JAAA…?

Jag TROR faktiskt att den ökade Lamictalen äntligen, äntligen kickar in.
Livet är lite ljusare och även om jag fortfarande är skittrött så är det nog en vecka sedan jag hade ångest sist – något som inte hänt sedan flytten i februari och innan dess förmodligen inte på ett år.
Tänk bara om alla läkare hade hållt med varandra, då hade jag fått den här dosen i oktober förra året…
Det medför en del biverkningar, jag hoppades att de skulle ge med sig som den infernaliska huvudvärken gjorde, men jag får nog leva med att ögonen blir trötta för att de inte riktigt kan fokusera och har svårt att ställa in ”ljusstyrkan” – lite värre är att jag kräks nästan varje dag.
Det kan för all del behövas kan man tycka men det finns trots allt trevligare sätt att gå ner i vikt på. Jag mår inte illa egentligen utan helt plötsligt hostar jag några gånger varpå jag får kräkreflexer och ja… ni kan räkna ut resten själva.
Det skulle kanske upphöra om jag delade upp dosen på morgon och kväll men då får jag svårt att sova istället och då är det faktiskt bättre att kräkas.
Jag skall till läkaren om ett par veckor och hoppas att det kanske finns någon anti-kräkmedicin som hjälper.
I vilket fall så känns det ofantligt skönt att det kanske, kanske har vänt. Jag vågar inte hoppas helt än men det känns annorlunda även om jag inte kan sätta fingret på vad det är.

Jag har faktiskt varit i stallet regelbundet de sista veckorna. Jag har haft bästa Flóa en gång i veckan vilket känns bra. Så länge jag är såhär fet så rider jag inte men det finns ju annat man kan göra.
Jag saknar förstås Greina också men har inte haft henne lika länge och jag tänker att det är bäst att rikta in sig på en sak (häst) i taget så får vi se sen.

Annars händer inte så mycket, Stålskroffan tuffar på, för tillfället är även hennes gastrit rätt ok så länge hon får mat fyra gånger om dagen. Jag försöker vänja henne av med nattamaten vilket går sådär, misstänker dock att hon bara tycker att det är dags för mat rent allmänt, inte att hon vaknar för att hon mår illa eller har ont i sin lilla mage.
Tror att hon kanske till och med har gått ner aningens aning till, heja oss!
Nikka mår löjligt bra, hon var nog lite dämpad trots allt när hon hade ont i halsen för nu är det full fräs. Efter att vi kommit hem efter en längre promenad (enligt konvalescentmått) där hon sprungit omkring så släpper jag henne i trädgården där hon drar ett antal repor, ofta drar hon med sig Posh också.
Nu är det ju visserligen så att de inte skulle leka med varandra för att undvika tvära starter, stopp och vändningar men de springer mest runt, runt med svansen mellan benen i äkta labbeglädje.
Poshs mående går lite upp och ner, ibland är han aningens morrig och då är det Back on Track-täcke på och vila ett par dagar som gäller men sedan är han glad och godmodig igen. Han är i ärlighetens namn inte lika fräsch som Nikka men han har inte samma förutsättningar heller.
Och i morgon fyller han år!! Posh blir sju och skall ha sitt livs första födelsedagskalas även om det bara är husse och Anne-matte som kommer. Lille Poshen, dig släpper jag aldrig <3!

Ska försöka få tummen ur och – med hjälp av mamma – få lite ordning här, precis efter flytten var det plättlätt att hålla städat – men då mådde jag ju bra. Bara att inse att när livet är skit så går det inte, då behöver jag hjälp. Det är dock långt ifrån lika kaotiskt (eller skitigt, för den delen) som det var när jag bodde i Tuve.
Jag älskar min lilla gula stuga, måtte jag bara orka nu att fixa till det som behövs mest.

Annonser

The One and Only – SKROFFAN!

