En blogg om ingenting

Som vanligt så har jag tänkt blogga ett bra tag, inte fått tummen ur och nu har jag inget vettigt att skriva. Det får bli ett inlägg om ingenting så kanske tummen släpper om några dagar.
Så, lite allmänt bludder:
Nikka mår bättre på Previcox, hon är inte helt besvärsfri men jag är nöjd som det är. Att hålla på och trixa och joxa när vi har hittat ett preparat som funkar ok känns inte särskilt konstruktivt. Hon far ju omkring som en idiot ute så jag försöker lägga in små pauser på promenaderna eller vilodagar emellanåt.
Hon har dock musklat sig mer på sistone, inte så mycket i ryggen men hon har goa muskler för övrigt. Snart kan hon dessutom simträna ute och det kanske ger ryggen lite bättre träning.
Hon har visserligen varit ute och simmat trots att det inte är föreskrivna 17 grader i vattnet, att ropa ”NEEEJ!” hjälper liksom inte när hunden är halvvägs i Holmdammen…
Tossig kommer hon väl alltid att vara men utan tossigheten vore hon inte Nikka!
Lydig kan man vara nån annan gång.

Däremot har faktiskt Lillskiten vuxit till sig. Han sitter för det mesta stadigt på sin lilla rumpa när man har sagt till honom och han kan till och med vara lös ute. Inte var som helst när som helst men på vissa väl valda ställen – och när han är på rätt humör.
Smiter han så är det lögn i h*vete att få tag på honom igen men om man släpper honom så håller han sig i skinnet.
Den där lille slarvern som flyttade in för drygt fem år sedan har faktiskt mognat rejält, åtminstone för att vara cairn. De där rävarna kommer han väl alltid ha bakom öronen men de är lite lydigare numera.

Och matte är…sådär. En del dagar är bra men annars är det liksom segt och med lite ångest som lurar i tårna. (Den huserar oftast i tårna, där ligger den och lurkar och väntar på att få pysa upp.)
Med andra ord inget nytt och det är ju, som alltid, så jäkla svårt att se det ljusa när det är mörkt. Sååå less på det men jag har ju sisådär 45 års vana.

För att även min kära moder ska hänga med när hon läser här så informerar jag klart och tydligt att nu byter jag ämne:
Att hitta ny bostad i Göteborg om man inte har råd att köpa en är rätt omöjligt.
Visserligen byggs det mer än på flera decennier – men för vem? Även om man har råd med hyran så är kraven ofta orimligt höga, åtminstone för vanliga dödliga som jag. Till exempel så har flera hyresvärdar som krav att man skall ha minst tre gånger hyran i inkomst, eller en årsinkomst på 350 000 och uppåt, beroende på läge och uppenbarligen även på hur stor hybris husägarna har.
Jag fattar ju att de vill ha upp statusen i respektive område men ärligt talat, om man har en årsinkomst på 400 000 så inte fasen bosätter man sig i Biskopsgården eller Backa även om lägenheten är nyrenoverad eller nybyggd?!
Det är liksom fortfarande Backa med klankrig, kriminalitet och droger även om man har en rejäl slant i plånboken. Det hjälper heller inte att byta namn på gator och områdena till ”Munkebäcks allé” eller ”Selma Park”.
Det är faktiskt lite smålustigt, vem tror de att de lurar?

Så, jag fortsätter att vara mambo. Det är ganska käckt att bo hos sin privatchaufför tillika kock!
Det är dessutom bara mamma som kan göra riktig Mammagröt, nu kan jag äta det (nästan) så ofta jag vill.
Sen vet jag inte riktigt om det är positivt eller negativt att man vänjer sig vid vissa saker här i Hammarkullen?
Narkotikahandel runt knuten, man traskar snällt förbi bilarna där affärerna görs upp och låtsas som att man inte ser vad de sysslar med.
Polisbilar som kör på gångvägarna även om det inte är lika ofta nu som i höstas.
Det där med gångvägarna är för övrigt lite kul. Någon käck kommunsnubbe kände förmodligen att Hammarkullen behövde lite omsorg så numera har gångvägarna här namn med prydliga gatuskyltar. Imponerande hur mycket kostnader och engagemang de lägger ner här i förorten! (Ja, jag är ironisk om nu någon missade det.)
Av någon märklig anledning fick den allmänt kallade Mördarbacken inte heta det utan ståtar nu med det mer tilltalande namnet Nytorpsliden.
Förmodligen den mest välhållna gångvägen i hela Angered, alltid noggrant plogad/sandad/hoplappad – den är nämligen den närmsta vägen från polisstationen i Hjällbo och hit upp. Praktiskt!

Mamma, nu byter jag ämne igen:
Det är knappast en nyhet att jag ogillar hundutställningar och vad de medfört för de olika rasernas exteriör, hälsa och mentalitet. Jag kan inte komma på en enda ras som har haft nytta av utställningarna, i bästa fall är de mindre drabbade än de värsta skräckexemplen.

