Sökhelg!

Skroffan och jag har varit på en supersökhelg med bästa sökgänget i Stättared. Visserligen var Skroff lite billig söndag förmiddag men annars var hon definitivt inte till salu <3!
Det började som vanligt med nojja, jag tänkte att ”jag struntar i det och stannar hemma” som jag alltid tänker om något kanske kommer att bli lite läskigt men kruxet var att mamma skulle fixa maten och hon ville onekligen inte åka själv.
Alltså fick jag pallra mig iväg men intalade mig att jag behövde ju faktiskt inte köra alla passen utan kunde hoppa över något om jag kände att vi inte orkade.
Stättared är en 4H-gård med vandringshem som vi hade hyrt för helgens läger, Ligger jättefint med bokskogar och härlig natur inpå knutarna, dessutom hade vår instruktör B tränat mycket där tidigare så han hade själv lagt upp planeringen och fixat lämpliga sökrutor. Gött!
Vi hade delat upp oss i två grupper, helt enkelt så att vi i vårt sökgäng fick B som instruktör och de andra hamnade med en annan instruktör.
Jag var lite skeptisk för Anne har lovordat B ända sedan hon tränade för honom första gången, han var så fantastiskt duktig och trevlig och…
Men nu efter fyra sökpass så får jag hålla med, han är både duktig och trevlig, en god pedagog och har dessutom förmågan att plocka fram det positiva i allt och det behöver jag som bekant träna på.
Så – första passet då. Vi skulle köra ”som vi gör hemma” fast vi visste inte var figgarna låg.
Skroffan var laddad till tänderna och jag får erkänna att lydnaden är det lite si och så med när fröken är taggad.
Hon sprang alltså som en idiot men hittade för all del sina figgar, i bara farten så att säga.
B var ändå positivt överraskad – jag vet ju vad de flesta tänker när man kommer med Skroffan i släptåg och säger att man vill köra sök – men menade att jag måste styra upp henne och det sker inte på söket utan vid sidan av.
Problemet är att Skroff är ganska lydig i vardagen (tyckte jag), det är svårt att få trycket i henne och träna på lydnad i det läget eftersom det i princip bara är då som hon blir helt galen.
På eftermiddagspasset hade Anne skvallrat om att Skroffan faktiskt har kört en del sök och att vi inte är lika orutinerade som vi försökte ge sken av så då höjde B ribban några snäpp.
Skroffan och jag för vål del skärpte till oss och i bästa samförstånd (nåja!) körde vi och det gick faktiskt BRA!!! Jag var skitnöjd med att jag var mer fokuserad och bestämd och Skroff svarade på helt rätt sätt, samma tryck men med mer lydnad. Yes!
Vi avslutade med lite markeringsövningar och sommarens träning har gett resultat, hon släppte visserligen rullen några dm från mig men annars var det klockrent.
Vi fick idel lovord från B som menade att vi faktiskt skulle kunna komma någon vart på tävling förutsatt givetvis att vi tränar massor och skärper till oss. Nu är det förstås så att B som sagt ser det positiva i allt men han tyckte helt klart att Skroff var ”en riktigt skojig liten hund” och han erkände att han hade betraktat oss med skepsis innan han såg oss in action så att säga.
Att Skroffan dessutom funkade bra på det stora hela med andra hundar, med att sitta ensam på rummet och så vidare gjorde att jag kände att vi verkligen hör ihop och hur mycket jag tycker om min lilla knashund. Hon är helt enkelt bäst :-D!
Visserligen tror jag att de andra tyckte att deras hundar var bäst men i alla fall…