Efter 7 år med den här hunden så slår hon mig fortfarande med häpnad.
Jag hade väl visserligen en bra magkänsla inför veterinärbesöket men Skroffan är helt osannolik. Hon traskade glatt in på Göteborgs Djurklinik, vägde in på 9,5 kg vilket visserligen är mycket för en cairntik – men definitivt bättre än ruggiga 10,2 som hon vägde när hon var som fetast i vintras.
Veterinär-Marianne tyckte att vi skulle börja med blodtryck, blod- och urinprover för att få svar på om det var ok (och idé överhuvudtaget) att söva Skroff för att fixa tänderna.
Att mäta blodtrycket har väl aldrig varit Skroffans starkaste sida men hon satt relativt snällt och stilla och lät Zandra fixa och dona. Även blodprovet gick bra, Skroffan var visserligen från början väldigt lättstucken men har vid det här laget fått en hel del ärrvävnad på sina kärl.
Blodproverna var BRA! Kreatininet (”njurvärdet”) har stigit knappt 10 enheter sedan i januari till 220 – i höstas skenade det iväg med 30 enheter per månad vilket enligt veterinärerna antagligen inte skulle gå att bromsa utan rulla på fortare och fortare allteftersom njurarna förlorade kapacitet och ansträngdes hårdare.
Jag glömde faktiskt att fråga efter övriga värden men uppenbarligen var de bra.
Urinprovet var ok, som vanligt var urinen utspädd men det har den ju alltid varit. Skroffan KAN koncentrera den men eftersom hon dricker mycket så blir den utspädd.
Dock hittade Marianne lite vita blodkroppar i vilket kan vara tecken på en infektion så hon skickade en odling.
Efter en koll i munnen på Skroff så bestämde vi att hon skulle sövas och fixa tänderna som visserligen inte var horribla men heller inte särskilt fina.
Jag fattar ju också att det är skillnad på en komplicerad bukoperation (kastrering + njurbiopsi) och att sövas för att få lite munsanering men påpekade ändå att Skroffan hade haft problem med blodtrycket under hela narkosen på Blå Stjärnan och att hon sedan hade fått spendera natten på IVA.
Marianne valde då att ge henne lite lugnande som även kan sänka blodtrycket samt smärtstillande redan innan ingreppet.
Så ja, sen lämnade jag min Skroffa vilket som vanligt kändes lite jobbigt – enligt Syster Yster är narkos ett jävla rävgift som skall undvikas till varje pris och med tanke på att hon är narkosläkare så borde hon ju veta – men jag är ändå rätt trygg med att lämna henne där.
Jag vet att Skroffan är i de bästa händer på Göteborgs Djurklinik och OM något skulle hända så hade ingen kunnat gjort det bättre. Dessutom är jag säker på att de verkligen tar hänsyn till hennes njurar, idag fick hon till exempel rejält med dropp hela tiden för att njurarna inte skulle ”gå på tomgång”, de valde lämpligt narkosmedel och sövde henne på gas för att kunna väcka henne snabbt om blodtrycket eller annat skulle krångla.

Kvart i fyra på eftermiddagen fick jag hämta Skroffan igen, pigg och glad och med blänkande vita tänder. De har bränt bort rejält med tandkött, framför allt på hörntänderna som nu ser dubbelt så långa ut. Hon hade även lite tandsten men var nog egentligen bättre i munnen än sist då hon bland annat hade en lös tand som jag inte ens märkt.
Nu får jag fan se till att hålla efter alla hundarnas munnar, Skroffan och Posh får inte äta ben på grund av sina magar men jag får väl borsta tänderna på dem och även använda Tropiclean som jag tycker har effekt.
För övrigt var Skroff vid god vigör, hon har ju lite problem med gastriten igen så Marianne tyckte att jag kunde testa Omeprazol (Losec) eftersom vi testat det mesta.
Annars får hon väl fortsätta äta överkokt ris tillsammans med sin vanliga mat, det verkar funka hyfsat. Hon får äta Omeprazol max 8 veckor i sträck för att sedan göra uppehåll men förhoppningsvis balanserar sig magen under den tiden.

Vi får provsvar angående urinodlingen nästa vecka så får vi väl utgå från det när det gäller fortsatt behandling.
Skall nu krypa till kojs med min nya, förbättrade Skroffa som fortfarande är mjuk och lite tjock att klämma på – men dessvärre luktar veterinär. Urk!

