igen!
Att sitta på hästryggen igen efter drygt fem år är underbart. Fina Tindra är en väldigt rolig häst, jag har ju känt henne länge men inte ridit henne tidigare. Att hon dessutom är Greinas dotter gör förstås att hjärtat klappar lite extra för henne.
Jag har till och med ridit lektion(!). Med tanke på att jag inte kan ta lektioner utan att bli skitnervös, stressad och må riktigt dåligt innan så är jag mer stolt över att jag gjorde det än över hur jag gjorde det, men visst gick det bra!
Tack Cilla för förtroendet att få rida din pärla!

Vad gäller Solhem, Isak, diagnoser och fortsatt behandling så hänger det i luften. Klart är i alla fall att jag kommer att avslutas på Solhem, var jag hamnar sedan vete sjutton.
Jag har ett inbokat läkarsamtal nästa vecka, dr R är bra men det hjälper ju inte om jag ändå inte ska gå kvar. Förhoppningsvis har han åtminstone en plan över hur framtiden skall bli.

Nikka som hälsar på hos en av våra nya grannar, familjen Bäfver