Hejdå Sofia!

Jahapp, en allmän blaj-blogg.
Terapin traskar vidare, det har inte hänt några jättegrejer det sista men vi har diskuterat hur vi gör framöver.
Sofia ska sluta så det är bara ett fåtal gånger kvar vilket känns väldigt snullet. Det är väl möjligt att terapin skulle ha avslutats relativt snart i vilket fall som helst, jag vill fortsätta men det är tydligen bara tänkt att man ska ”komma igång och träna och sedan köra vidare själv med lite stöd”, dvs Isak.
Jag är rädd för att en hel del av det jag har jobbat med under våren kommer att försvinna, för att använda en hundträningsterm så är beteendet inte befäst än. Dessutom har jag inte haft terapin under någon särskilt jobbig period, det har varit tufft för att jag gått i terapi men grundläget har varit rätt ok. Det är ju när det går neråt som det verkligen behövs, att kunna bromsa och tackla det som dyker upp då.

Men det är det alltså ingen idé att grubbla över eftersom Sofia ändå försvinner. Jädra skit, jag tyckte verkligen att vi funkade bra tillsammans vilket jag tror var ömsesidigt.
Jag frågade om det finns chans att få en ny terapeut så småningom och då började vi som sagt prata om planerna framöver. Och…det är rätt tillsnurrat.
Jag har troligen fel diagnos (tack för det, PMC!), jag fick nämligen ingen vettig remiss när Göteborg lämnade över mig till Solhem och de har inte gjort någon ny utredning.
Jag har klassats som att ha ”personlighetsstörning” vilket är något helt annat och betydligt mer underordnat än vad jag egentligen borde ha som huvuddiagnos.
Väldigt förenklat så kan personlighetsstörning läka ut och med terapi mer eller mindre försvinna helt. Läkemedel har ingen större effekt, mer än tillfälligt ångestdämpande möjligtvis.
Överläkaren på Solhem har ju redan varit inne på att jag är bipolär typ II eller möjligen unipolär, baserat på historiken och hur jag svarar på olika mediciner. Det verkar dock inte ha ändrat diagnosen – och att vara bipolär försvinner inte, det ”läker inte ut”. Visst kan man ha nytta av terapi för att lära sig hantera sin sjukdom men man blir inte bra.

Om de har utgått från fel diagnos så kan jag ju förstå att deras plan inte riktigt har korrelerat med vad jag själv tycker.
Jag förstår att de inte har tröskat igenom hela min journal men Sofia hade alltså inte fattat hur dålig jag blir när det verkligen skiter sig – och att det återkommer.
Det stora kruxet är att med ändrad diagnos så hör jag inte längre till Solhem. Jag får fortfarande gå kvar i Borås men inte på samma mottagning.

Sofia och Isak skulle titta över det här, de slänger inte ut mig i alla fall utan det blir i så fall ett gradvis övertagande där Solhem har kvar huvudansvaret.
De var dock inne på att eftersom jag trivs så bra på Solhem så vore det idioti att byta mottagning även om de inte är helt inriktade på mina problem.

Tänkt vad käckt det vore om det gick att diagnosticera psykiska sjukdomar med ett enkelt blodprov eller en vanlig slätröntgen!

Trollskogen på Ölands norra udde, ett väldigt speciellt ställe!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s