Fan…

Jag vet, jag ältar och är gnällig men det är så det är. Det är ingen mening med att bara skriva jätteglada och käcka inlägg när jag varken är glad eller käck.
Har haft ett par rätt ok dagar – för att vara jag – , tränat hundarna, fixat i trädgården, slappat och så vidare men mitt i alltihop så kommer ångesten och gråten rullandes, om än inte lika tungt som när det verkligen är åt helvete.
På kvällen dimper jag, inte ända ner i helveteshålet men onekligen ner i en jävligt djup sörjig grop. Och ja, som vanligt får jag ångest och gråtattacker när jag tänker på det jag sagt och gjort under dagen. Jag är helt enkelt bara en så jobbig, äcklig och vidrig människa, typ.
Jag vet inte varför jag har detta extrema självförakt för att inte säga självhat just nu, jag har visserligen aldrig tyckt om eller trivts med mig själv men det här är värre än annars.
Var hos Lotta häromdagen vilket var rätt ok, hon fick mig att lova att nästa gång jag kraschar och seriöst tänker ta livet av mig så måste jag ringa mamma och be henne att tvinga med mig till psykakuten igen.
Det känns som sagt totalt meningslöst men visst, det kan jag väl göra.
Lotta påminde också om att jag mått pissdåligt tidigare och kommit ur det och att jag dessutom nästan varje gång säger att såhär jävligt har det inte varit förr. Det är förstås svårt att se objektivt på det hela när man är mitt i skiten, träsket eller helveteshålet – beroende på dag – men dessa riktigt jävliga tankar har jag inte haft på många år.
Det känns faktiskt som om det blir värre och värre för varje gång och det är ju något att se fram emot.
Lotta pratar mycket om min ADD/ADHD/Asperger vilket kanske på sätt och vis är bra eftersom jag tenderar att glömma de bitarna och vad de innebär för mig men jag tycker ändå inte att de förklarar varför jag mår så inihelvetes dåligt just nu. Jag menar, jag har haft dessa funktionshinder hela livet även om jag inte fick diagnoserna förrän jag var närmare 35, så varför skulle de påverka så mycket just NU?
Vi kom i alla fall till att jag skulle läsa på och eventuellt få testa läkemedlet Strattera som går på noradrenalinfunktionen i hjärnan och skall funka vid ADHD och liknande tillstånd. Jag är absolut beredd att pröva, i synnerhet som jag inte kan äta Concerta, Ritalin och de andra vanligast förekommande medicinerna för detta men jag blir ändå lite fundersam när jag läser i FASS och googlar (varvid man hamnar på Flashback vilket kanske inte är den tillförlitligaste källan men när det gäller mediciner och droger brukar de ha rätt bra koll).
Strattera verkar mest hjälpa mot hyperaktivitet och koncentrationssvårigheter och det är inte direkt det jag lider av, snarare tvärtom. Jag har i princip aldrig haft svårt för att koncentrera mig – vilket i och för sig inte gäller just nu men det skyller jag snarare på depressionen än på ADD/ADHD – och hyperaktiv – öhh, näe.
Lät som om det var mindre roliga biverkningar men keep it coming, jag är rätt härdad vid det här laget.
Mamma har dessutom ringt DJKP, det vill säga Den Jävla KontaktPunkten, och bett om en läkartid + mer Circadin/Melatonin. Läkarbesöket lär vänta på sig men efter en vecka behagade Circadinreceptet trilla in i Apotekets cybervärld och, till min oerhörda förvåning, så var det TRE uttag! Jösses, nu tog de nog i så att de spricker borta på PMC, medicin som räcker hela tre månader istället för en…
Har den senaste veckan dock insett en sak som kanske kan hjälpa lite, att jag fått tillbaka tonårens PMS vilket innebär huvudvärken från helvetet och att jag dippar ännu djupare än annars. Antagligen var det därför jag mådde så ruskigt dåligt i mitten på förra veckan.
Förhoppningsvis går i alla fall en del av det här att medicinera, antingen hormonellt eller med till exempel SRRI (viss typ av lättare antidepressiva mediciner) just under de värsta dagarna.
Visserligen funkade det inte så värst bra när jag var yngre men det var snart 20 år sedan så precis som med andra läkemedel borde forskningen gått framåt sedan dess.

