Solhem å sånt

Just nu är jag varken personlighetsstörd eller bipolär, vi stoppar in nästa diagnos som är unipolär. I princip samma sak som bipolär fast man har bara ner-perioder, ingen hypomani. Med andra ord, mer eller mindre kronisk eller åtminstone recidiverande depression.
Det låter rimligt men det hade de väl kunnat komma på lite tidigare?
Tack så j*vla mycket för ingenting, psykiatrin i Göteborg! Fast det är inte ens ”ingenting”, snarare har de klantat till det med att tappa bort min journal, glömma bort att skicka remissen otaliga gånger och till sist skickat en ofullständig remiss med fel diagnos.
Personlighetsstörning har egentligen aldrig varit aktuellt så var fasen fick PMC det ifrån?
Omväxling förnöjer, heter det ju, men det behöver inte gå till överdrift!

Nåväl, jag har träffat Psyk-Isak igen för en sammanfattning av nuläget och vad som väntar framöver.
Jag ska som sagt eventuellt flytta över till Mottagning Centrum (fortfarande i Borås) men de behöver inte ett års övergångstid som det vanligtvis är utan de förlitar sig på Solhems iakttagelser under de senaste fyra åren.
Jag slipper tack och lov att dra ner på medicinen, annars kan det vara aktuellt att minska eller sätta ut vissa läkemedel för att karakteristiska symtom ska visa sig och underlätta en korrekt diagnos. Skönt!

För andra gången under vår tid tillsammans lyckades jag få Isak tårögd. Förra gången var det för att jag hade fått en partner vilket fick honom att bli både blank i ögonen och att stamma, den här gången var det för att jag har blivit arg! 😀
Alldeles lagom, konstruktivt arg med en himla bra känsla efteråt och det är då inte ofta det händer! (Jag är faktiskt riktigt stolt över mig själv, annars känns ilska bara som en destruktiv kraft, nu börjar jag lära mig att använda den på rätt sätt. Den lilla bitchen på min högra axel växer, yeii!)

Vad som hände med mitt arga utbrott är en lång historia men den inkluderar (påklädda!) grannar och att fräsa ifrån och sätta ner foten för någon annan. Jag kan!
Sen får jag väl ta mig ett snack med Fröken Norrblom och hennes raggige polare som givetvis ändå ville pussa på och fjäska med objektet för ilskan.

Lite ovant för Isak också, annars brukar han behöva jobba med sina patienter för att de inte ska få så stora vredesutbrott men han trodde inte att det var så stor risk att jag skulle gå bärsärk…

Framöver väntar en Skidutredning som jag inte har en aning om vad den innebär men sen kan de ta bort min felaktiga personlighetsstörning. Blir det då en störd personlighetsstörning?
Sen ska de ha en vårdkonferens och fundera på var jag hör hemma men tillsvidare har jag kvar Solhem och ”min” Isak. Han är faktiskt jäkligt bra, jag har haft enorm tur som fått både honom och Sofia.

I oktober börjar en ny ”Mupp-grupp”, det vill säga gruppterapi. Den här gången är det ett pilotprojekt i Mindfulnessbaserad beteendeterapi, det blir ganska intressant faktiskt.
Tänk vad man kan förändras på några år, för tre år sedan hade jag varit skitskraj för en ny gruppterapi, nu ser jag fram emot den även om det blir jobbigt. Träffar en gång i veckan, sedan har man dagliga hemuppgifter.
Återkommer med rapport!

En reaktion på ”Solhem å sånt

  1. Jag har inte velat säga något tidigare, men att du inte är bipo hade till och med jag kunnat säga med 100% säkerhet. Jag ville som sagt inte säga något för att inte komma med lekmans-pet i det som faktiskt ska föreställa vården, särskilt inte när du fått förhållandevis bra hjälp och dessutom Isak och Sofia och gruppterapin, men det känns skönt att ändå få säga ”ha, jag hade rätt!”.

    Hoppas nu att du kan få journalen ”skrubbad” från diagnoser du inte har, det är inte alltid det lättaste har jag förstått – en bekant från hundforat som gick under namnet Khabit, har försökt få väck två diagnoser i flera år nu, och det verkar i stort sett omöjligt trots att nuvarande kurator/behandlare under utredningen som till slut kommit till skott säger att hen INTE ser några tecken på endera diagnos. Att _något_ är ”fel” hos Khabit är det ingen som disputerar, framför allt inte hon, men de här två diagnoserna är rätt allvarliga och det känns verkligen inte som hon.

    Kram fina du, hoppas att vi snart kan ses. Fuck covid!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s