Jag trodde dock inte att hästvärlden var drabbad av skiten.
Det är väl inte riktigt lika illa (än?) och definitivt inte inom varje ras men man blir mörkrädd – vart är det på väg?
Värst är det nog hos araberna. En så vacker hästras, präglad av elegans och funktion, förvandlad till en grotesk varelse som knappt ens ser ut som en levande häst.
Hur kan man tycka att det här är vackert och premiera det?
(Bilderna kommer från Pixabay.)



Arabiskt fullblod av utställningstyp, detta är en storvinnare i USA
En ”vanlig” arab, jag vet faktiskt inte ens om den är rastypisk – men den ser ut som en häst!

Se där, en blogg om inget – eller kanske allt möjligt. Tadaa!

Det är mycket nu…

…fast egentligen är det inte mycket alls.
Det bara känns som mycket för skallen är fortfarande inte helt med. Till viss del beror det säkert på att jag går och tänker på det och känner efter men faktum kvarstår – hjärnan tog stryk av det där anfallet.
Det är naturligtvis ytterligare en sak att noja över, kommer jag att bli helt återställd och, vad som är värre, tänk om det blir såhär fler gånger?
Jag borde kontakta neurologen och prata med dem men som vanligt sitter tummen hårt i r*ven. Förhoppningsvis kommer remissen till MR och EEG snart men det kan ta rätt lång tid.
Det blir sömn-EEG vilket min snälla kompis påpekade inte borde vara några problem, ”Det är ju ditt naturliga tillstånd!” Att det dessutom görs dagtid tyckte hon var ännu bättre, ”Då borde det verkligen inte vara några problem!”
Tack så mycket, Runström!

Samma vänliga kompis tog för några veckor sedan med mig på en liten uppmuntrande utflykt.
Sundsby Säteri på Tjörn (eller snarare Mjörn) är väl värt ett besök! Fina vandringsleder och dessutom ett litet kafé (som vi dock inte besökte).
Om man har någon som man tycker riktigt illa om så kan man ta med denne på en ”trevlig” promenad till Grottorna.
Runström försökte förmodligen ha ihjäl både Nikka och mig, den enda som med lätthet skuttade fram på klipporna var Charlie.
Försök själva baxa en mer eller mindre panikslagen labrador över diverse höga stenar inne i en trång ravin där ni har en remsa på ungefär 30 cm att stå på för att inte trilla baklänges ner. Att jag inte är särskilt smidig gjorde förstås inte saken bättre.
Om man skall gå upp till grottorna så rekommenderar jag verkligen att man inte tar med sig sin hund, såvida man inte har en bergsget i form av en cairn, då.
Min telefon markerade dessutom denna bild som ”stötande”. 😀
Undrar om den trodde att det var en annan typ av…klyfta eller är det jag som är stötande vid blotta anblicken? 😛

Vi fick för övrigt vända, både Nikka och jag vägrade att fortsätta.
Det märks att hon inte har samma kroppskontroll som förr, då hade hon med lätthet tagit sig fram. Inte bästa promenaden för en 10-årig labbetös som dessutom börjar få spondylos.

Annars så är hon faktiskt oförskämt pigg!
Springer omkring som en idiot ute, leker med sina leksaker inne och är allmänt Nikka-tossig.
Igår var det dessutom 8 år sedan hon blev min alldeles egna Pickelur, jag hade ju henne på prov först men då gick köpet igenom.
Hon får dock Norocarp (smärtstillande/antiinflammatoriskt) nu, hon har lite känningar i ryggen och ibland i ena frambenet. Att vila hjälper inte så hon kan lika gärna få ränna omkring som hon alltid har gjort. Nikka är liksom inte en hund som man har i koppel dag in och dag ut, oavsett ålder. Och ja, vi tar hänsyn till årstiden och viltet.

Nu börjar datorn vars hjärna är i ungefär samma skick som min knorra vilket innebär att den vill sova en stund.
Nåväl, jag har bloggat lite i alla fall även om det är annat också som pyser runt i skallen.

Neurologbesök

Idag var det då dags för koll hos neurologen. Jag var mer nervös än jag trott att jag skulle vara och ärligt talat var det lite jobbigt att det först var två läkarstudenter som skulle undersöka mig.
Det gör absolut inget att de inte är färdigutbildade och måste kika på ”fusklappar”, självklart behöver de träffa patienter i sin utbildning men deras handledare kunde ju inte vara med pga covid och begränsning av antalet personer i undersökningsrummet. Möjligen skulle de väl också stå på egna ben och inte förlita sig på någon annan.
I vilket fall, det kittlas med en del av undersökningarna, man känner sig lite fånig som sitter och fnissar. Sen kommer naturligtvis ens egna funderingar – vad är normalt egentligen? Borde jag inte kunna göra si eller så?
Och har jag inga reflexer eller vettiga funktioner alls i armarna?? Sen kom jag på att just det, de är ju studenter. Vilket är troligast, att jag har noll koll i armarna eller att de gör lite fel i undersökningen?
Jag hade alldeles normala reflexer när de väl träffade rätt punkt.