Nå, för att komma till något som faktiskt är positivt så är det hundarna. Nikka har haft känningar i sin hals igen och var hos veterinären i början på veckan. De sövde och kollade ordentligt, jag befarade att luftvägarna såg lika illa ut som för snart två år sedan men hon hade bara en lättare infektion i svalget, antagligen ett virus.
Hon var inte ens så krasslig att de avstod att vaccinera så nu har jag ÄNTLIGEN fått det gjord, återstår bara rabiesvaccinationen inför semesterresan i sommar som delvis går genom Finland.
Passade på att fixa till tänderna också som var rätt ok men hon hade lite tandsten. Dessutom kollade de öronen och tur var väl det eftersom hon hade en stor växtdel(?) i ena örat som var inkapslad med massa krafs.
Hon har inte haft minsta symtom men det var förstås bra att den kom väck, kunde legat där och skavt och irriterat annars.
Så Pickeluren skall snart vara på topp igen, faktum är att hon verkar må fantastiskt bra förutom att hon harklar sig lite, det är fullt ös vilket kanske inte riktigt är meningen. Hon har ändå återhämtat sig fint från skadan i somras/höstas så nu är det förhoppningsvis bara att tuffa på men hålla henne i lite strama tyglar så hon inte slår upp det igen.
Posh å sin sida verkar mer eller mindre ha gått i barndom, han skuttar omkring, leker med mjukisdjuren – som han annars mest brukar gå och bära på, nu flyger de åt alla håll och kanter med en känguruhoppande Posh efter – och gör lekinviter åt Nikka. Han hade aningens ont i ryggen sist vi var på rehab för en vecka sedan men det hoppas jag är borta igen, han verkar inte besvärad alls.
Dock har han inte alls samma kondis som Nikka vilket väl beror på att han är kopplad mycket mer än henne som springer lös för det mesta på promenaderna. Jag vågar inte ha honom lös när jag går med alla sju/åtta hundarna eftersom jag inte riktigt vet hur bra inkallning jag har på honom (han jagar inte men är inte så förtjust i främmande hanar), annars får de andra turas om och vara lösa en bit var där det är lämpligt.
De båda terriertrollen får dock finna sig i att vara kopplade, de skulle nog gärna pipa efter ett rådjur eller två om de dök upp framför näsan på dem. Skroffan skall ju dessutom ta det lite lugnt med tanke på sitt ben så det blir koppel på förutom ibland på tomten.
Ja, Skroffan, ja. Hon verkar må förträffligt, har lite känningar av magen ibland men så länge hon får sin vanliga mat + lite överkokt ris fem gånger/dygn så hålls den i schack.
I övrigt är hon pigg och glad och har kanske gått ner aningens aning. Hon fick en ny sele ganska nyligen och jag skäms att erkänna det men det var precis så att den gick runt Skroffs lilla trinda mage (å andra sidan var samma modell ganska tajt på Nikka också och hon är verkligen inte tjock!).
Nu har jag kunnat spänna in den någon centimeter utan att Skroff protesterar så hon bör inte ha blivit tjockare på sista tiden i alla fall.
På onsdag är det upp till bevis för både vikten och hälsan, hon skall in och kolla njurarna samt fixa till munnen som är i stort behov av åtgärder, hon har såväl epulider som tandsten och parodontit. Njurarna påverkar saliven(?) så att tänderna far illa och med tanke på hur dålig Skroffan varit sista året har jag inte tagit risken att söva henne – enligt alla prognoser skulle hon inte leva länge till.
Nu ser det ut som om hon hänger med ett tag till och då skall hon givetvis inte behöva gå runt med en bedrövlig mun.
Dessutom skall hon vaccineras (vanliga trippeln) om hon är ok för övrigt. Trodde aldrig att jag skulle få uppleva det, att Skroffan  överlevde sin sjuårsdag och dessutom vid så god vigör att det var läge att vaccinera henne!
Lilla StålSkroff ❤

