Under belägring

Jag har funderat ett tag på att skriva ett inlägg om Hammarkullen. Om hur det är att bo i en stadsdel som kommunen verkar göra sitt bästa för att glömma, hur det känns att gå förbi byggnader och grönområden som vansköts och som tillåts förfalla vare sig det är kommunen eller privata företag som äger dem.
Att vi Hammarkullebor som mest verkar ses som en stor seg klump som bara kräver och kostar pengar faktiskt är drygt 8000 individer där de allra, allra flesta vill ha ett tryggt och välskött samhälle där skolorna och andra samhällsfunktioner fungerar som de ska. Precis som vilka göteborgare som helst.
Kanske allra mest om hur det är att barn och ungdomar växer upp utan den utbildning, det stöd och engagemang som många av dem så innerligt väl behöver.

Men även om hur det går att vända, att det hjälper att satsa på skolor och att göra extra insatser.
Nytorpskolan där jag själv gick på låg- och mellanstadiet är ett strålande exempel. Efter år av skadegörelse, skyhög elevfrånvaro och dåliga studieresultat så fick skolan en rektor som vågade satsa.
Hon såg eleverna, hon trodde på dem, hon skaffade det där extra stödet och de engagerade lärarna – och fick fantastiska resultat redan första läsåret.
Sannolikt vändes framtiden för en hel del av eleverna till det bättre och risken för kriminalitet och drogberoende minskade rejält.
Baksidan av det hela? Budgeten spräcktes och de extra kostnaderna måste betalas tillbaka.
Samhällsekonomi är komplext och svåröverskådligt men har vi råd att inte göra de här satsningarna i förorter som Hammarkullen?

Men allt det där faller platt till marken efter de senaste veckornas händelser.
Hammarkullen är inte en bortglömd förort längre, vi får uppmärksamhet från såväl kommunen som från media – ja, från hela landet.
Gängkriget har trappats upp och vi är snarare en stadsdel under belägring.
Vi har hamnat mitt i skiten och det är fan inte roligt att bo i Hammarkullen just nu.
Polisen som sällan brukar komma på utryckning ens när det gäller pågående brott som narkotikaförsäljning finns här mer eller mindre hela tiden.
Jag vet inte riktigt om jag skall se det som positivt eller negativt att jag möter dem varje dag. Det är naturligtvis bra att de försöker ha läget under kontroll och har en ökad beredskap men anledningen till att de är här är skrämmande. Risken är dessutom att de funkar som en trigger och ännu lättare gör att det smäller här.
Både polisen och gängen sätter upp vägspärrar för att ”ha koll på vilka som rör sig i området”. Farmor Anka-bilen och jag ser knappast ut att höra till någon av ligorna men personerna i bilen framför kanske gör det och vad i helvete gör jag om det smäller?

Var och en är sig själv närmast och jag är självisk och hoppas att om det smäller – eller snarare NÄR det smäller – så sker det i Backa och inte här.

Charlie nedanför vårt hus
Yeii, vi bor i Hammarkullen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s