Sen fick jag träffa den ”riktiga” läkaren. Hon var BRA! Gav ett mycket kompetent intryck och gick dessutom att prata väldigt bra med. Förklarade, visade, svarade på frågor utan att se ut som om jag vore den mest korkade patient hon någonsin stött på.
(Okej, jag ligger nog över medel när det gäller vettiga patienter men ändå.)
Det finns en liten misstanke om epilepsi, i så fall troligen lokaliserad vid luktcentrum i hjärnan.
Jag fick en remiss till MR och EEG, ingen aning om hur lång väntetiden är med tanke på rådande omständigheter men förhoppningsvis går det rätt snabbt. Förmodligen visar det inte så mycket mer såvida jag inte skulle få ett ”anfall” precis under EEGn och den sannolikheten är ju inte så stor.
Tills vidare kan jag leva som vanligt med undantag för bilkörningen. Ingen Farmor Anka-bil på minst ett halvår, eventuellt längre.
Läkaren tyckte inte att jag skulle ändra min medicinering, eftersom de inte vet om den ens har spelat någon roll så tycte hon att den gör större nytta än om vi tar bort den på oklara grunder.
Lamotriginet som alltså egentligen är neuroleptika men som jag äter som stämningsstabiliserande skall jag naturligtvis fortsätta med. Hon ville kolla hur bra upptag jag har (blodprov) och eventuellt höja dosen en aning.
Det känns väldigt bra med hennes resonemang kring detta, jag har varit rädd att de skulle ta bort flera av mina mediciner. Många läkare och veterinärer tenderar onekligen att sätta just sin specialitet främst och inte se till helheten.
På det hela taget är jag inte så mycket klokare än innan besöket, det är jobbigt med hela situationen men jag verkar vara i goda händer. Trött som tusan (huvudet är faktiskt fortfarande mos, har svårt att få tankarna på pränt vilket annars brukar flyta bra) men ser med tillförsikt på framtiden som det så fint heter.

Just nu är det flera i min närhet som har det väldigt jobbigt av olika skäl. Ta hand om er därute, jag tänker på er! ❤

Floda, 2018

Hjärnmos

Jahapp, för tre veckor sedan hade jag alltså någon form av krampanfall. Jag ska inte säga att det kom som en blixt från klar himmel för i efterhand kan jag se symtom som troligen hänger ihop med detta. Dock så trodde jag faktiskt att det var jag som inbillade mig eller att jag var sedvanligt gnällig. (Jag är egentligen inte hypokondriker men funderar alltid över varför det är si eller så – alltså lägger jag märke till att lilltån verkar konstig eller att det känns knastrigt i ena ögat.)

Jag satt hemma vid matbordet medan mamma höll på att fixa frukost. Sen mådde jag konstigt – på ett sätt som har hänt rätt ofta den senaste tiden – och skulle säga att jag mådde illa varpå jag sluddrade och föll ihop.
Tydligen hade jag ett rejält krampanfall i bortåt fem minuter.
Vad jag minns efter det är att det var en jäkla massa kackel långt bort i bakgrunden vilket var himla störigt. Jag såg en fin röd knapp och gjorde en Runström, ”Undrar vad som händer om jag trycker på den här?” och *KLICK!*. Jodå, rösterna försvann men en annan var kvar och lät rätt förtretad.
Tips från coachen: stäng inte av samtalet när din mamma pratar med 112! 😀

Jag var något fruktansvärt trött, rätt irriterande då att ha en mamma som kräver att man ska svara på tilltal och INTE somna.
Hon tjatade dessutom om en ambulans och att de ”skulle kolla på mig” vilket kändes onödigt, jag kunde väl få sova istället??
Nä det fick jag inte, jag fick åka pling-plong-taxi till plåsterhuset.
Riktigt vad de gjorde på akuten minns jag inte men de tog prover och jag fick göra en skall-CT. Jag har nu alltså bevis på att jag de facto har en hjärna och inte bara sågspån eller vacuum därinne. Ha!
På kvällen fick jag åka hem, med en remiss till neurologen och självklart med körförbud. Dessutom med en förmaning från dr Syster Yster att absolut inte sluta med en av mina mediciner (Lamotrigin) och en hälsning från Min Personliga Apotekare att för Jösse namn se över min medicinlista. Yes, I will!

Hjärnan har verkligen känts helt utbränd efter det, som att någon lyft på skallbenet och kört runt med en stavmixer ungefär. Den funkar ju men jag har varit fruktansvärt trött och kommer inte ihåg någonting från den följande veckan. Tror att jag mestadels spenderade den i sängen med avbrott för att rasta hundarna.
Så otroligt skönt att bo hemma hos mamma och bli både ompysslad och övervakad!
Det har blivit betydligt bättre men ja, hjärnan är liksom trött. Jag tror i och för sig att en del av den tröttheten beror på att jag naturligtvis är orolig och rätt bekymrad.

Tankarna far omkring, vad det var som hände och, framför allt, om det kommer att hända igen. Får jag köra bil sen – och vad sjutton gör jag annars?! Just nu funkar det förstås, mamma har kört mig till stallet några gånger och för diverse ärenden men det är ju inte hållbart i längden.
Självklart förstår jag att jag inte får eller kan köra bil om vi inte vet vad som är fel eller åtminstone har kunnat utesluta vissa sjukdomar. Att jag har körförbud ett bra tag framöver är en sak, men sen då?
Problemet är att jag har fruktansvärt svårt för att åka kollektivt. Det är inte bara att ”göra som alla andra”, jag kan faktiskt inte åka spårvagn eller buss hur som helst och det handlar inte om att ”ta sig i kragen och träna på att åka”.
Hur jag gjorde innan Farmor Anka-bilen? Lät allt som oftast bli att göra diverse saker eftersom jag inte klarade av att ta mig dit.