Life is good…

…eller inte. Jag vidhåller fortfarande att Life sucks.
Det har varit några dagar utan det där nattsvarta med ångest som skär genom märg och ben och får mig att vilja köra i 190 knyck in i en bergvägg, men det är grått, så grått, så grått. Ett hopplöst grått träsk som drar ner mig allt djupare.
Jag antar att det egentligen är bättre att försöka hålla näsan över ytan i ett grått träsk än att kämpa för att överhuvudtaget kunna andas på grund av all ångest och gråt i ett kolsvart helveteshål men det suger all ork ur en.
Jag. Orkar. Inte.
Orkar inte kämpa varje vaken minut med att hålla tårarna borta eller för all del att ens vara vaken för det är så jävla jobbigt. Jag är bara tom och ihålig som ett dött skal vilket är ironiskt eftersom det känns som om jag saknar, just det, ett skal. Ett skyddande skal som gör att man orkar med omvärlden i lagom doser, att man klarar sådant som andra ser som självklart.

Har idag varit ute hos bästa Flóa, jag VILL så gärna ta hand om henne men det är svårt, svårt, svårt.
Jag kan inte ens säga VAD det är som är så svårt för det är ju något som jag egentligen tycker är roligt och om jag bryter ner det till småbitar och ”tittar” på det så är det inte ett dugg svårt och definitivt inte läskigt vilket väldigt mycket annat i mitt liv är just nu.
Lilla Flós var i alla fall väldigt blöt och ganska glad över att bli hämtad i hagen. Det kniper onekligen i hjärtat – på ett bra sätt – när man ser hennes pigga ögon, den fina lilla bläsen och den underbara pannluggen dyka upp ur grönskan när man ropar på henne. Och så de lååånga benen som tar stora härliga kliv ❤ .
Hon fick springa lös i paddocken en stund och sedan hade vi lite tricks- och lydnadsträning. Jag inbillar mig att det är nyttigt och karaktärsdanande inte bara för hundar utan även för hästar att behöva lyssna och tänka lite extra för att komma på vad den där människan egentligen vill.
Flóa var faktiskt väldigt duktig idag så jag får nog fundera lite för att komma på mer vettiga saker att lära henne – eller något kul trick för den delen. Borde vara rätt lätt att få henne att kunna apportera, till exempel.

Imorgon är det Lotta-besök igen och jag undrar redan hur i hela fridens namn jag skall orka ta mig dit. Att det kan vara SÅ jobbigt att gå upp, fixa det nödvändigaste, sätta sig i bilen, puttra in till stan, parkera, gå till PMC och sitta i ett litet rum och prata i en timme. Det är inte ens pratet som är det jobbiga, i så fall hade jag mer kunnat förstå det, utan just det att ta sig iväg alls.
Just nu känns det dessutom totalt meningslöst, vad jag än säger eller gör så är ju hela livet skit ändå liksom.

Life sucks del alldeles för många

Ibland önskar jag att jag var en hund, för en hund skulle man avliva om den mådde såhär. Det är inte mänskligt att behöva ha det så, jag orkar inte mer.
Ja, det finns stunder och dagar som är ok, och det var ett stort lyft när jag flyttade – men sedan är det rakt ner i skiten igen och det går inte hur länge som helst.
Att gråta sig till sömns igen, att få dessa ångest- och gråtanfall hela tiden, att aldrig få må BRA.
Att inte orka ta hand om sig själv, sina vänner, sina släktingar, sitt liv. Att helt enkelt inte orka överhuvudtaget.
Jag tänker inte ta livet av mig men visst finns tankarna där.
Att behöva kämpa hela jävla tiden och att dessutom inte ha chansen att se något positivt alls för det hör ju till sjukdomen att inte kunna.
Mamma skall ringa Kontaktpunkten imorgon och be om ny läkartid men jag kan inte hoppas på att det leder till något vettigt ändå.
Känns inte som om det är någon idé att åka till akuten heller för visserligen är det skönt att vara instoppad på en avdelning men det leder ju inte heller till något bra med tanke på att läkarna ändå inte håller med varandra.
Som sagt – life sucks.

