Skit, skit, skit

Är nere i en dipp igen, jävla skit rent ut sagt.
Missade de sista gångerna på gruppterapin så nu får jag inte gå kvar på Vup-Rehab även om jag är välkommen tillbaka vid ett senare tillfälle. Jag har fortfarande Isak och ÖVM på Solhem så jag är inte totalt utslängd, bara från grupperna.
Det är så otroligt svårt att försöka tänka klart när det är såhär, jag vet inte vad som är  realistiska tankar och känslor och vad som är påverkat av sjukdomen. Möjligen har de senaste årens terapi och ändrade medicinering gjort att jag har en lite bättre grund att stå på, jag har åtminstone en tanke att det kan vara depressionen som får mig att tänka bakvänt och tolka allting åt helskotta.
Det gör inte så mycket åt känslorna i sig men jag tror att det ändå är bra. Den där elaka jäveln som sitter på min vänstra axel och trycker ner mig totalt har krympt lite, lite.

Samtidigt är det rätt bittert, det är klart att jag vet att jag aldrig kommer att bli frisk och att dessa dippar dyker upp emellanåt men det gör ändå ont att se så mycket av det jag vunnit de senaste åren åka ner i avloppet. Näst intill tillbaks på Ruta 1, men förhoppningsvis kan jag hitta tillbaks till en del av de bra grejorna som jag jobbat med på Vup-Rehab.
Men som en av mina grupp-kompisar sade, ju högre upp man klättrar, desto högre har man att falla så ibland tänker jag att jag ska nöja mig med att bara hålla näsan ovanför vattenytan och inte mer än så.
Om man inte försöker så kan man heller inte misslyckas, typ.

Sedan den djupa depressionen 2014 så har jag försökt att komma tillbaks till där jag stod innan och även om jag vunnit mark på andra områden så är det bara att inse att vissa saker måste jag släppa taget om. Igen.
När jag blev sjukpensionär och dessutom släppte många andra förväntningar och förhoppningar om livet så trodde jag att det var slut där men visst fan har jag mer att förlora!
Frågan är om det går att välja eller om det helt enkelt är så att vissa saker klarar jag, andra kommer jag aldrig att fixa igen.

Nu har jag suttit och gnällt så jag blev ledsen så jag får väl skriva om nåt positivt också.
Hundarna mår toppen :-).
Att Nikka har hunnit fylla åtta märks definitivt inte förutom på hennes gråa nos. Hon är bland de barnsligaste i flocken trots att hon är näst äldst, den hunden kommer nog att gå direkt från att vara barnslig till att hamna i barndom igen på grund av ålder…
Hon hade en del strul med svansen och ryggen i höstas men efter elbehandling och lite annat från bästa Ann-Christin på Fyrfotagården så är hon helt ok igen. Vi fick order om att hon skulle ”vila svansen” – hur vilar man svansen på en labrador?!
Lillskiten, a k a Charlie, är fortfarande just en glad liten skit men jag tror banne mig att han börjar bli vuxen! Kan väl vara på tiden med tanke på att han numera är fem år. Han har utvecklats otroligt sedan han kom för snart tre år sedan. Jag trodde att jag aldrig skulle kunna ha honom lös eller att vi skulle få till ett vettigt samarbete som ledde till något men faktum är att han faktiskt är duktigare och lydigare än Nikka vid en del tillfällen!
Det beror väl på att jag slarvar rätt rejält med Nikka, hon får för det mesta göra lite som hon vill medan jag är betydligt mer konsekvent med Charlie.
Börjar Nikka balla ur så räcker det med ett strängt ”Skärp dig!” så kommer lydnaden tillbaks. Händer samma sak med Charlie så blir det till att backa ett antal steg när det gäller allt, inte bara just det moment som de slarvar med.
Jag är så innerligt glad för mina goa hundar!
Bästa medicinen, helt klart, i synnerhet som de även ”tvingar” mig till aktivitet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s