Körkort!

Ja, ingen har väl kunnat missa att jag nu har tagit körkort :-). Så otroligt skönt att det är gjort och att jag fixat alltihop. För mig har det hela tiden handlat om så mycket mer än själva körkortet, det är det första hela projekt jag har klarat av att slutföra på många år pga sjukdom.
Vid tidigare tillfällen har jag drabbats av så vidriga ångestattacker att det inte har varit värt det. Anne garvar rått men jag har på fullt allvar varit rädd för att bli tokig av dessa attacker, dvs hamna i en psykos vilket är en fruktansvärd upplevelse.
Att ha fixat det här betyder alltså enormt mycket för mig! Jag behöver dessutom inte åka buss mer när jag mår dåligt utan kan helt enkelt sätta mig alldeles ensam i bilen och slippa möta folk.
Nu låter det väl som om jag är spritt språngande galen, det är jag inte utan för det mesta funkar jag precis som alla andra och det är absolut ingen risk att jag inte skulle palla att köra bil eller på något sätt vara en trafikfara om någon nu skulle få för sig det.
TACK mamma som hjälpt mig ekonomiskt med körlektioner och med bilen, Anne som gjorde tappra om än inte så lyckade försök att övningsköra med mig (att sätta sig och gallskrika med händerna för ögonen är inte så uppmuntrande) och sist men absolut inte minst Kristina på Forsbergs trafikskola som har varit helt suverän.
Det första de sade på radion i går morse var att ”det är väldigt dåligt väder för bilkörning idag med dålig sikt och många olyckor”. Jippie, jättebra början. Slog upp tidningen och möttes åter av en artikel om de nya kraven på miljövänlig körning. Tog mig i alla fall samman och åkte ner till körskolan. Det första Rolf, en av körlärarna, sade när han fick höra att det var uppkörning på gång var att ”tänk på miljökörningen, du vet att det är viktigt, va?”. Gaaah.
Sen var det i alla fall dags att puttra iväg med Kristina, jag hade en sista genomgångs (läs:uppmuntrings-)lektion innan uppkörningen. Vi passade på att åka i äckelbacken och rent allmänt gå igenom en del som man bör tänka på men det mesta passerade nog obemärkt genom min hjärna. Enligt Kristina skulle jag inte tänka så mycket på miljön för om jag körde som vanligt skulle de inte ha något att anmärka på. Nähä.
Väl på Vägverket var det bara att vänta på den lille mannen (det är nästan bara män som jobbar där) som jag skulle köra upp med. Det visade sig att det var inte alls en liten man utan snarare en pojkvasker som hette Jonathan. Mamma undrade efteråt om han ens hade gått ur gymnasiet…
Han var i alla fall trevlig. På något sätt tror man att alla Vägverkets inspektörer är ondsinta typer som gör vad som helst för att sätta dit stackars nervösa oskyldiga elever.
Säkerhetskontrollen som jag hade nojjat över bestod av att kolla att vindrutatorkarna funkade. Inte så där supersvårt precis. Sen bar det av och jag hade en j-drans flax, fick nämligen minst sagt köra på hemmaplan. Först till Tuve, in på en liten villagata och backa runt ett hörn, puttra vidare förbi Norumshöjd där jag bor, bort till Volvo Tuve där vi brukar träna med hundarna och vidare på Norrleden. Visst var det nervöst men jag tyckte att det gick bra, i synnerhet som det var läskigt att Jonathan ville vara trevlig och småprata. Är det något jag är kass på så är det att småprata med någon jag inte känner. Tur att Kristina var med och kunde prata desto mer. På Norrleden blåste jag på i 90 för att inte ligga och såsa när jag kom på att h e l v e t e, det är 70 här. Där rök det körkortet, tänkte jag. Bara att sakta ner och försöka rädda resten. Körde vidare, via Tuvevägen och tillbaka till VV. Slapp i alla fall Skogomebacken och tänkte att skit, en sån här lätt runda får jag aldrig mer.
När Jonathan sa lite dröjande att ”Jaa, körningen har du ju godkänt på”, så tänkte jag att jag måste ha missförstått. Men eftersom jag själv upptäckte min 90-miss och åtgärdade det på ett bra sätt så fick jag godkänt i alla fall. Faktiskt fick jag beröm för att jag körde säkert och att det var trevligt att åka med mig.
Apropå miljötänket så är de inte alls särskilt petiga utan det är för att de skall kunna kugga privatister som kör helt gräsligt och gasar och bromsar hela tiden. Kör man normalt så är det alltså inga problem.
Kristina var jätteglad, mamma som väntat på VV var jätteglad och jag var helt skakig och fick inte ens köra därifrån utan fick snällt sitta på passagerarplatsen.

Sen väntade dagens stora överraskning: mamma hade redan varit nere i Skåne och hämtat min bil som stod och väntade hemma hos henne. Vilken känsla att få köra iväg alldeles själv! Jag trodde att det skulle kännas nervöst men det kändes jättebra. I och för sig har jag ännu bara kört på vana ställen, från mamma till mormor och vidare till stallet. Bilen är en väldigt snäll bil även om det var lite trixande att parkera de första gångerna. Annars uppför den sig mycket bättre än körskolans Ford som jag aldrig riktigt kom överens med. Och den är mycket bekvämare än mammas Matrix. Det är lite lastbilskänsla över den och det menar jag positivt, man sitter högt med bra sikt men den är ändå ganska smidig. Nu skall jag bara fixa en passande hundbur, min är för smal och lång så den går bara in om man fäller baksätet. För tillfället sitter hundarna bakom ett kompostgaller men det är bara en högst tillfällig lösning för att de inte skall skutta runt i hela bilen.

Nu har jag beställt tid hos Annika åt Mulen. Kan någon fixa till min Mulflicka så att hon blir hel igen så är det Annika, trots att akupunkturen hjälper så känns det som om man skulle kunna göra mer. Annika frågade om någon har tagit bort slaggprodukterna från benbrottet och de har de ju inte såvitt jag vet. Det lät som om det fanns en hel del att göra så jag är vid relativt gott hopp.
Igår fick Mulen gå en längre runda på prov och det verkade gå bra. Hon traskade på i god fart och var pigg och glad hela promenaden. Efteråt var hon jättetrött trots att det inte var någon lång runda men hon har ju bara gått korta rastningspromenader i flera månader. Hon verkade dock inte ha mera ont och var inte särskilt stel efter att ha vilat sig.
Idag var hon ännu piggare och skuttade runt ute i frostgräset. Det går fortfarande inte att dra i hennes framben men de håller alltså att gå på :-).

Tack för alla gratulationer till körkortet!

Annonser

2 reaktioner på ”Körkort!

  1. Grattis Helene,
    så utomordentligt strongt gjort!!! Som en annan körkortslös, körlektionsnojjig körkortsdrömmare måste jag säga att jag är full av beundran, och faktiskt blir lite peppad!
    Hälsningar
    Maria & Schapendoesarna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s