En slappar-helg

Jag tänkte att jag skulle fixa en massa grejer nu medan Anne och Håkan var borta – de är i London – ; städa min stuga riktigt ordentligt, fixa i förrådet och baxa upp de grejer som inte är lämpliga att ha där på mitt loft (eller bibliotek om man vill vara fin i kanten), städa och greja i trädgården, göra ärenden…
Så, vad har jag gjort? Sovit, sovit och sovit ännu mer. Jag har faktiskt sovit så mycket att jag har skitont i nacken men det skyller jag på Annes och Håkans sängar, jag har ändå växlat mellan dem men jag får hålla med Håkan – de är inte särskilt snälla mot rygg och nacke.
Däremellan har jag rastat hundarna alternativt varit så slapp att de fått fjanta runt på tomten medan jag åtminstone sanerat densamma från hundbajs.
Av städandet, fixandet och ärendena har det blivit intet, imorgon måste jag dock evakuera oss, det vill säga sex hundar + matte/extramatte eftersom det är arbetsdag för vägföreningen. Hua!
Hade de andra varit hemma så hade vi kunnat gå dit i samlad tropp men icke att jag går dit själv för att putta badbryggan i sjön och fylla grus i hålor. Och KORVGRILLNING! Det innebär att man måste prata och umgås, visserligen tror jag inte att de här grannarna är Onda och Spionerande som i Tuve men nej, där går min gräns.
Det hade såklart varit bra att visa sin goda vilja när man nu är nyinflyttad och dessutom passa på att lära känna diverse folk i området men jag kan bara inte.
Jag kan å andra sidan inte med att sitta hemma heller, alltså får jag puttra iväg med hundarna och hitta på något käckt att göra tills det är lagom att komma hem igen. Anne och Håkan har ju en bra – och äkta – ursäkt, själv är jag officiellt på jaktprov vilket varit bokat sen lääänge.

Jag vet ju vad Anne anser om mitt sovande men jag tror faktiskt att jag behöver det ibland, att bara sova, sova och åter sova och däremellan göra ingenting och låta själen(!) och skallen vila.
Och faktiskt så har jag inte mått så värst dåligt de här dagarna. Initiativlös, ja, men inte haft ångest eller gråtattacker och definitivt inte funderat på att skära lite här och var.
Om det är sovandet, den ökade medicinen som börjar kicka in eller om det bara är en slump vet jag inte – eller så beror det på frånvaron av Anne och Håkan, hehe.

Fick ett meddelande på nätet som tillsammans med en del av det Lotta har sagt har fått mig att tänka lite extra,
Jag vill ju gärna tro att mitt dåligtmående till stor del kan avhjälpas med mediciner och att jag då orkar möta världen på ett annat sätt, att jag får en platå att stå på och ett skal som skyddar mig hyfsat men så är det tydligen ingen annan som ser det.
På sätt och vis kan jag tycka att jag vet väl bäst själv vad som får mig att må bra och inte, vad som får mig att krascha och så vidare men jag kan inte förneka att det nog behövs att någon ser det utifrån också.
Problemet är ju att jag fan inte vet VAD jag skall göra för att må bättre – då är det väldigt lätt att sätta sin tilltro till piller och tabletter, i synnerhet om man får för sig att kika in på Flashback.
Vad jag skulle komma till är att jag tenderar att bara tänka på min ångest och depression, eventuellt även mina tvångstankar och annat, men i princip aldrig på den neuropsykiatriska biten. Antagligen för att den är relativt ”ny” medan de andra diagnoserna har hängt med i evigheter.
Jag HAR ju faktiskt en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och det är klart att det sätter sina spår.
När jag fick diagnosen så var det mycket av en Aha-upplevelse, plötsligt fick jag bekräftat att sådant som andra bara sopat bort som inbillning (eller lathet) tidigare, till exempel att jag faktiskt ÄR lite annorlunda, jag HAR svårt för sociala situationer, jag har svårt att organisera mig, att få saker gjorda och så vidare faktiskt har en förklaring.
Men att därifrån ta steget och se hur det verkligen påverkar min tillvaro och vad jag kan göra åt det ur en neuropsykiatrisk synpunkt är det långt.
Jag är liksom så van vid att alla mina problem beror på att jag är depressiv och yada yada.
Kanske ligger det mig faktiskt på sätt och vis lite i fatet att jag trots allt är såpass välfungerande, om jag inte hade fått något alls att funka så hade det kanske varit lättare både att få och ta emot hjälp på rätt sätt.
Ett krux är dock att jag inte kan äta medicin mot ADD/ADHD hursomhelst, jag tenderar att bli psykotisk.
Fick Concerta som är något av en standardmedicin för kanske 15 år sedan och det var katastrof.
Å andra sidan så kommer det nya mediciner hela tiden vilket även gäller antidepressiva och liknande och jag tänker att jag verkligen skulle vilja diskutera igenom saken med en vettig läkare men det är ju uppenbarligen ganska kört.
Tänk om den perfekta medicinen faktiskt finns därute men att jag inte får den för att de redan testat ganska många mediciner och ingen längre orkar bry sig?
Fast då var jag där igen, med att tro att medicin skall lösa allt eller i alla fall det mesta.
Kan ingen lobotomera mig? Eller transplantera in en ny hjärna?