Vi sov relativt gott, eftersom mamma inte ville dela rum med andra hundar så fick vi lyxen att ha ett trebäddsrum med en ledig säng. Skönt!
Ja, och så var det dags för söndagens pass. Det märktes att alla hundarna var lite mindre tryck i, dels var det en ganska svår ruta med bl a helt dold figge som låg i en låda och dels var de trötta efter grådagen och i en del fall antagligen även av det här med att bo borta och med främmande hundar.
Skroffan kändes direkt slö – för att vara hon – men jag försökte spotta upp oss lite innan vår tur.
När det väl var dags visade hon lite action trots allt men dessvärre gick det rent av dåligt. Skroff var helt enkelt olydig, inte genom att springa lite extra eller att ha svårt att sitta still på stigen vilket jag kan tycka är relativt ”bra” problem utan med att nosa och vägra lyssna på sin matte.
Hon var säkert trött och ok om hon hade visat det genom att springa långsammare eller på grundare sök men att löjla sig på det där viset köper jag inte!
Dessvärre blev jag ganska ställd, tappade fokus och blev svamlig. I stället för att en gång för alla ta tag i henne vilket jag antagligen hade gjort om inte B hade varit där så fjamsade jag omkring.
Till Skroffans försvar får jag väl säga att hennes sökarbete ute i rutan var bra, hon hade god fart när hon väl släppte nosandet på stigen och hon fixade markeringarna fint.
Jag var ändå rejält besviken eftersom det hade gått så bra på lördagen. B försökte muntra upp mig med att hon faktiskt är duktig men att jag måste ta tag i det här med struktur och fokus.
När jag väl tänkte efter och diskuterade med B – som bollar med alla funderingar och dumma frågor på ett synnerligen bra sätt – så har jag faktiskt släppt på kraven undan för undan. När Skroffan var liten var jag jättenoga med inkallningen och att hon verkligen lyssnade på mig, vi körde massa kreativa övningar och jag krävde att hon gjorde som jag sade.
Med tiden har jag blivit släpphänt och gradvis låtit henne göra lite som hon vill när det gäller en del saker, annat har jag mest tänkt att Skroffan ändå inte gör som jag säger med och så har vi börjat göra omväger utan att reflektera över det.
Som när jag pratar i telefon t ex, då gick hon förut omkring och hittade på diverse saker i lägenheten som hon inte borde göra, därför har jag stängt in oss i sovrummet så att hon inte kan göra dumheter. Naturligtvis borde jag sagt till henne i stället men det är sådan där släpphänthet som jag nu skall ta itu med.
Åter till söket!
Inför eftermiddagens pass var jag trött och var inte alls peppad, när en del saker i förberedelserna strulade så blev jag lipfärdig och tänkte att ”jag skiter i det här, det kommer bara att bli sämre än sist” (känns det igen?) men så skärpte jag till mig och intalade mig att Skroffan och jag skulle gå in och visa något som i alla fall liknade struktur och sökträning.
När Skroff inte riktigt lyssnade i starten så fick hon ärligt talat en åthutning och se, det hjälpte!
Det var inget lysande pass men helt klart bättre än förmiddagens :-).
Vi kunde alltså sluta med äran någorlunda i behåll och det kändes mycket bättre.

B tog ett snack med oss allihop i gruppen senare, vad vi behöver jobba på och vad som är bra osv. Om Skroffan sade han faktiskt att hon kan gå långt (inom hennes fysiska förutsättningar då…) och kommer vi inte någon vart i brukset så beror det inte på sökdelen av det hela. Han verkade faktiskt riktigt förtjust i min Skroffa fast han var förstås lika positiv till de andra.
Faktiskt så gick det bra för hela sökgänget, vi gjorde framsteg och jag tror att vi allihop är rejält tända på att träna vidare nu :-D. Förhoppningsvis kan vi fixa en helg med B till våren igen och då SKA Skroffan visa att en liten cairnterrier minsann kan ha både tryck i söket och lydnad på stigen. Eller rättare sagt att hennes matte kan se till att få struktur och fokus i sökrutan…

Tack B för en superhelg, Anne och Hanna som fixade alltihop och mamma som lagade maten!

Annonser

Tack så jävla mycket, Elgiganten!

