Hejdå 2020!

Ett väldigt underligt år är tillända och även om Covid-19 har påverkat mig betydligt mindre än många andra så är det klart att jag också har känt av oron och restriktionerna.
Förhoppningsvis kommer vaccinationerna att fungera så att livet kan börja återgå till det vanliga men vissa förändringar är nog här för att stanna, likaså insikten som många har fått att människan inte är odödlig. Det var det väl ingen som trodde innan heller, men att både vi och vårt samhälle är så pass sårbara som vi är.

Jag borde sammanfatta 2020 på ett snitsigt sätt och se fram emot 2021 med tillförsikt som det så fint heter men något som jag kommit fram till under det senaste året är att borde är ett jäkligt dumt ord.
Skippa borde och må bättre!
Se där, nästan ett nyårslöfte!

Nikka är lagad, veterinären hade vissa problem att få huden att räcka till över såret. Allt hoppande och galopperande som min hund ägnar sig åt har resulterat i en väldigt slät och stram mage – inte något som en hund i den åldern brukar ha.
Hon har ju alltid varit lite tossig, att hon har fyllt 10 gör alltså ingen skillnad.
Bästa julklapparna enligt hundarna var varsin grymtande glis som de glatt har sprungit omkring med. Glisarna är dessutom väldigt busiga och rymmer stup i kvarten, de måste alltså letas reda på lite varstans i huset. Succé, förutom att mamma avskyr grymtandet och förmodligen snart slänger ut oss (eller åtminstone glisarna!).

Mitt knä blev betydligt bättre, sen blev det sämre igen. Jag klagade över att det både såg ut och kändes som en stock vilket förmodligen fick min kära moder att tycka att jag var gnällig. (Jag är ganska gnällig så det är inte så konstigt.)
Det var först när min fysioterapeut Karin började se lite betänksam ut som jag insåg att det kanske inte var så bra, det där stockbenet.
Av sjukgymnastiken blev intet, det blev istället ett besök på jouröppna vårdcentralen som skickade mig vidare till akuten på Östra med en misstanke om ventrombos.
Att söka vård i dessa dagar är en upplevelse i sig. Det är ungefär som att gå igenom Checkpoint Charlie på DDRs tid, möjligen är väktarna något mildare än Stasi men det vete sjutton.
Man utfrågas noga om man har feber, hosta, nysningar eller något annat av Covid-19s alla symtom. Dessutom tas tempen innan man ens får komma innanför dörrarna.
Jag blev kvar ett antal timmar, förmodligen har jag haft en propp i vaden men att den släppte/löstes upp av sig själv.
Det är väl bara att inse att kärringkrämporna börjar dyka upp…

Solhem och psykiatrin hänger lite i luften just nu, i synnerhet som Isak gått in i pandemi-vården.
Diagnos, behandling och även vårdgivare är ganska öppet vilket känns rätt jobbigt. Det är liksom tillräckligt tufft ändå att vara knäpp utan att man ska behöva kämpa för att få rätt vård, jag trodde att jag var förbi det skedet i mitt liv.

Jag önskar er alla ett riktigt fint 2021, på alla möjliga plan!