Ett INLÄGG?!

Insåg att jag inte bloggat sedan Posh dog för två år sedan. Jag har tänkt göra det ett antal gånger men inte fått tummen ur – och ju längre jag väntar desto hårdare sitter tummen.
Det blir inte något särskilt långt inlägg (för att vara jag, i alla fall) men tänkte komma igång med en snabb sammanfattning om vad som hänt de här två åren.
Posh, och inte minst Skroffan, lämnade ett stort tomrum efter sig.
Nikka är världens bästa hund men inte ens hon räckte till – det saknades helt enkelt en liten terrier här hemma!
Det var snubblande nära att det blev en borderterrier då jag var innerligt trött på både cairnklubben och merparten av uppfödarna – men i april förra året fick jag ett lite oväntat meddelande.
Det var från en cairnbekant – en av de få uppfödare som jag faktiskt kan tänka mig att köpa valp från – som hade fått en tvåårig hane i retur pga husses sjukdom. Visste jag möjligen någon som kunde vara intresserad?
Jag skulle ju ha en tikvalp, inte en vuxen hane! Men jodå, jag åkte och tittade och det är klart att Charlie, a k a Lillskiten, flyttade in och blev kvar! ❤
TACK Ann-Christin för min fine lille kille!
Han är en cairn ut i klospetsarna; en glad skit som charmar de flesta och som är alldeles lagom terrieraktig. HUR kunde jag ens tänka mig något annat än en cairn igen?!
På köpet fick jag dessutom en fantastisk uppfödare och ett helt gäng cairnägare.
(Nikka har en lika fantastisk uppfödare med tillhörande valpköpare men de bor ju så långt bort!!)
Det lär komma mer om Charlie senare, vad ska man blogga om annars? 😉

I maj det året hände något otroligt tråkigt. Min medryttarhäst sedan fyra år tillbaka, Flóa, drabbades av tarmvred och trots att veterinärerna nere i Slöinge gjorde allt de kunde så gick det inte att rädda henne.
Finaste flickan, du kommer alltid att fattas oss! ❤

Jag kämpar fortfarande för att komma tillbaks efter depressions-skovet eller vad man nu skall kalla det. Inte ens baby-steps men det går i alla fall åt rätt håll. Tyvärr tror jag inte att jag kommer att bli återställd ens till den halvfungerande människa jag var innan 2014 och det gör onekligen jävligt ont att undan för undan tvingas släppa taget om bitar av en själv.
Man kan ju tycka att jag borde vara van, men uppenbarligen inte. 😦
Vad som däremot är positivt mitt i den här skiten är Solhem, vuxenpsyk på SÄS.
En mottagning som FUNKAR!!!
Äntligen får jag vettig hjälp och, framför allt, så känner jag att det finns ett säkerhetsnät omkring mig igen.
Jag har fått en kontaktperson som heter Isak, jag blev först lite skeptisk när jag insåg att jag kunde vara mamma(!) till honom men han är bra! Det klickar mellan oss, vi förstår varandra och har samma humor vilket faktiskt är rätt viktigt, åtminstone för mig.
Jag har en viss galghumor när jag mår dåligt (ok, även när jag mår bättre 😉 ) och det skulle bli totalt pannkaka om Isak inte begrep den.
Han är heller inte så där psykologsvamlig som en del som jobbar inom psykiatrin är, oavsett om de är psykologer eller inte.
Rakt på sak, ger en lagom spark i r*ven när det behövs och begriper när han ska låta bli.
Jag har dessutom blivit remitterad till vuxenpsyk-rehab och, ve och fasa!, gruppterapi *gulp*. Jag var synnerligen skeptisk men det är faktiskt bra!
Vad jag inte insett tidigare är att jag har visserligen många sociala kontakter varav några är riktigt nära vänner som jag kan prata om det mesta med, men det är få som verkligen begriper vad det handlar om.
Att hamna med ett gäng som sitter i samma skitbåt har varit en stor tillgång – och då har vi ändå inte kommit igång med ordentlig terapi än utan gått diverse introgrupper och annat.
Jag vet inte vart det kommer att leda och det kommer säkerligen att vara skitjobbigt periodvis, men det känns som att det ändå kan göra lite nytta – och då är det värt det.
Hade jag vetat vad Borås hade att erbjuda så hade jag bytt vårdgivare långt innan jag flyttade till Floda!