När jag köpte den första smartphonen – som jag lämnade tillbaka dagen därpå – så frågade jag försäljaren på Elgiganten om mitt mobilabonnemang, jag ville kunna surfa på det. Tänkte att visserligen är mitt bundet tills januari men det brukar inte vara något problem att byta uppåt så att säga.
Försäljaren kollade vad jag hade och försäkrade mig om att det gick finemang att använda mitt nuvarande. Jag skulle kunna surfa upp till 1 GB.
När jag väl fick min nya telefon så hittade jag en mätare i den som kollar hur mycket man laddar ner och upp, man kunde dessutom sätta ett ”larm” så att den säger till när man närmar sig en viss gräns.
Toppen! Tänkte att då kan jag ju surfa på och se efter några månader om det behövs uppgraderas eller inte.
Jomenvisst! Surfade lite i ett par dygn, i går kom ett mess från Tele 2: ”Hej, du har nu surfat för 500 kronor.” What?!
Tack så jävla mycket Elgiganten, du kanske skulle nämnt att det visst gick att surfa med abonnemanget men att det kostar skjortan? Ren tur att Tele 2 skickade ut det där messet, annars hade jag väl suttit där med en räkning på många tusen efter en månad. Fast 500 svider det med…

Var för övrigt inne på The Phone House i dag för att få ändrat surfkostnaden men det gick inte.
Nu är det så att det är de som tecknat abonnemanget åt mig och då sade de att det skulle gå utmärkt att ändra det inom Tele 2 men Ooops! de glömde visst att berätta att det gällde i 8 dagar.
Jag började bli rätt lack men av mågon anledning skulle det vara mycket bättre om jag kom in nästa vecka för skulle det minsann gå att ändra.

Så – för tillfället gäller ingen surf alls så får jag se vad som händer sedan.

Är annars toppennöjd med telefonen nu när jag börjar lära känna den, mycket tack vare folket på AoH som svarat på alla dumma frågor :-).

:-)

Trots diverse födelsedagsfrossande blev det neråt hos sekten i dag. Fast det är klart, det som jag åt nu i helgen har väl inte hunnit sätta sig än.
Skönt att vara tillbaks på spåret även om jag tappat motivationen lite, men det är väl så det är – den går upp och ner precis som allt annat.
Det vorde vara VV två gånger i veckan, jag får äta onyttigt på måndag kväll och sedan är jag ganska peppad i början på veckan för att sedan tappa greppet lite till helgen. Inte för att det är helg utan för att det då helt enkelt gått för lång tid sedan sist.
Man kan ju tycka att jag borde skärpa till mig på helgen som en slutkläm inför måndagens vägning, men icke.
Nå, det tuffar på åt rätt håll igen och jag får vara nöjd med det.
I den bästa av världar skulle jag ha gått ner minst dubbelt så mycket vid det här laget men jag tror att det går bra så här med :-).

Háfur igen

I dag hade jag Háfur för första gången ”på riktigt”, dvs med ridning och hela baletten. Jag tycker att vi har lärt känna varandra lite medan hans ägare var i New York och jag har ju provridit honom men det blev ändå lite speciellt i dag.
Det var inga större problem, H är en synnerligen snäll och ”lätt” häst så det var bara att borsta, fixa eksemen och ekipera honom.
Jag tycker nog att ridningen gick rätt bra med tanke på att ingen av oss känner den andre när det gäller den här biten. Skritten gick finemang, traven var helt ok men det vore att ljuga att säga att han gick i form hela tiden. Men vi hade rätt växel och rätt gångart och det är en bra början när man rider islandshäst :-).
Vi har långt till att nå Mathildas nivå men vi har ett år på oss, förhoppningsvis är vi lite närmre då…
Tror att det här kan bli bra :-D!

Söndag

Sov skrämmande länge i morse (förmiddags…), Skroffan brukar vakna och påpeka att det är frukostdags men det gjorde hon av någon anledning inte utan hon låg väl tålmodigt och väntade på att hennes slöa matte skulle gå upp.
Det är i och för sig lite positivt för det betyder att hon är bra i sin lilla Skroffmage. Om det är medicinerna i våras, probiotikan hon fick ett tag, grejen hon kräktes upp eller bara tiden som läkt magen lär jag aldrig få veta men den verkar riktigt ok nu. Gött!
Nåväl, vi pallrade oss upp och käkade fruksot varpå vi så sakteliga tog oss till stallet. Medan jag segade hade det givetvis börjat regna så min planerade tömkörning med Floá blev lite pyssel i stället. Det är klart att jag kunde tömkört ändå men jag hade – som vanligt – inte rätt sorts kläder på mig.

