Vrickade tankar

Ok, nu är det dags för fel-tänk igen. Den här gången är det inte grannar som spionerar på mig när jag slänger soporna (fast det är klart att de gör!) eller folk som stirrar på mig i affären för att jag är så ful& fet (vilket de naturligtvis också gör!) utan nu är det dags för nya vrickade tankar.

Vrickad tanke #1:
Jag är så dålig på att gå i terapi, det är därför det inte funkar.
Det är alltså mitt fel att jag inte blir bättre för jag använder inte terapin på det sätt jag borde. (Riktigt vad jag skulle göra annorlunda vet jag dock  inte.)
Tex blir det inte ett dugg lättare att slänga sopor trots att jag gjort det regelbundet sedan jag flyttade hemifrån för 19 år sedan.
Och inte blir det lättare att åka buss heller. Nu har jag ju visserligen vant mig av med att kunna åka kollektivt för att jag har bilen men innan jag hade den var det lika jävla jobbigt att åka kollektivt som det var när jag gick på gymnasiet. Tre års så gott som dagligt buss- och spårvagnsåkande resulterade inte i någonting, det var lika jobbigt när jag slutade plugga som det var när jag började.
Och det är då alltså mitt eget fel.

Vrickad tanke #2: Lotta och jag diskuterade idag att de problem (hon tycker att det är lustigt att jag på AF räknas till skaran funktionshindrade) jag har ofta är ärftliga, i synnerhet bokstavskombinationer.
Och ja, det har jag ju tänkt på (vilket är ett av de tyngre skälen till att det aldrig blir några knoddar här hemma).
Vad jag också har tänkt på är att Miffona – dvs systerdöttrarna – också skulle kunna vara ”drabbade”. Och – då skulle det naturligtvis vara mitt fel för det är ju jag som är mest vrickad i den här familjen. Riktigt hur mina gener skulle påverka dem vet jag inte men det är ju självklart.
(Det är för övrigt samma sak med bröstcancergenen: OM jag testar mig och är positiv så är det mitt fel om resten av den kvinnliga familjen får bröstcancer. Hur min eventuella cancergen skulle kunna påverka mammas celler har jag ingen aning om men så är det alltså.)

För övrigt så är det sisådär: det känns inte lika bra med AF denna veckan som när jag hade varit där. What’s the point med att gå på vuxendagis liksom. Visst, det kanske funkar men sedan måste jag ju ändå ut på någon form av arbetsplats. Det är ju inte det att jag inte kan passa tider osv som är problemet.
Lotta och jag kikade dock på Medborgarskolan som är de som driver Projekt Medvind (fast jag sade till mamma att det hette Motvind och det köpte hon inte riktigt). Nu antar jag att de har speciella aktiviteter för oss knäppskallar men annars så flinade vi åt tantbalett, knyppling eller varför inte matlagning för herrar? Skämt å sido så har de ju intressanta kurser också men dem får man säkert inte gå.

Skroff mår i alla fall bra och det gör Bästhästen också. Av någon anledning går han mycket bättre i höger varv än vänster nu, det har alltid varit tvärtom. Tror dock inte att han är sämre än vanligt i vänster utan helt enkelt blivit väldigt mycket bättre i höger. Men det är trevligt att verkligen kunna jobba honom i traven och inte bara anstränga sig för att överhuvudtaget hålla igång traven i rätt takt på fyrkantsspåret.
Och även om man mår pest så blir det bättre av att åka till stallet när man väl kommer dit :-D. Tack alla goa stallkompisar för att ni finns (och hästarna så klart)!

Annonser

5 reaktioner på ”Vrickade tankar

  1. Tänk vad tråkigt det vore om alla var stöpta i samma form där man ska tycka, tänka och känna på ett speciellt sätt. Du är speciell och bra för att du är du, sådeså!

  2. Jag vet precis hur det känns.
    Jag är ju smått shoppaholic men fan så jobbigt det är att gå på stan.
    Alla glor på mig och jag måste hela tiden leta efter speglar för att se vad som är fel.
    Är mascaran utsmetad?
    Har jag en snorkuse i pannan?
    Eller är jag bara så ful att alla skrattar åt mig?
    Håller som bäst på att träna på att ha kläder med färg på mig. Hela min garderob är svart.
    I svarta kläder syns man inte 🙂

    Jag som hela livet bara har ansett mig vara knäpp, har först nu under senare år insett att jag har diverse ”diagnoser”.
    Tyvärr kom jag på det försent och hade redan hunnit yngla av mig. Inte alls roligt att se barnen visa samma symptom som jag har haft 😦
    enda fördelen är att av de två diagnoserna jag har har jag fördelat så de har fått en varsin.

    Nu har vi ju aldrig träffats men jag är säker på att jag skulle trivas i ditt sällskap.
    Oss knäppisar emellan menar jag 🙂

    Kram Mona

  3. Ähh, sååå knäpp är du ju inte. Inte knäpp alls för oss som står dig nära. Utan dig hade jag till exempel aldrig klarat apotekarprogrammet. Jag hade inte kunnat ha hundar, hade inte kunnat flytta hemifrån när vi gjorde det mm mm mm. När jag blir rik ska jag köpa en liten gård med ett litet hus där du kan bo och ha en liten häst. Och en liten islänning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s