Det andra stora orosmomentet är min medicin. Flera av dem är kontraindicerade om man har sänkt kramptröskel eller diverse därtill relaterade tillstånd. Att byta till något snarlikt läkemedel går inte, eftersom de funkar ungefär likadant så har de samma biverkningar/varningsföreskrifter. Crap!
Det som är på den positiva sidan är att jag haft mina mediciner i samma kombination och styrka i flera år utan att det varit problem. Hoppas, hoppas att det går att fortsätta med dem!

Ja, sådär ser det ut i mitt huvud just nu.
Imorgon har jag tid till neurologen på Sahlgrenska, jag hoppas att vi får lite bättre klarhet i det hela då. Förmodligen hittar de inte så mycket men det känns i alla fall bra att få en extra koll.

Jag är ful…

…och dum…och elak…och rent allmänt en hemsk person.
Känns resonemanget igen? Japp, alltför väl.

Jag hade webbmöte med Isak tidigare i veckan och som mamma sade, ”Det är väl bra att du ska träffa Isak när du är ful och dum?”
Inte för att min mamma tycker att jag är ful och dum (tror jag), hon är däremot luttrad av att ha en dotter som anser sig vara både det ena och det andra i negativ väg.
Det satt hårt åt men jag lyckades i alla fall klämma ur mig till Isak att jag är missnöjd med situationen i höstas. En massa ursäkter från min sida innan jag fick fram det jag ville men jag borde vetat att han faktiskt är bra.
Med andra ord, jag fick beröm för att jag framförde klagomål och beklagade att det blivit en stor miss i kommunikationen.
Uppenbarligen hade inte Sofia och Isak snackat igenom en framtida vårdplanering, han lät rätt ställd när jag började prata om sorkkar och andra KBT-termer.
Ok, han är som sagt ingen terapeut men där skulle väl någon av dem reagerat över att han faktiskt inte hade kompetensen att ta över min behandling?

Nu när jag är ful och…ja, jag behöver väl inte fortsätta? Jag märker i alla fall att allt det där jag tränade på inte funkar när jag mår sämre – vilket jag faktiskt framförde ett antal gånger under terapin. Det är en sak att kunna resonera med sig själv, att hantera ångesten och att ta sig vidare när man trots allt har ganska fast mark under fötterna. En helt annan när marken gungar och är ganska sank.
Nånstans går en tydlig men samtidigt hårfin gräns: på ena sidan kan jag ge den där jäveln på vänstra axeln en knäpp och be honom dra åt pipsvängen (han drar visserligen inte åt det hållet men sitter liiite lösare i alla fall), på den andra sidan gränsen sitter han och asgarvar med ett MOAHAHAHA. Möjligen finns det en minimal chans att han skulle tappa fotfästet av blotta skadeglädjen men det kan man väl inte hoppas på.
Och ängeln och bitchen på högeraxeln har gått i ide, förhoppningsvis tinar de upp så småningom när februari är överstånden.

Nytt samtal nästa vecka, får se vad vi kommer fram till.

Fasen, jag skulle inte fortsätta gnälla men det känns ändå skönt att få ur sig en del.
Jag är less på att ligga som en liten blöt hög med täcket över huvudet och dessutom lipa över diverse olika saker. Till exempel så är jag en Ond Människa som brukar reta min mamma med att lägga fjärrkontrollerna i oordning. Jag kan inte låta bli och sedan grinar jag för att jag är så hemsk.

Gnäll

Jag fick ju order från Isak att skriva bra saker men det blir påfallande ofta bloggat när något är negativt.
Det beror väl i och för sig på att man (dvs jag) kan behöva skriva av sig (mig), är det bra saker och jag mår prima så behöver det liksom inte bearbetas på samma sätt.

I vilket fall, det är ett sammelsurium med tankar om Solhem, diagnos, behandling och hur det ser ut framöver.
2020 bollade de alltså med minst tre olika diagnoser varav vissa låter rimligare än andra.
Jag har missat att fråga vad som fick dem att backa vad gäller unipolär/recidiverande depression men tydligen pekade det faktum att jag hoppade av gruppterapin i höstas på personlighetsstörning…?
Det där får jag definitivt ta upp, om de menar att jag är velig och inte kan bestämma mig så kan de fundera över hur bra den där behandlingen funkade.
Vi var sex personer när kursen startade. Gång tre hade två personer hoppat av.
Jag träffade en av de kvarvarande deltagarna för ett tag sedan och tragiskt nog så avled(!) en av patienterna innan gång fyra.
Det skulle kunnat varit lite lustigt med ”10 små negerpojkar” men det här är bara hemskt.
Det är fyra gånger kvar men terapin ligger på is pga corona.
Tre patienter kvar, de är alla tre osäkra på om de vill fortsätta. De känner sig inte hjälpta och ingen av dem känner stöd från eller förtroende för terapeuterna.
Det enda positiva de har fått ut av terapin är när de har pratat med varandra på rasterna.
Verkligen lyckat, Solhem!
Det där vägrar jag att det ska få ligga mig till last!