Floda, ja. Jag älskar mitt lilla gula hus och all härlig natur runt omkring. Mina paranoida tendenser är helt klart mindre här!
Helt ok avstånd till Göteborg men det ÄR långt till stallet. Att pysa dit när man ändå har vägarna förbi blir inte av och även om jag försöker att åtminstone vara där varje vecka så går det lite si och så med den saken.
Det är underbart i stallet men tar också massa kraft. Att något som bara är positivt kan vara så totalt urlakande!
Inser att just nu får jag prioritera Vup-rehab och hundarna men jag vägrar släppa taget om vare sig hästarna eller kompisgänget därute.

Ja, det var det där med ett ”kort inlägg”. 😉
Well, för att vara jag så är det rätt kort med tanke på att det sammanfattar de två senaste åren.

Nikka Charlie agility
Foto; Katarina Olsson

 

Annonser

En reaktion på ”Ett INLÄGG?!

  1. Hurra, du bloggar igen! Vad skönt att Isak är en så bra kontaktperson, sådant är ju himla viktigt. Jag har inget behov av en och den jag blev tilldelad, en dam i 60-årsåldern som jag träffade en gång efter att jag ”gjort slut” med pappa, hon har slutat nu. Hon var precis som Isak verkar vara i sättet – inget flum utan bara vettig, fötterna på jorden och raka puckar men ändå lite fingerspitzgefühl. Bra! Jag blir också så himla glad att gruppterapin funkar för dig, det är otroligt stort och jag är mer hoppfull än du vad det gäller möjligheten för dig att komma tillbaka till ditt pre-2014-jag – när ni verkligen får sätta tänderna i riktig terapi och du hänger i även när det blir jobbigt (för det kommer det att bli), du kanske får tvinga dig själv att komma iväg trots ångest till och med, så kan det nog få oanade resultat. Jag var med i en grupp för depressions-”offer” men det var ju helt fel placering för mig, det var innan min bipodiagnos men de envisades med att sjukskriva mig för ”depressiv episod”. Jag är ingen gruppmänniska och när jag dessutom studsade in efter fyra sömnlösa nätter och ville slita huvudet av den unga tjejen som jag snabbt kunde konstatera inte alls led av depression utan ganska svår OCD, så utgick jag från gruppen. Med det sagt så kan ju rätt grupp vara utmärkt när du känner att man står och stampar och verkligen behöver några som förstår var du är i känslolivet, de vänner som är ”normala” peppar dig ju och är positiva men de kan ha svårt att förstå att ibland vill man inte bli peppad på samma sätt som annars men väldigt många är ju rädda för att fråga om de vill veta hur man mår när det inte är bra för de vet inte vad de ska säga då utom ”det blir bättre ska du se”. Det är samma sak som när man är i sorg, en del vet inte hur de ska närma sig en eller vad de ska säga. De mörka svåra känslorna är svåra för alla, inte bara för dig och andra som lever med dem bakom knuten eller framför näsan. ❤
    Alltså, du skulle ju ha pallrat dig hit i somras, vafan hände med det? 😡 😉 Om inte Farmor Anka-bilen orkar puttra hela vägen, kan du inte låna A:'s bil över en helg så kan de ha din bil bara de dagarna och så slipper du åka tåg? Om den bilen är bättre alltså. Det vore superkul om du, Nikka och Charlie kom hit. ❤
    Kram, vad roligt att du bloggar igen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s