…och natten från Helvetet

Igår mådde jag verkligen skit, det gick bra att sitta hos Anne och H och käka (indiskt! Jag äter inte indiskt men det här var faktiskt ätbart) men sedan brakade det loss. Jag hade vidrig ångest med hysterigråt och ringde till mamma och bölade. Varken mamma eller medicin hjälpte (annars är mamma en väldigt bra, receptfri om än beroendeframkallande medicin) och när det var som värst tänkte jag faktiskt att jag skulle få ringa Anne, be henne ta hundarna och så be mamma köra mig till psykakuten.
Dock var tanken på att sitta där mer skrämmande än tanken på att sitta i min lägenhet och ha ångest så med massa medicin gick det att överleva natten.
Det går inte längre att må såhär, jag har till och med blivit sämre de senaste veckorna. Vet inte vad jag skall ta mig till men mamma får ringa den jävla Kontaktpunkten på måndag och be om en läkartid.
Dessutom är det jävla skit att bo i lägenhet för jag skulle behöva skrika som fasen men det kan jag ju inte göra. Att ta bilen till något skrikbart ställe är heller ingen god idé för körning är nog ingen hit med akut ångestanfall + medföljande medicinering… Och att gå ut i skogen funkar inte heller för det skulle höras och hur sjutton förklarar jag det för polisen att jag sitter och vrålar ute i skogen mitt i natten?

Pratade idag med Syster Yster (som är läkare om än inte vare sig farmakolog eller psykiatriker, däremot kanske hon kunde söva mig en vecka eller två?) om litium och hon tyckte att det var värt att prova. Just nu är jag beredd att testa nästan vad som helst, tur att jag inte blir glad av alkohol för annars hade jag nog supit skallen i bitar.
Krånglet med litium menade Syster Yster är att man måste ta det ordentligt, gå på regelbundna kontroller och så vidare men det fixar jag om jag måste. Nog för att jag kan slarva med tandläkare och annat – jag är en mästare på att skjuta på saker och ting – men om jag VET att jag MÅSTE gå och ta prover så gör jag det, har dessutom inte det minsta svårt för blod och nålar.
Syster Yster skulle även diskutera med en gammal skolkamrat som är barnpsykiatriker, de brukar väl inte använda litium men K är en duktig medicinare och vet vad hon sysslar med så det kanske kommer något vettigt ur det.
Återstår ”bara” att få tag på min läkare och övertala henne om vitsen med byte av medicinering. Ect finns i bakhuvudet men nä, riktigt där är jag inte. Än.

Nu ser jag fram mot en drogad pissnatt igen, livet leker verkligen.

Annonser