Jag känner mig missnöjd med hur det blev 2020. Missnöjd med mig själv, missnöjd med Isak och Sofia.
Jag gjorde ärligt talat ett jättejobb under våren och sommaren med KBTn och kom en bra bit på väg.
Men…nånstans brast det i kommunikationen mellan Isak, Sofia och mig. Jag trodde att jag skulle få betydligt tydligare uppföljning och stöd av Isak men antingen har jag missuppfattat saken eller så har Sofia och Isak inte snackat ihop sig ordentligt om fortsatt kontakt.
Jag kunde väl varit tydligare med det själv men när Isak lät rätt frågande när jag pratade om ”Sorkkar” och ”Ångestspindelen” så släppte jag det.
Ok, jag fattar att han inte kan vara helt samkörd med Sofias och min jargong men det fanns liksom inget stöd, jag förväntades jobba vidare själv.

Med andra ord, jag har fått bra verktyg att jobba med men de har inte visat tillräckligt tydligt hur jag ska använda dem.
Det känns som allt jag kämpade med förra året rinner ut i sanden, jag vet delvis hur jag ska gå vidare men törs inte själv.
Jag skulle ”repetera och läsa mina anteckningar” enligt Isak, likaså de mål och möjligheter som Sofia och jag skrev ner, men den där jävla Spindelen är för nära. Ge mig en längre pinne för att peta på den, tack!

Det, i kombination med att jag ”eventuellt” ska fasas ut från Solhem är ganska jobbigt att ha hängande över sig.
Isak höll med om att ”det finns en viss risk att jag hamnar mellan stolarna”, dvs jag kommer inte att få tillräckligt med hjälp av primärvården – det är faktiskt inte vårdcentralens sak att behandla patienter med min problematik – och Solhem anser kanske inte att jag hör dit heller.
Jävla rövhål, rent ut sagt.

För att gnälla lite till så är jag i den där åldern, ni vet, där kärringar börjar få vissa problem med sina hormoner.
En vän sade lite glatt att ”det kan ju hålla på i uppemot tio år”. (Vännen i fråga tog sig igenom klimakteriet på några månader även om den perioden var rätt pissig.)
Vad som är jobbigast med det är att måendet är helt oförutsägbart. Några dagar hit, några dagar dit, totalt omöjligt att vare sig vara beredd på eller att kunna parera.
Hälsokost har snarare haft motsatt effekt, östrogen kommer jag definitivt inte att få efter att ha haft en propp i benet.
Kan någon operera bort vissa icke-längre-nödvändiga kroppsdelar, tack?

Well, slutgnällt för idag. Tack och lov för mammor, vita vänner, fyrbenta vänner, tvåbenta vänner, pojkvänner (nja, det är faktiskt bara en!) och diverse andra vänner.
Jag vet att ni finns där, tack! ❤

Opp, amaryllis! Eller Opp, humör?
Min fina amaryllis kommer från Catrine Dellbing

Hejdå 2020!

Ett väldigt underligt år är tillända och även om Covid-19 har påverkat mig betydligt mindre än många andra så är det klart att jag också har känt av oron och restriktionerna.
Förhoppningsvis kommer vaccinationerna att fungera så att livet kan börja återgå till det vanliga men vissa förändringar är nog här för att stanna, likaså insikten som många har fått att människan inte är odödlig. Det var det väl ingen som trodde innan heller, men att både vi och vårt samhälle är så pass sårbara som vi är.

Jag borde sammanfatta 2020 på ett snitsigt sätt och se fram emot 2021 med tillförsikt som det så fint heter men något som jag kommit fram till under det senaste året är att borde är ett jäkligt dumt ord.
Skippa borde och må bättre!
Se där, nästan ett nyårslöfte!

Nikka är lagad, veterinären hade vissa problem att få huden att räcka till över såret. Allt hoppande och galopperande som min hund ägnar sig åt har resulterat i en väldigt slät och stram mage – inte något som en hund i den åldern brukar ha.
Hon har ju alltid varit lite tossig, att hon har fyllt 10 gör alltså ingen skillnad.
Bästa julklapparna enligt hundarna var varsin grymtande glis som de glatt har sprungit omkring med. Glisarna är dessutom väldigt busiga och rymmer stup i kvarten, de måste alltså letas reda på lite varstans i huset. Succé, förutom att mamma avskyr grymtandet och förmodligen snart slänger ut oss (eller åtminstone glisarna!).