Anne ringde på väg hem från sin hundkurs så vi åkte och käkade sushi i Eriksberg. När jag skulle åka därifrån så hade Anne redan åkt, hur fasen skulle jag komma hem?! Nog för att lilla bilen stod snällt och väntade men den har liksom inte heller något lokalsinne när inte GPSen är med.
Jag hittade! Inte hem men till Länsmansgården där jag irrade omkring ett tag innan jag hittade motionscentralen, tyckte nämligen att det var dags för Skroffan och mig att traska på lite.
Länsmansgården är nu inte ett av Göteborgs tryggare ställen så jag hade extra skäl till att öka takten när vi tog oss runt slingan. Dels så kunde förstås jag och Skroffan bli rånade och mördade men framför allt tänkte jag på bilen som säkert såg lockande ut där den stod alldeles ensam på parkeringen.
Vi klarade oss dock helskinnade alla tre :-).
Jag har ingen aning om hur långt vi gick, valde en slinga som skulle vara 5,3 km men det var olika uppgifter på olika skyltar, det fanns heller ingen karta. Jag begrep mig inte riktigt på vart de olika prickarna visade men visste ju vart jag INTE skulle så jag kom runt och tillbaks i alla fall. Skulle tippa att vi gick 4-5 km. Det är inte så mycket men vi höll god fart hela vägen och en bit SPRANG jag. Alltså, jag springer inte! Aldrig! (Utom möjligen om jag skall kolla en halt häst.)
Det var verkligen inte så lång bit  men jag har överhuvudtaget inte ens tänkt tanken på att springa tidigare, nu kändes det riktigt bra.
Skroffan blev mycket upplivad, annars så tycker hon att det här med powerwalkande går väl an när hon får vara lös som hon kunde i början idag men skittråligt när hon är kopplad. Får se till att ta med flexit nästa gång så att hon får lite större frihet, det är faktiskt koppeltvång på motionsslingor även om jag låtsades vara analfabet i dag.
Springandet straffade sig dock, det finns en anledning att jag inte brukar springa, förutom att jag är lat. Dåliga foten gjorde sig påmind så det blir nog inget springande på ett bra tag utan vi håller oss till gåndet. Det är bara att inse att den inte kommer att bli helt bra, har den inte blivit det på 15 år så lär den inte bli det sen heller.
Bilen stod kvar oskadd på parkeringen så vi puttrade hemåt. Gjorde en inte så smart grej för jag puttrade föri mormors lägenhet på vägen, det kändes mycket underligt att se någon annans gardiner i hennes fönster. Ändå var det inte lika upprörande som jag hade trott att det kanske skulle vara.

Så, trots en slö start avslutade vi med lite bättre fart. Skall se till att få igång telefonens vad-fasen-heter-det-funktion som kan mäta hur långt man har gått, det bor faktiskt en sådan app i redan, så kanske vi får lite ordning på vårt gående.

Födelsedag!

Om man skall vara sentimental så var det här den första födelsedagen utan mormor – och den tionde utan pappa. Ofattbart att han varit borta så länge och det är fortfarande ofattbart att mormor är borta överhuvudtaget.
Det här låter ju fruktansvärt egoistiskt men jag har hela sommaren tänkt att ”det här kan jag önska mig av mormor…” och insett att det kan jag inte alls. Det har inte med något snålt ha-begär att göra utan är helt enkelt en vanlig tanke, mormor ville alltid veta i god tid vad man önskade sig, de senare åren fick jag för all del även införskaffa presenten själv men ändå.
Det är TOMT att inte få något av mormor!
Samma sak på jul, vi har ALLTID fått varsin bok i julklapp av pappa, som han omsorgsfullt hade valt – och väldigt ofta prickat precis rätt på, i alla fall med mina. Nu får jag en bok av mamma i stället och det är gott nog men inte samma sak :-(.

