Skroff och jag var ute och plockade granris till Bästhästen idag när Skroff uppenbarligen fick upp ett spår. Jag vet ju att hon inte kan motstå harar som skuttar framför näsan på henne men spår brukar hon inte sticka iväg på. Dessutom såg jag bara rådjursspår och dem brukar hon nosa av utan större intresse.
Nu snosade hon alltså runt varpå smarte-jag ropade på henne och vände och gick åt andra hållet – för då brukar hon ju komma. Just det, brukar.
Nu kom hon inte trots mina rop och visslingar och när jag vände tillbaka var hon puts väck. Jag bestämde mig för att försöka spåra henne och hittade då färska harspår. Skit!
Antingen hade hon sprungit i en jättecirkel eller så är jag urusel som spårare (vilket väl är mest troligt) för när hon kom ångandes tillbaka kom hon från helt “fel” håll.
Hon var inte borta många minuter men det kändes som en evighet…
Först efteråt kom jag på att hon kunde sprungit ut på isen och gått igenom på Holmdammen och då fick jag ännu fler kalla kårar.
Dumma älskade Skroff!
Toktantens dagbok
Om hundar, hästar och livet i största allmänhet
-
Senaste kommentarer
jennysnuzie on Liiite bättre? Mona on Babysteps Anonymous on Babysteps jennysnuzie on Babysteps Sissi on Veterinären igen… -
Flickr Photos
More Photos
Usch vad det är otäckt när de försvinner, man tycker att man har järnkoll men så händer nåt sånt där. Klandra inte dig själv, det är sånt som händer. Men jag förstår precis hur du känner med isen, efter Uzies och min eskapad förra vintern så är jag väldigt tveksam till det här med isar. I helgen åkte jag och handlade hundmat och då var det bokstavligen hundratals människor ute på en sjö.
I dag stod det en varning för just den sjön i lokaltidningen. Galningar… Kram!
Usch, var nervös jag blev. Såg framför mig hur det blev ett nytt “Yava-scenario” här med skallgång och grejer!