Krasch

I går var vi på en supergod middag hos Molly (tack!). Skroffan uppförde sig faktiskt hyfsat även om hon försökte bädda i Mollys fårskinn (skendräktig tik, suck!) och sneglade åt efterrätten som såg frestande ut där den stod och väntade på köksbordet.
Jag bedömde det som att det definitivt är mindre pinsamt att be någon stänga dörren om det lockande än att ställas inför det faktum att en viss liten hund satt i sig alltihop…
Efter en mycket trevlig kväll puttrade vi hemåt och jag hittade faktiskt!
Och sen så… ja, kraschade jag eller nåt. Kunde inte sova utan låg och tänkte på diverse dumma saker som jag inte borde tänka på, fick ångest, gick upp och tog en Stesolid, läste, löste sudoku – jag tänkte att det var bättre att försöka göra något för att uppehålla tankarna i stället för att de bara skulle spinna runt, runt.
Skroffan var tämligen irriterad då hon anser att på natten ligger man still i sin säng, man ränner inte upp på toa, bökar om kuddarna eller uppför sig störande på annat sätt.
Till slut somnade – och drömde massa vidriga drömmar, den här gången var det inte bara pappa utan även mormor och morfar som inte fattade att de var döda utan höll på och kom tillbaka hela tiden och var upprörda för att vi andra faktiskt gått vidare i våra liv.
Det jobbiga med de där drömmarna är att när jag vaknar så tror jag att framför allt pappa försöker säga något, att han irrar runt i något limbo och inte kommer därifrån utan hjälp. Det är ju jättehemskt! (Alternativt att han som i Sjätte sinnet inte fattar att han är död utan spökar omkring här och att det bara är när jag sover som han får kontakt.)
Nu har förstås mamma drömt motsatsen, att han har det bra, men vem drömmer sant? Egentligen tror jag inte alls på sådant här utan tror att det bara är mina egna tankar som visar sig men tänk OM jag har fel?!
Fast om det vore så att det finns ett högre Något (definitivt inte Jesus och hans far!) så ser det där Något till att man hamnar där man skall när man dör.

Det var i vilket fall bara att glömma söket på förmiddagen. Det jobbiga med det är förstås att det påverkar de andra, nu tror jag att de var tillräckligt många ändå men annars är det rent av taskigt att backa ur med så kort varsel. Det är klart att de kan träna markeringar eller annat men något riktigt sök blir det inte om man inte är tillräckligt många.

Spottade upp mig lite och åkte till stallet men orkade inte ha tömkörningslektion med Floá utan nöjde mig med att titta på när Eva fick hoppa in. När jag är i stallet så känns det lite bättre men när jag satte mig i bilen på väg hem så trillade skiten över mig igen.
Tänkte då att jag skulle vara duktig och att det kanske skulle kännas bättre om jag gick en promenad med Skroffan, då skulle jag i alla fall slippa en dle av det dåliga samvetet över att hon inte fått göra något mer än att sitta och häcka i stallet ett par timmar.
Vi styrde kosan mot Skändla som nästan ligger på väg hem, givetvis hamnade jag inte där jag hade tänkt att hamna men det blev ungefär så långt som jag tänkt mig.
Vi pausade uppe vid fornborgen och tänkte på livets svåra frågor, eller rättare sagt så var det jag som pausade och funderade medan Skroffan for omkring och hade jättekul. Det är inte sådär jättebra att få Skroff-fnatt och ränna runt med svansen mellan benen när man befinner sig uppe på ett berg med ett stup…
Skroffan var faktiskt på det hela taget på ett strålande humör och sprang omkring på ett sätt som hon inte gjort på ett tag. Jag trodde att hon liksom hade blivit vuxen och lite sävlig men det är nog bara löp + skendräktighet som kommit emellan.
Själv blev jag inte direkt bättre av att sitta och fundera så vi gick resten av rundan, jag gjorde i alla fall något bra i dag och höll ångan uppe under större delen av promenaden förutom när vi satt på berget då.

Hem och nej, det är inte bra. Bättre än i går men inte ens hyfsat. Somnar jag inte med en gång nu när jag går och lägger mig så blir det en Stesolid igen, jag borde nog ha någon insomningstablett för att ta sådana här dagar.

Annonser