Jag finns – och syns!

Tack så innerligt för alla fina svar och reflektioner på mitt förra inlägg! Det värmer men samtidigt skrämmer det lite.
Förutom att det av förklarliga skäl ligger mig nära att fundera över så är det rätt intressant även i ett större perspektiv. Varför är vi så många som har dålig självkänsla och varför är vi så dåliga på att ”se” och bekräfta varandra? Är det delvis Jantelagen som slår till? Hur ser det ut i andra kulturer – och hur stor skillnad är det mellan tjejer/kvinnor vs killar/män?
I gruppterapin så hade visserligen även flera av männen dålig självkänsla men just det där med att inte bli sedd eller att bli bortglömd var det nog bara kvinnor som kände.

Så, sitter det bara i skallen på mig och på så många andra?
Dessvärre inte!
Till viss del, absolut, men har man hört ”Oj, vi glömde visst dig!” och ”Nej, dig kommer jag inte ihåg…? Ja, just det! Du är ju [Maries syster/Annes kompis/vem eller vad man nu minns mig relaterad till]!” så fastnar det till slut, och skaver.
För naturligtvis är det de gångarna man själv minns, när man blivit glömd eller inte har blivit sedd. Att man faktiskt blir ihågkommen och sedd för det mesta rinner liksom av en.
Där kan jag tänka mig att självkänslan har en stor betydelse! Om man är självsäker så bryr man sig förstås inte lika mycket, snarare blir man väl irriterad och tänker ”Jäkla pucko!”.
På mig så klistrar det liksom fast och blir till lager på lager – och desto svårare att bryta sig loss från.

Man fastnar dessutom i den rollen, man blir den där som faller undan, som inte vågar eller kan ta plats och bli sedd.

Min körskolelärare Kristina förtjänar en eloge och borde kanske blivit psykolog istället. Inte nog med att hon fick mig att ta körkort, hon gav mig också det värdefullaste rådet när det gäller bilkörning och som jag borde ta till mig även i vardagen: ”Som tjej i Göteborgstrafiken måste du använda de här!” och viftade med armbågarna.
Jag har ju lärt mig det när det gäller att köra i Göteborg även om det tog ett bra tag. För att kunna byta fil och hamna rätt vid Tingstadstunneln så behöver man ganska vassa armbågar (annars hamnar man på alla möjliga konstiga ställen. Alternativt så tar man helt enkelt Angeredsbron även om man ska söderut. Lite dumt när man bor på Hisingen vilket jag gjorde på den tiden).

Då kan jag väl skaffa lite vassare armbågar även till vardags? Sådär lagom, inte så att man knuffar bort eller stöter sig med folk men så att man får plats? Eller rättare sagt, så att jag får plats!
Ro hit med en fil, någon!

Men det är svårt, det är skitsvårt!
Det handlar inte bara om att ändra sig själv, det handlar om att ändra sina relationer. Att bryta invanda mönster och det är inte alltid det funkar.
Det finns inte alltid plats, det går liksom inte att parkera en långtradare i en ruta avsedd för moppar. Möjligen knö in en Farmor Anka-bil men det går inte alltid det heller (i synnerhet inte om man har vissa problem med att backa och manövrera på små utrymmen).

Inte fallskärm utan snäppet bättre – skärmflyg över Åreskutan

Att våga när det gäller något man inte är rädd för, det är plättlätt. Följaktligen hade jag inga problem med att hoppa fallskärm vilket jag inte tyckte var så värst läskigt – men det tycker många var otroligt modigt gjort (eller korkat, beroende på vem man frågar).
Men att utmana sig själv och dessutom riskera att förlora den plats och det utrymme man faktiskt har, det är jävligt skrämmande!

Jag har kommit en liten, liten bit på väg.
Så se upp, för här kommer JAG! Inte som någons lillasyster, inte som någons kompis eller som någons matte utan just jag, Helene. På alldeles egna ben och jag får både synas och ta alldeles lagom med plats.

Det ser nog så lugnt ut men här går kontinentalplattorna isär varpå det uppstår både vulkanutbrott och geysrar.
Thingvellir, Island 2010


En reaktion på ”Jag finns – och syns!

  1. Jantelagen nämnde du. Folk brukar bua åt den eller skratta åt den. Jag tycker det är fel. Det är ur många aspekter en bra lag – framsprungen ur folkdjupet…

    1. Du skall inte tro att du är nåt.

    oftast läses denna paragraf fel. Underförstått och självklart är att ALLA är nåt. Su skall alltså, från den utgångspunkten, inte tro att du är annorlunda, varken böttre, eller sämre, än oss alla andra. Du har samma värde som oss och vi har samma värde som dig. Du är välkommen hit till oss och att vistas bland oss – under förutsättning att du accepterar oss som likar.

    Paragrafen handlar alltså i botten om jämlikhet och acceptans – och ser vi tillbaka i tid så finns det faktiskt levnadsregler redan på vikingatiden. Läs Havamal, det ör en fin bok.
    * Ingen är så dålig att han/hon alls inte duger.
    * för alla finns en uppgift där han/hon passar perfekt.

    Redan vikingarna för mer än tusen år sedan accepterade varandras olikheter och skador oxh insåg att alla har samma värde. Den aom inte kan kämpa med vapen kan passa barn och sköta elden. Viktiga uppgifter för att samhället skall bestå.

    Så min vän, livets stig är inte rak och enkel att vandra på, den vindlar hit och dit – men du har knatat på bra och kommit långt och jag beundrar dina framsteg. Du ÄR nåt, på samma sätt som oss alla andra, inte mer än oss, inte mindre heller.
    Du är, och har alltid varit, en av oss. Det är så vi ser dig – och alltid har sett dig. Det känns underbart att även du ser dig så 🙂
    Så – ta plats bara!
    Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s