En bra dag…?

Idag åkte jag iväg till stallet för att se fina Flóa och träffa bästa stallkompisarna. Det är bara att inse att vägen tillbaks kanske är alltför lång och att det inte kommer att gå. Att eventuellt ge upp stallet är mycket, mycket värre än det någonsin varit att släppa taget – om och om igen – om skola och jobb för de har hela mitt liv varit rent ut sagt förjävliga. Även om jag ibland tyckt att det varit ok att plugga eller jobba så har det alltid varit en fruktansvärd press, inte för att jag inte klarat själva arbetet utan för allt annat. Att passa in, att klara krav både från andra och mig själv, att vara Duktig.
Att överhuvudtaget klara att gå dit.
Stallet har aldrig varit så, det har varit min fristad. Mitt ställe att tanka kraft och energi på, att även om jag ibland tänkt att folk inte gillar mig där heller så har jag ändå känt att jag hört dit, att jag har passat in.
Att kanske behöva släppa den biten går knappt ens att tänka på. Det är klart att jag inte kan ge upp än men samtidigt får jag nog tänka över att det kan bli så.
Jag VILL verkligen tillbaka men jag kan inte längre säga att jag SKA.

När jag var i stallet passade jag på att gå en liten sväng med hundarna. Posh och Nikka fick köra lite stadgeträning och vad Posh antagligen anser är rena bebisövningarna men de var riktigt duktiga. Det är trots allt roligt att se att Posh och jag börjar förstå varandra och faktiskt skärper Nikka till sig när hon får konkurrens. Plötsligt kan även hon stanna på en femöring och koncentrera sig rätt bra.
Det går heller inte att missta sig på glädjen när de båda får göra nästan riktigt labradorarbete.
Och Skroffan, ja, hon tycker mest om att bara äta godis numera. Bortskämd som hon onekligen är så anser hon att det är totalt onödigt att behöva jobba för gottorna så hon får köra godissök medan de andra apporterar = alla blir nöjda.
Man kan alltså tänka sig att det var en bra dag men på vägen hem kom den förlamande tröttheten, gråten och självföraktet. Visserligen var det nog inte hat idag men nog sjutton avskyr jag mig själv och allt jag säger och gör.
Om det här alltså skall föreställa en bra dag – och i jämförelse med gårdagen så är den trots allt bättre – så är det inte ok. Jag vill hoppa av den här karusellen som skall föreställa livet, finns det ingen ånger- eller reklamationsrätt? ARN? Åtminstone bytesrätt? (Någon frivillig som vill byta?)
Samtidigt finns det inte så mycket att välja på, jag är fast här helt enkelt men man kan undra om det verkligen är värt det.