Blogga var det, ja!

Det gick ju sisådär med bloggandet, *host*.
Nåväl, nytt år och nya tag, man kan spy på att vara klämkäck! Vill man ta nya tag så gör man det där och då, när det är läge för det – inte för att det är ett nytt år.

Med det sagt, jul och nyår är överståndna med livet i behåll (vilket inte är en självklarhet).
Sedan sisådär en 20 år tillbaks har jag firat någon form av alternativ jul, det vill säga inte med familjen utan med vänner eller själv med hundarna.
Det är inget som helst fel på min familj eller släkt, tvärtom är de goa och tämligen normala allihop, men jul firar jag helt enkelt inte med dem – ett av de bättre besluten i mitt liv, faktiskt.
Jul har varit ett helvete av olika skäl, vilka samtliga berott på mig själv och eftersom jag inte har egna barn så kan jag gott skippa det där klassiska julfirandet.
Märkligt och mycket sorgligt att den största och mest ”familjevänliga” helgen på året leder till så mycket ångest och elände hos så ofantligt många!

Nå, julafton sov jag hela förmiddagen, annars brukar hundarna och jag ta en långpromenad med fika.
Sen blev det middag med Runström och Rosvall, varpå vi segade i vardagsrummet tills det var dags att gå och lägga sig. Helt perfekt, även om jag borde fått tummen ur och tagit den där långpromenaden även om det var snöblask ute.

Nyår firades också i goda vänners lag, dock inte med samma vänner.
Till stor del behagligt avslappnad den med men trevligt hade vi!
För första gången på flera år drack jag alkohol – rom & cola – vilket fick mig att ligga och fnissa större delen av natten. Enligt drinkfixaren var det ”pyttelite” rom i, jag undrar jag… Eller så är det det där julteet som värden bjöd på som var orsaken!
Tyvärr får jag konstatera att Nikka numera är berörd av smällare och fyrverkerier, förmodligen på grund av grannarnas helvetesfyrverkeri förra nyår.
Hon är inte rädd, men tycker att det är obehagligt.
Jag delar inte åsikten att man skall nonchalera rädda hundar, när de väl kommit över gränsen att det är läskigt så kan man lika gärna ”bekräfta” deras rädsla – ”Jag ser att du tycker att det är obehagligt, kom hit till mig där du är trygg!”.
Måste vara hemskt att vara rädd och inte en käft bryr sig, vet ju hur det är att ha ångest!
Följaktligen fick Nikka sitta i soffan och käka godis vilket hon tyckte var rätt ok.
Det är bara inomhus hon reagerar, när jag rastat henne och det smällt längre bort bryr hon sig inte ett dugg.
Lillskiten (dvs Charlie) tyckte att det var jättespännande med smällandet, han hade förmodligen velat gå ut och vara mitt i smeten. Knashund! ❤

Så – vad händer under 2018?
Jag ska tjafsa mera för att få den där j*kla medicinen som faktiskt hjälper, det är ju idioti att inte få den. Får släpa med mig mamma till specialisten så kanske hon kan förklara vilket jag uppenbarligen inte klarat.
Har även fått ett intyg från psyk-Isak att jag mådde mycket bättre i höstas när jag åt den under tre månader, åt helvete när jag fick alternativet och halvbra utan den typen av medicin alls.
Gruppterapin lär fortsätta, jag var så skeptisk i början men det är verkligen bra!
Jag har alltid tänkt att det skulle vara läskigt och att jag minsann har vänner som jag kan prata om allt med.
Vad jag inte ens insett att jag saknade var samhörigheten, att sitta 6-8 personer i en grupp och vara lika knäppa allihop :-D. Att precis förstå varandra och kunna dela med sig av sina erfarenheter, både bra och dåliga.
Hjälper det? Jag vet inte, men på något sätt har jag fått lättare att acceptera (skulle nästan vilja säga ”bejaka”) mina knäppare sidor. Jag har nästan aldrig skämts för dem, men nu får de komma fram mer i stället för att tryckas undan.
Bara som en sån sak att jag suttit i den senaste gruppen och gråtit – och stannat kvar!!
Inte bara det, jag har fortsatt att gå där vilket inte hade funnits på kartan tidigare.
Att vara så trygg med andra att jag tagit mig dit trots att det varit en pissdag, börjat grina utan anledning mitt i alltihop, suttit kvar och inte skämts ett dugg.
Det är stort, de som inte känner mig väl inser nog inte hur stort.
Sen blev jag så innerligt, innerligt glad för att en av deltagarna kom fram, gav mig en spontan kram och berättade att h*n fick sådan styrka av mig, av det jag berättar och ger tillbaks till de andra. För en gångs skull tänkte jag faktiskt inte ”Äh, det säger h*n säkert bara” utan det gick rakt in i själen.
(Man får egentligen inte kramas, ”ingen fysisk kontakt”, men vad man absolut inte får göra är att ha sexuella kontakter med de andra deltagarna. Inte så stor risk, om man så säger 🙂  )
Så jo, jag tuffar vidare även om det känns alldeles för tufft ibland. Men det finns ju vissa ljuspunkter här och där! ❤

Annonser

En reaktion på ”Blogga var det, ja!

  1. Överlag måste jag ju säga att du, åtminstone med ledning av det du skriver, verkar ha fler ljusglimtar än svarta hål. Om jag fick önska en sak så vore det att du kommer ihåg/tar dig för att blogga regelbundet om ditt mående (annat också förstås!), om du vill kan du ju till och med göra inläggen privata, och så går du tillbaka och läser om ljuspunkterna när du hamnar i en svacka. Då ser du att de punkterna finns och att de faktiskt är ganska många. Det är skitsvårt att se att det finns något bra när man är i det svarta hålet, då behöver man bli påmind. Och att du har gruppen, härligt! Jag tror inte att varken du eller hen som kramade dig blir förvisad eller ens förmanad, däremot är det faktiskt en bra grundregel – framför allt eftersom många faktiskt inte gillar fysisk kontakt med okända.

    Skit också att Nikka blivit berörd men som du skriver, inte så konstigt när idiotgrannarna agerade som de gjorde förra nyår. *hatar* Det är ändå bra att hon kan slappna av ute, min Oliver mådde fruktansvärt både ute och inne och sista två dagarna eller så kissade och bajsade han bara mitt i natten, han vågade helt enkelt inte vid andra tider. Fyra av hans fem sista år hade jag sambo med bil, han kände sig trygg i bilen så vi satte oss i bilen vid 22-tiden på nyårsafton och så körde vi ut på landet och satt där i ett par timmar, vid 01-tiden rastade jag honom i koppel därute och när vi kom hem sprang jag in i porten med honom, så fick sambon parkera bilen. Det var de bästa åren för Oliver.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s