I vilket fall så var det en ganska bra födelsedag; började med sovmorgon (surprise!) men till slut orkade jag pallra mig till stallet (jag måste göra något åt det här sovandet!) för lite snack och fika.
Det blev ganska mycket snack när det kom till kritan, och så lite pussande på Floá :-).
Till slut hastade jag iväg hem till mamma för gröt, bakelse och presenter, jag fick en handsmidd stång + krokar som man kan ha i köket och hänga redskap på. Jag gluttade på den där stången när vi var i Dalarna i somras men var för snål för att köpa någon 😉 . För några veckor sedan fick jag dessutom en äggkokare eftersom jag inte alltid har ork att koka äggen på sedvanligt sätt. Jag vet, det råder brist på energi här.
Syster Yster har jag också fått present av, mamma och jag fick en spökmiddag tillsammans som vi skall traska iväg på nu någon gång i höst.
Hastade tillbaks till stallet för att åka till Lysegården och bevista en clinic för Stian Pedersen, känd islandshästmänniska med bla VM-guld. Jag har inte sett honom tidigare, en mycket sympatisk människa med trevlig inställning till hästarna och deras träning :-).
Vet egentligen inte om jag lärde mig så jättemycket men fick en del att tänka på, i synnerhet inför Floás framtida ridning. Och naturligtvis är det alltid roligt att titta på fina hästar ridna av en riktig proffsryttare!
Lite tråkigt var det dock att han inte red ”elevernas” hästar som planerna var, det hade varit intressant att se hur de gått under honom, vad han hade kunnat plocka fram – och det hade väl varit rätt intressant för deras ägare också kan jag tänka mig.
Skroffan var förstås med och jag tänkte på hur otroligt lätt hon är att släpa med på dylika tillfällen; hon är cool var hon än hamnar och sedan är det bara att ha henne i knät så ligger hon och sover större delen av tiden.  Hon hade förstås kunnat ligga på golvet också men det är ganska gott att ha en varm Skroffa i famnen nu när det börjar bli kallt.
Tillbaks till stallet för att lämna av M och sedan puttrade Skroffan och jag hemåt i natten.

Anne och jag firade lite idag fast skall fira ordentligt någon annan gång. Vi tänkte tagit en fika på Hagabullen men det var stängt så det fick bli lite *hrm* godis i affären bredvid och så tog vi en promenad med kräken sedan.
Får ju lite dåligt samvete för Skroffan när vi hoppat över söket men hon vet faktiskt inte att de andra körde idag. Och nästa helg får hon nog så att det räcker ett tag 😀 !

Lite mera mormor

I morgon är det inte bara min födelsedag (*hint*) utan också fem månader sedan mormor gick bort.
Det känns som en jättelång tid – och samtidigt så kort.
Det är TOMT och jag faller hela tiden i samma grop att ”jag skall bara ring…”, ”jag får fråga morm…” och så vidare.
Mormor har alltid haft koll på alla oväsentliga fakta om släkten, som vem som är vem på gamla foton och vad hundarna som levde på femtiotalet hette (det är iofs inte oväsentligt).
Nu finns varken mormor eller Vejjan utan vi får slå våra inte så kloka skallar ihop i släkten.
Jag har inte riktigt kunnat tänka på mormors sista dagar då de egentligen var ganska hemska samtidigt som jag är glad att jag var med ända till slutet och att vi kunde göra som mormor ville och låta henne somna in hemma i sin egna säng.
Jag tycker att det är hemskt att vi inte kunde göra mer för henne än att finnas där, det är så otillräckligt liksom.
Jag vet, det är sådant som jag skrivit tidigare men det bubblar liksom upp med jämna mellanrum och jag vet inte riktigt om jag skall TÄNKA på det eller försöka skjuta undan det.
En annan hemsk sak är att jag nog aldrig en enda gång sade till min mormor hur mycket jag tyckte om henne och hur mycket hon betydde för mig. Jag hoppas att hon på något sätt visste det ändå men jag kunde väl fått ur mig några futtiga ord?

Mormor, du fattas mig :-(!