Mitt knä blev betydligt bättre, sen blev det sämre igen. Jag klagade över att det både såg ut och kändes som en stock vilket förmodligen fick min kära moder att tycka att jag var gnällig. (Jag är ganska gnällig så det är inte så konstigt.)
Det var först när min fysioterapeut Karin började se lite betänksam ut som jag insåg att det kanske inte var så bra, det där stockbenet.
Av sjukgymnastiken blev intet, det blev istället ett besök på jouröppna vårdcentralen som skickade mig vidare till akuten på Östra med en misstanke om ventrombos.
Att söka vård i dessa dagar är en upplevelse i sig. Det är ungefär som att gå igenom Checkpoint Charlie på DDRs tid, möjligen är väktarna något mildare än Stasi men det vete sjutton.
Man utfrågas noga om man har feber, hosta, nysningar eller något annat av Covid-19s alla symtom. Dessutom tas tempen innan man ens får komma innanför dörrarna.
Jag blev kvar ett antal timmar, förmodligen har jag haft en propp i vaden men att den släppte/löstes upp av sig själv.
Det är väl bara att inse att kärringkrämporna börjar dyka upp…

Solhem och psykiatrin hänger lite i luften just nu, i synnerhet som Isak gått in i pandemi-vården.
Diagnos, behandling och även vårdgivare är ganska öppet vilket känns rätt jobbigt. Det är liksom tillräckligt tufft ändå att vara knäpp utan att man ska behöva kämpa för att få rätt vård, jag trodde att jag var förbi det skedet i mitt liv.

Jag önskar er alla ett riktigt fint 2021, på alla möjliga plan!

Nikka, fötter och Solhem

Det var ett tag sedan, jag hamnade i det där ”Ska blogga, gör det imorgon” och helt plötsligt är ”imorgon” ”nästa månad”.
Jag gillar att blogga, dels för att jag tycker om att skriva, dels för att det får mig att sortera saker och ting i skallen. Alla hästarna är så att säga hemma i stallet men var och en måste förstås stå i rätt box och där hjälper bloggandet till.
Dessutom har jag fått helt fantastiskt gensvar, framför allt när jag har lagt ut bloggen på Facebook.
Jag svarar inte alltid på alla kommentarer, oftast hamnar även det i kategorin ”Gör det imorgon”, i synnerhet om det är något som jag verkligen vill svara på, ett klokt och genomtänkt svar. Jag formulerar jättebra svar för mig själv men de hamnar sällan där de skall vara, det vill säga i kommentarsfältet på fejjan.
Ni ska veta att jag läser alla kommentarer och de värmer och jag tar till mig det mesta. Lite svårigheter att ta till mig positiva saker men den där Jäveln på vänsteraxeln har faktiskt krympt påtagligt de senaste åren.
Det är nog Bitchen på högeraxeln som suger i sig för inte kan en Ängel vara så glupsk och bra på att ta för sig?

Hösten har liksom smugit sig förbi lite segt men vips så är det december och juldags.
Förutom Covid-19 som har påverkat oss alla mer eller mindre så har det handlat mycket om fötter, ett kasst knä, Solhem – och Nikka.
Pickeluren mår alldeles utmärkt om man frågar henne, det där med att ”Ta det lite lugnt och undvika hopp” är rena tramset enligt min snart 10-åriga Madam, det är – som alltid – full rulle både ute och inne.
Hon tappade en del i samband med magsjukan tidigare i höstas men det var nog bra med lite påtvingad vila. Nu är hon smidigare än på länge och även om hon har tappat rätt mycket muskler i ryggen så fick hon en rejäl ”tummen upp” av både vår hundfysio Ann-Christin och veterinären Marianne.

Tyvärr var en av juvertumörerna som togs bort för ett par veckor sedan malign. En väldigt låg grad, utan större risk för metastaser eller att den skulle komma tillbaka. Patologen bedömde dessutom att hela knölen var borta men faktum kvarstår, det var cancer.
Marianne och jag har bollat lite hur vi ska fortsätta, igår pratade jag med en av hennes veterinärkollegor och vi bestämde oss för att de bakersta juverdelarna ska tas bort.
Nästa onsdag blir det alltså op, inte för att det är direkt nödvändigt utan för att minska risken för nya tumörer.
Det har ju ploppat upp nya även om det blev bättre efter kastreringen och vi resonerar som så att Nikka är pigg och fräsch med chans till många bra år – och det är inte bättre förutsättningar om några år när hon är äldre. Hur vi ska göra med andra sidan får vi fundera över sen, först tar vi denna biten!
Tja, lite bröstplastik i 10-årspresent?
Svårigheten är väl att hålla henne i stillhet efteråt – och att få med henne hem från kliniken.
Min tös smilar in sig varje gång så de vill behålla henne, kanske tur att hon är en riktig mattegris! (Charlie däremot hade förmodligen gärna flyttat dit, han tycker att det är ett superroligt ställe.)

Så var det mina fötter, då. Jag har haft ont i hälarna i drygt ett halvår, till slut var det ohållbart och jag masade mig iväg till Rehab på Angered Centrum. Plantar fasciit, det vill säga inflammation i senfästet under hälen. Jag visste inte ens att vi hade senfästen där men det är väl logiskt med tanke på att hästar, hundar och möss har det…
Avlastning och vila, sjukgymnastik och även stötvågsbehandling gjorde susen. Fötterna var nästan återställda när jag försökte mig på att gå ner i split lite oplanerat, det vill säga jag slant med ena benet och knät vek sig i vad som kändes som 90 grader åt sidan. AJ SOM FAAAN!
Där gick ena ledbandet sönder vilket nog var en rätt lindrig skada med tanke på att jag först trodde att hela knät hade gått av.
Det var en månad sedan, om två månader till så beräknas det vara läkt så att jag kan träna upp stabiliteten igen. Tills dess är det vila och kryckor som gäller vilket är trist och innebär två uttråkade hundar.
Livet har liksom gått på halvfart sen dess men jag får väl knapra i mig mer koffein helt enkelt.

