Det är över

I onsdags var fem dagars helvetisk känslomässig berg- och dalbana över – och jag hade ingen Skroffa längre.
Natten till förra lördagen blev hon dålig, det började med att hon inte riktigt ville äta sin kvällsmat. Hon tvingade i sig den så jag tog till slut bort den. Under natten kräktes hon ett par gånger och kändes inte alls ok, när jag testade att ge labbarns lite frukost så brydde hon sig inte.
Det avgjorde saken och tidigt lördag morgon åkte vi in till Blå Stjärnan.
De tog diverse prover på Skroff samt gjorde ultraljud på buken. Njurarna såg ut som de alltid gjort (små och ljusa) men tarmarna var inte helt bra, de var för stilla och magsäcken borde varit mer tömd med tanke på att hon inte ätit på ett tag.
Skroffan fick stanna kvar för dropp och vidare utredning.
Därefter följde flera dagar med olika besked; Skroffan var bättre, hon var sämre, hon skulle komma hem och sedan fick hon inte det, det var en infektion, det var stopp i tarmarna, det var stopp i magsäcken, det var inte stopp alls.
Det verkade mer eller mindre som att varje ny veterinär ställde en egen diagnos.
Jag tror inte att Blå Stjärnan gjorde något uppenbart FEL och utgången hade förmodligen inte blivit annorlunda men jag tror faktiskt att de hade kunnat ha en bättre övergripande behandling och även kunnat ta bättre hand om henne. Till exempel var hon på söndagen uttorkad – hon både kräktes och hade diarré – så då ”ökade de droppet”. Varför i helvete öste de inte på med dropp redan från början på en njursjuk hund?
Måndag natt var Skroffan piggare; hon protesterade mot att sitta i sin bur och när personalen gick förbi så ville hon gosa och ha kontakt.
På tisdagen tyckte veterinären att jag kunde ta hem henne på prov, förutsatt att jag kunde hålla koll på henne. När jag fick träffa henne blev jag väldigt tveksam, det var en mycket, mycket trött Skroffa som knappt orkade hälsa. Medan jag satt och väntade på att veterinären skulle komma hann hon både kräkas och få diarré.
Jag tog hem henne trots det men hon mådde verkligen inte bra. Att Skroffan inte ens ville äta, knappt dricka, och sedan direkt kräktes gjorde att vi var tillbaks på Blå Stjärnan efter några timmar.
Skroffan var då riktigt dålig med en puls som skenade vilket gjorde jourhavande vet bekymrad. Antagligen berodde det på att Skroff hade väldigt ont någonstans och även om det påverkade behandlingsmöjligheterna bad jag dem att ge henne ordentligt med smärtstillande.
Man tog nya prover och nya röntgenbilder och Skroffan lades in igen, den här gången på IVA. Jag fattade ju själv varåt det lutade och frågade om vi borde avsluta det hela med en gång men veterinären ville ge henne en chans till med tanke på att blodproverna var rätt ok.
Någonstans under de här dagarna lade Skroffans dåliga njurar av, de orkade inte längre. Från att ha haft ett kreatinin (”njurvärde”) på ungefär 200 – vilket i och för sig är för högt men som Skroff legat på sedan i december så för att vara henne var det helt ok – på lördagen så hade det stigit till över 400 på tisdag natt.
När jag pratade med veterinären på onsdag morgon så tyckte hon att jag skulle komma in några timmar senare, träffa Skroffan och diskutera vidare behandling.
Jag hade väl då redan bestämt mig och när de kom med Skroff var det tunga beslutet självklart.
Min lilla, lilla Skroffa var inlindad i en filt – hon hade svårt att hålla värmen – och låg bara alldeles stilla i mitt knä. Hon gjorde inte ens en ansats att hälsa, jag är inte ens säker på att hon märkte att det var jag som höll henne men jag hoppas det.
Jag fick sitta med henne en dryg kvart tills veterinären kom, hon höll med mig fullt ut och en liten stund senare fick Skroffan somna in i min famn.
Älskade Skroffan, jag visste att det kunde sluta såhär men trodde att vi hade lite tid kvar tillsammans. Min Leia, min Skroffa som kämpat sig igenom mer än vad man kan tänka sig att någon hund skulle klara av orkade till slut inte längre. Jag är i alla fall glad att jag fick vara med henne den sista stunden och att jag kunde avsluta det åt henne.
Sov gott älskade Skroff, du fattas mig så jag går sönder ❤

Annonser

2 reaktioner på ”Det är över

  1. Jag lider med dig Helene! Det är fruktansvärt när det älskade djuret får somna in i sista vilan men ändå det enda valet som återstår. Älskade Skroff, en helt underbar liten terrierflicka som kommer att finnas i mina minnen för alltid. Vi saknar dig!!! Kramar till dig Helene och till Skroff i hundhimmelen!

  2. Jag beklagar verkligen! 😦 Vi miste två hundar inom loppet av ett par år ungefär i svåra sjukdomar med dåliga prognoser. Båda mer eller mindre akuta. Mycket tråkigt för dig och framförallt för din hund 😦 Hälsn. Luan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s