En annan sak som har varit ganska jobbig den här hösten är Solhem med terapi, utredningar och framtidsplanering. Det skaver liksom, jag har tappat lite av förtroendet och det känns mindre tryggt.
Jag hoppade ju av gruppterapin vilket jag fortfarande är nöjd med, i synnerhet som jag träffade en av de andra deltagarna för någon månad sen. Ingen har varit nöjd, nu är gruppen – det vill säga de tre kvarvarande patienterna – lagd på is till följd av Corona.

Frågan om min diagnos och därmed framtida behandling kvarstår. Om jag har en personlighetsstörning så förmodas jag kunna rehabiliteras och få tillräckligt stöd från primärvården, det vill säga vårdcentralen.
Det kommer definitivt inte att funka, även om jag är bättre än på många år så är jag milsvis från att lämna en öppenvårdsmottagning. En konkret sak som genast skulle skita sig är dessutom min medicinering. Det är tillräckligt svårt att få en psykiatriker att skriva ut den kombon, det kommer aldrig en vanlig läkare göra.
Är jag däremot unipolär vilket de alltså ansåg för några månader sedan så hör jag inte till Solhem utan en annan öppenvårdsmottagning. Det finns en möjlighet att få gå kvar på Solhem ändå för i så fall bör jag inte skrivas över till primärvården – jag anses för sjuk.

Det här är jävligt jobbigt och sparkar undan en del av självförtroendet JAG har byggt upp. Det är som att bita sig själv i r*ven, ju mer jag jobbar på att må bra desto mindre chans har jag att få bra hjälp i fortsättningen. Jag vet inte om det är därför eller av andra skäl men då skaver faktiskt Isak lite också. Jag fattar ju att det inte är han som bestämmer över framtida vårdplanering men lite, lite av tilliten är borta och jag saknar Sofia.
Det är alldeles för lätt att glida tillbaks i gamla spår som dessutom tenderar att bli mer och mer ingångna ju äldre jag blir.

Nåväl, på tisdag är det webbmöte med Isak, håll tummarna för att det blir ett bra samtal och att det känns bättre sen!
Nu har jag gnölat av mig lite, håll ännu mer och större tummar för Nikka på onsdag. ❤

Nikka, nånstans i en finsk skog vid Polcirkeln.
Nordkappsresan 2016

Bajs

Inte bokstavligen men lite lagom pisskänsla såhär på söndagskvällen. De senaste dagarna har varit riktigt bra och beslutet att hoppa av gruppterapin känns fortfarande rätt.
De ringde faktiskt förra fredagen och ville ha ”ett avslut” men jag tycker faktiskt inte att det behövs.
Jag mår inte bra av de personerna och det skulle förmodligen bara få mig att känna mig kass vare sig de håller med mig eller inte.
Istället ska jag till Isak nästa vecka och det är bra, vi ska framför allt prata om framtida upplägg, ändring av diagnoser och om jag ska byta mottagning. Det vill jag ju inte men så länge de inte bara sparkar ut mig så…

Mina fötter är fortfarande ”sjukskrivna” vilket ärligt talat är trist, man går mer än man tror i vardagen även om man räknar bort hund- och hästpromenader. Jag som precis tänkt börja träna upp Nikka igen, nu får det bli lite balansträning och annat inomhus där jag kan sitta och inte belasta fötterna mer än nödvändigt.
(Nikka har för övrigt vissa svårigheter med att apportera pilatesbollen, men vad ska man annars göra när man är en glad labrador och inte har något lämpligare tillgängligt? Stå på den går ju inte även om matte tycker att det är en bra idé!)

I fredags var det Suss-dag i stallet och som vanligt var det fullt med Aha-upplevelser. Den här gången fick min lektion bli fotanpassad vilket faktiskt gick väldigt bra.
Suss hade med sig en ”lekmadrass” från IKEA och hästarna fick träna att stå på den. Trots att den bara är några cm hög så gav den stor effekt, det var riktigt fascinerande att se!
Greina fick balansera upp sig själv och resultatet var en totalt avslappnad häst, jag har aldrig sett henne så avslappnad i kroppen!
Det här ska jag helt klart träna vidare på, perfekt Helene- och Greinaträning eftersom jag inte rider för närvarande.
Det är så fräckt att få nya idéer och insikter, Suss är smått magisk!
Jag fnular dessutom på olika sätt att använda hundträningen på häst och vice versa. Funkar det på den ena så borde det funka på den andra, det gäller bara att få min hjärna att tänka i rätt banor för att komma på hur jag kan påverka på liknande sätt oavsett vem det är jag jobbar med.

Och så Pang! eller snarare Smyyyg! så smyger negativa tankar och känslor in i skallen. Bara sådär, när jag gör något helt annat. Det där behöver jag ju kunna hantera men just nu hänger jag i luften.
Gruppterapin drog undan en bit av mattan under mina fötter, nu törs jag inte riktigt peta på ångestspindelen på egen hand. Jävla bajs, det går förhoppningsvis att få fotfäste igen betydligt lättare än innan men en av de jobbigaste sakerna är att man tänker och resonerar negativt. Med andra ord så ser jag inte objektivt på situationer med ångest och mående när jag är mitt uppe i dem och det är svårt att veta vad som är riktiga tankebanor och vad som är färgat av ett jävla bajsbrunt eller gråblaskigt filter.
Ta hit lite rosa fluff och enhörningar!
Sådär, nu har jag fått ur mig lite negativitet och dessutom insett att det har varit bra ett tag. Heja mig! (Det känns rätt fel att skriva just nu men någon nytta gör det säkert med det undermedvetna.)

Som bonus får ni en bild på bästaste Greina på madrassen, fotot taget av ”Cilla i stallet” eftersom jag inte brukar skriva ut folks namn om jag inte har frågat dem först. Tack alla stallvänner för att ni finns, både två- och fyrbenta!

Konspirationsteorier – Palme

Jag gör mig ganska ofta lustig över diverse konspirationsteorier, i synnerhet de om Big Pharma – dvs De Onda Läkemedelsföretagen, påhejade av sina lakejer på Det Onda Läkemedelsverket. (Det vet väl alla att personalen på Läkemedelsverket håvar in storkovan genom att vara i maskopi med Astra & Co?)

Den här gången tänkte jag dock skriva om en person som det också har förekommit en hel del konspirationsteorier om, nämligen Olof Palme.
Vem som mördade honom och varför, för att inte tala om den något taffliga polisutredningen efteråt.

Till att börja med så blir det en liten historia om en inkomstkälla som Syster Yster och jag hade i barndomen.
Jag är inte bara uppvuxen i ett blåmålat hus, det var mer som var blått (eller blåvitt) hemma.
(Således vet jag till exempel mycket väl att Blåvitt vann UEFA-cupen både 1982 och 1987. Det är väl i och för sig något som ingen av våra dåvarande grannar kunde missat heller, pappas segervrål lär ha hörts i hela radhuslängan.)
Pappa var tydligt BLÅ även politiskt. Absolut inte så att det skiftade i brunt men, som sagt, blå.
Med andra ord var han inget fan av den socialdemokratiska regeringen även om han kunde uppskatta Palmes egenskaper som politiker.

Den som först sade ”Ful gubbe” när Palme var på TV fick en liten slant. Jag fattade ju inte att det var Palmes politik som var ”ful”, jag trodde att det var hans inte så fagra anlete som åsyftades.
Palme var för övrigt med rätt mycket i TV på 70-talet, vilken lycka för Marie och mig!
(Politiskt var även jag tämligen blå i början för att senare övergå till en något rödgrön röra. Undrar vad min käre fader hade tänkt om att han näst intill närt en kommunist vid sin barm? 😀
Skämt å sido, jag är inte kommunist men inte så långt därifrån.)

Men så var det mordet på Palme och konspirationsteorierna, ja.
Vår familj vet förstås hur det egentligen ligger till med gärningsmannen – eller rättare sagt gärningskvinnan.
Mamma befann sig bara något kvarter från den ödesdigra korsningen under mordnatten och vem skulle misstänka en medelålders tvåbarnsmor, dessutom från det knallröda Hammarkullen?
Nej just det, hon har inte nämnts ens i de vildaste spekulationerna!

Annars finns det gott om teorier: PKK-spåret, Skandia-mannen, Sydafrika-spåret och så vidare. En del ganska realistiska, andra lite mer orealistiska.
En av de mest korkade läste jag dock häromdagen:
Mordet på Palme var i själva verket inget mord utan en välregisserad händelse som både han och hustrun var med på. Palme var nämligen döende i AIDS och det gick ju inte för sig att statsministern skulle dö i denna skamliga sjukdom!
De som minns 80-talet minns förmodligen även den totala AIDS-paniken som rådde under senare halvan av decenniet.
Det hade sannolikt fått rejält negativa konsekvenser för både Socialdemokraterna och Sverige om Palme avlidit av den anledningen men vilket stolpskott skulle istället ha föreslagit ett ”mord” som en lämplig lösning?
I synnerhet som det följdes av en mordutredning som snarare var ett flagrant exempel på hur ett mord inte ska hanteras? De förvecklingar som blev i samband med utredningen satte spår även internationellt och de var knappast av det positiva slaget.
Hade det inte varit lite mer logiskt att låta Palme få ”cancer” och sedan låta honom avlida på mer eller mindre naturlig väg?

Det torde vara ganska många celebriteter – och för den delen även mer ”vanliga” människor – som under åren har dolt sin HIV/AIDS-diagnos och officiellt sagt sig ha cancer eller någon liknande sjukdom. Sorgligt att det behövs och att AIDS fortfarande är så stigmatiserat men så är det ju.

Nej, jag tror nog att vi kan förkasta just den förklaringen av Palme-mordet. Huruvida det var Stig Engström, Christer Pettersson, Kalle Anka, rymdödlorna eller någon annan lär vi aldrig få full klarhet i.
Men det är klart, spekulera kan man alltid…?

”Ful gubbe” 🙂